Fra de sig F. Ryssland och avslot med detta land en biståndspakt 1935. Sedermera stödde F. Tjeckoslovakien, men samarbetade dock med England vid genomförandet av Münchenöverenskommelsen. Tillsammans med England garanterade emellertid F. därefter Polens oavhängighet, och efter det tyska anfallet på Polen förklarade F. krig mot Tyskland sept. 1939. Angående förloppet av kriget, se Världskriget 2. — I vapenstilleståndet i Compiègne med Tyskland 22 juni 1940 och med Italien i Rom 24 juni 1940 bestämdes, att Tyskland skulle ockupera norra F. inberäknat Paris och Atlantkusten: Elsass-Lothringen införlivades med Tyskland; Italien ockuperade en smal gränszon. Pétain blev president och bildade med säte i Vichy en auktoritär regering, som styrde det ej ockuperade området och kolonierna samt behöll flottan. Den huvudsakliga delen av den franska hären förblev i fångenskap. Man ställde förutvarande ministrar (Blum, Daladier m.fl.) till ansvar för det franska nederlaget (Riom-processen). Regeringens sammansättning växlade. Amiral Darlan hade ett avgörande inflytande fram till april 1942, då han efterträddes av Laval. F. lät utan motstånd japanerna besätta Indokina 1941. Engelsmännen besatte efter motstånd Syrien juli 1941 och Madagaskar maj 1942. Under de Gaulle upprättades fria franska trupper, som samverkade med engelsmännen. — Efter 2:a världskriget bildades en provisorisk regering under ledning av general de Gaulle. Dess uppgift var att hålla val och förse landet med en konstitution. Vid valen spelade 3 partier huvudrollen, nämligen kommunisterna, socialdemokraterna och ett borgerligt parti (Mouve-ment républicain populaire). Den nya konstitutionen antogs 1946. Till president valdes Vincent Auriol. Sedan har landet varit utsatt för svåra politiska slitningar som färgats av motsättningen mellan kommunisterna å ena sidan och de Gaulles anhängare å den andra. Vidare har politiska och s.k. vilda strejker inträtt inom industrierna, vilka vållat bekymmer. Förhållandena på arbetsmarknaden har emellertid så småningom stabiliserat sig. Mars 1948 undertecknade F. Brysselpakten med Storbritannien och Beneluxländerna; 1949 anslöt sig F. till Atlantpakten. Genom den hjälp F. senare erhållit enligt Marshallplanen har återhämtningen påskyndats. Inflationistiska tendenser har emellertid gjort sig gällande och prisnivån har efter 2:a världskrigets slut successivt stigit. Härtill har utgifterna i samband med det sedan slutet av 1946 pågående kriget i Indokina bidragit. Särskilt de höga livsmedelspriserna har väckt missnöje inom landet Radikalsocialisten Pierre Mendès-France, som blev regeringschef juni 1954, lyckades få till stånd ett vapenstilleståndsavtal med Indokina 21 juli 1954. (Jfr Franska Indokina.) Han försökte vidare genomföra olika åtgärder för att sanera finanserna och stabilisera prisnivån. — Aug. 1954 vägrade franska nationalförsamlingen att ratificera fördraget om Europaarmén (EDC) på grund av rädsla för tysk upprustning. Okt. samma år kom dock en uppgörelse ang. Europas försvar och Västtysklands upprustning till stånd, i det att den s.k. Västeuropeiska unionen bildades. F. erkände Västtysklands suveränitet och Västtysklands inträde i Atlantpakten. Slutligen enades F. och Västtyskland (1956) om Saar-områdets ställning. En författningsreform antogs av franska nationalförsamlingen 30 nov. 1954, vilken skulle underlätta lösandet av regeringskriser. — Även i Franska Nordafrika (Tunisien) och i Algeriet och Marocko har under senare år upprepade oroligheter förekommit, vilka delvis som en följd av Indokinakriget häftigt blossade upp hösten 1954. Mendès-Frances regering försökte komma till rätta med konflikterna