329 dighetskyrkan i nuvarande Uppsala. E. blev sedan föremål för folkets dyrkan och blev så småningom Sveriges nationalhelgon. Legenderna om E. samlades och upptecknades på 1200-t. Hans ben förvaras i ett praktfullt skrin i Uppsala domkyrka. — 4. E. Eriksson, läspe och halte, 1216—50, konung 1222. Under hans senare regering sköttes styrelsen av Birger Jarl. — 5. E. Magnusson, 1339—59. Magnus Erikssons äldste son, valdes 1344 till tronföljare. E. gjorde sedermera uppror mot fadern och ingick förlikning, enligt vilken han erhöll konungatitel samt delar av s. och ö. Sverige. — 6. E. av Pommern, 1382—1459, efterträdde drottning Margareta och kröntes på unionsmötet i Kalmar 1397 till Sveriges, Norges och Danmarks konung. E. förde ett långvarigt krig mot de holsteinska grevarna, som understöddes av Hansan. De hårda skatterna, vilka obarmhärtigt indrevs av utländska fogdar, framkallade slutligen i Sverige en folkresning under Engelbrekt 1434. Även i Norge och Danmark växte missnöjet med E:s styrelse, och E. avsattes 1439. — 7. E. XIV, 1533—77, Sveriges konung 1560—68. E. var son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg. Som konung var hans första strävan att inskränka brödernas makt i deras till hälften självständiga hertigdömen. Detta lyckades med högadelns hjälp på riksdagen i Arboga 1561 (Arboga artiklar). Senare kom han särskilt i konflikt med brodern Johan, vilken han lät fängsla. Hans tvis-tigheter med Danmark ledde 1563 till krig (Nordiska sjuårskriget). Danmark understöddes av Polen och Lübeck. E. inledde genom sin härorganisation och sin strategiska planläggning en ny period i Sveriges militära och politiska historia. Kriget fördes med framgång till lands och sjöss, ända tills E. nedbröts av den sinnessjukdom, som tog sig uttryck bl.a. i Sturemorden i Uppsala 1567. E:s förhållande till Karin Månsdotter, en enkel flicka, som han slutligen gjorde till rikets drottning, väckte mycken ond blod, inte minst inom högadliga kretsar. En resning, ledd av hans halvbröder Johan och Karl, ledde till E:s avsättning 1568. E. hölls därefter i hård fångenskap till sin död; han blev bragt om livet troligen på Johans anstiftan. Erik, svenska prinsar, varibland märks: — 1. E. Magnusson, omkr. 1282—1318, Magnus Ladulås’ son, som tillsammans med brodern Valdemar ingick en sammansvärjning mot den tredje brodern konung Birger, som slutligen fängslades på Håtuna gård och tvangs att till bröderna avstå det mesta av riket. Birger flydde emellertid och återkom med dansk hjälp. Genom en fred i Hälsingborg tillerkändes dock E. ett ganska stort område i v. Sverige, och hans hertigdöme utökades med ett danskt och ett norskt län. 1317 blev han emellertid jämte Valdemar fängslad av Birger och troligen ihjälsvulten. — 2. E., 1889—1918, hertig av Västmanland, Gustav V:s yngste son. Erik, danska konungar, bland vilka märks: — 1. E. Ejegod (ständigt god), d. 1103, konung 1095. E. dog på en pilgrimsresa till Palestina. — 2. E. Plogpenning, 1216—50, Valdemar II Seiers son, konung 1241, hade upprepade tvister med sina bröder och mördades slutligen av brodern, hertig Abel av Sönder jylland. — 3. E. Klipping, omkr. 1249—86, efterträdde 1259 fadern Kristofer I och fick modern Margareta till förmyndare. Hon sökte förgäves ingå en förlikning med Kristofers motståndare, som en tid höll både henne och E. fångna. Senare deltog E. i inbördesstriderna i Sverige och blev slutligen mördad. — 4. E. Menved, 1274—1319, den