genom att erbjuda betydande reformer. Regeringens politik godkändes av franska 404 nationalförsamlingen dec. 1954, ehuru med mycket knapp majoritet. De nordafrikanska frågorna blev den direkta anledningen till Mendès-Frances fall febr. 1955. Radikalsocialisten Edgar Faure, som en kortare tid varit utrikesminister i Mendès-Frances ministär, bildade då regering. Under 1955 fortsatte förhållandena i Marocko och Algeriet att inge bekymmer med ständigt upprepade terrordåd och sammanstötningar mellan de arabiska nationalisterna och fransmännen. Den franska nationalförsamlingen upplöstes 3 dec. 1955 av konseljpresident Faure och nyval hölls enligt författningen 2 jan. 1956. Vid valen ökade kommunisterna sina mandat i nationalförsamlingen till 151 men det mest uppseendeväckande valresultatet var de relativt talrika röster som pappershandlaren Pierre Poujade lyckades samla för sin rörelse, vilken framför allt vände sig till hantverkare och handlande, dvs småföretagare, och riktade sig mot den skärpta skattepolitiken. Efter valet visade det sig svårt att åstadkomma en regering. En samlingsministär bildades slutligen med socialistledaren Guy Mollet som konseljpresident. I denna var dock varken högern eller det katolska folkpartiet representerade. Under 1956 har oroligheterna i Nordafrika fortsatt. Framför allt har Algeriet berett svårigheter, men även i Tunisien och Marocko har situationen tillspetsats. Såväl Tunisien som Marocko erhöll full självständighet 1956. Frankrike runt, cykellopp i etapper på en ungefär 500 mil lång bana. Franktirö'rer, se Francs-tireurs. Frans, den helige, av Assisi, se Franciskanorden. Frans I, 1494—1547, konung av Frankrike år 1515, då han fortsatte sin företrädares krig i Italien, där han återerövrade Milano. Han förlorade det emellertid under sin kamp mot habsburgerväldet. Vid Pavia tillfångatogs han 1525 av kejsar Karl V och måste ingå en hård fred. Genast efter frigivandet började han åter krig, som dock gick olyckligt, och vid freden i Cambrai 1529 blev intet kvar av det franska väldet i Italien. F. var en typisk renässansfurste, opålitlig och hänsynslös men målmedveten och intresserad av konst och litteratur. Frans, tysk-romerska och österrikiska kejsare. — 1. F. II, 1768—1835, började vid sin tronbestigning 1792 striden mot revolutionspartiet i Frankrike. Strax innan upplösningen av romersk-tyska riket 1806 antog F. titeln kejsare av Österrike (som sådan F. I). Efter några år av fred med Napoleon uppträdde F. som dennes fiende 1813 och erhöll sedan stora landområden vid Wienkongressen. Senare lät han sig ledas av ministern Metternich, som förde en strängt reaktionär politik. — 2. Frans Josef I*. Frans Ferdinand, 1863—1914, österrikisk-ungersk tronföljare 1896, ärkehertig av österrike-Este, motarbetade ungrarnas hårda politik mot övriga nationaliteter i Ungern. Han blev, troligen felaktigt, ansedd för att stå bakom de kraftåtgärder, som vidtogs mot sydslaverna efter besittningstagandet av Bosnien och Hercegovina 1908. Under ett besök i Sarajevo 28 juni 1914 mördades han jämte sin gemål, Sophie v. Chotek, av en bosnisk student Princip. Detta mord blev den närmaste anledningen till l:a världskriget. Frans Josef I, 1830—1916, kejsare av Österrike, konung av Ungern, efterträdde sin farbroder Ferdinand I 1848 och verkade under sin exempellöst långa regering som arbetsam och plikttrogen ämbetsman. F. strävade under hela sin regering att göra Österrike-Ungern till en fast organiserad enhet. 1867 upprättades det självständiga konungadömet Ungern i personalunion med Österrike. F. förde en tyskvänlig politik pch tog avstånd från såväl Ryssland som Italien, vilket gjorde, att Österrike-