förres son, kämpade först mot faderns mördare och understödde även den svenske konung Birger i dennes fejd mot sina bröder. E. gjorde försök att underlägga sig den tyska östersjökusten. Senare pant Eri satte han flera områden av Danmark till de holsteinska grevarna. Erik, norska konungar. — 1. E. Blodyx, d. omkr. 950, son till Harald Hårfager. — 2. E. Prästhatare, 1268—99, konung 1280. Under E:s regering utkämpades en strid mellan stormännen och kyrkan. E. gjorde sig dock ej personligen förtjänt av sitt tillnamn. Erik den heliges skrin, ett skrin, innehållande Erik den heliges reliker, som förvaras i Uppsala domkyrka. Erik Röde, omkr. 940—1007, norsk viking, som utvandrade till Island. Han företog en färd västerut och upptäckte Grönland omkr. 985. Eriks, Gustaf Rune, f. 1918, författare. En av 40-talisterna. Debuterade 1943 med romanen Det blir bättre i vår. Eriksberg, slott i Södermanland, ombyggt av Nic. Tessin d.ä. Rymmer ett av de största enskilda arkiven i Sverige. Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB, skeppsvarv och mekanisk verkstad i Göteborg, grundat 1852. Aktiekapital 15 milj, kr 1956. Eriksen, Erik, f. 1902, dansk politiker, jordbruksminister 1945—47, statsminister 1950—53. E. tillhör venstre. Eriksgata, namnet på den färd genom Sverige, som i forna tider företogs av dess nyvalde konung. Seden fortfor, fast något förändrad, till 1600-t. Erikska ätten härstammade från Erik den helige och regerade under stridigheter med Sverkerska ätten omkr. 1150—1250. Erikskrönikan, den äldsta svenska medeltidskrönikan. E. är skriven på knittelvers och utgör en historisk skildring av tiden 1229—1319, troligen skriven omkr. 1320. Eriksmässan, Ersmässan, firades under medeltiden till minne av Erik den heliges död 18 maj 1160. Erikson, Sven, 1801—66, industriman, som grundade bomullsvävnadsindustrin i Västergötland. Erikson, Gustav, 1872—1947, åländsk skeppsredare, vars rederi hade världens största segelflotta. Eriksson. — 1. Christian E., 1858—1935, bildhuggare, bland vars arbeten märks gruppen Idyll på Djurgården, Bågspännaren på Korn-hamnstorg och gruppen Sankt Göran och Draken i Stockholms stadshus. E. gjorde även en betydande insats i det moderna konsthantverket. — 2. Josef E., f. 1872, tonsättare, som framför allt skrivit sånger och pianostycken. — 3. Bernhard E. (i Grängesberg), 1878—1952, socialdemokrat, medlem av andra kammaren 1906—36, sjöminister och sedan socialminister mars—okt. 1920. Talman i andra kammaren 1928—32. 1932 —44 landshövding i Kopparbergs län. — 4. Herman E., 1892—1949, statsråd, generaldir. i Kom-merskoÜegium från 1936, konsult, statsråd 1938 —39. E. var 1939—41 chef för folkhushållningsde-partementet. Handelsminister 1941—44, minister i Washington 1945 och i Köpenhamn från oktober 1948. — Se även Ericson och Erixson. Eriksson, Jösse, se Jösse Eriksson. E'rin [i'rin], ”den gröna” el. ”grönskande ön”, den gamla keltiska benämningen på Irland. Eriny'er, Erinnyer, enligt den grekiska gudasagan Uranos’ tre döttrar, hämndens och den sedliga ordningens skräckinjagande gudinnor. Den bildande konsten framställde E. som jägarinnor med piskor el. facklor i händerna. De är skildrade av skalden Aiskylos i dramat ”Eumeniderna”. E. benämndes av romarna furier. E'ris, enligt den grekiska gudaläran tvedräktens gudinna och krigsguden Ares’ syster. Hon fröjdades åt kamp, lögn och jämmer. Sagan berättar, att hon på Pelops’ och Thetis’ bröllop slängde in ett gyllene 11*