403 rande våra landskap och numera endast av historisk betydelse. De viktigaste av dessa provinser är: de västra kustprovinserna Flandern, Artois, Nor-mandie, Bretagne, Poitou och Gascogne; Languedoc och Provence vid Medelhavskusten; Dauphiné, Bourgogne, Franche-Comté, Elsass (Alsace) i ö., Lothringen (Lorraine) och Champagne i nö. samt Isle de France (omkring Paris), Maine, Anjou, Orléanais, Bourbonnais och Auvergne i det inre. — Myntenheten är franc = 100 centimes. Valutans försämring har bragt ner värdet av 1 franc till omkr. 1,4 öre (1956). F:s utomeuropeiska besittningar upptar i Asien Franska Indokina och Franska Indien vilka besittningar under åren 1954— 56 dock mestadels lösgjorts från F.; i Afrika Algeriet, som administrativt ingår i moderlandet, Marocko och Tunisien, vilka två länder under 1956 dock erhållit full självständighet, Franska Västafri-ka, Madagaskar, Franska Somaliland m.m.; i A m e-r i k a Guayana, Martinique, Guadeloupe m.m.; i Stilla havet Nya Caledonien m.fl. öar. Se vidare under dessa ord. — Historia. F. i äldsta tider. Omkr. 600 f.Kr. undanträngdes de i F. boende ligurerna av iberiska stammar. Ungefär samtidigt kom keltiska stammar, gallerna, och bosatte sig i landet, som efter dem benämndes Gallien. Senare utsträckte emellertid romarna sina erövringar även till Gallien och F. blev en romersk provins (52 f.Kr.— 486 e.Kr.). Romarnas välde skakades snart genom germanernas anstormande och slutligen besegrades romarna fullständigt av Klodvig, en frankisk hövding av merovingernas ätt. Denne gjorde sig till härskare över hela Gallien och grundade det f r a n-k i s k a riket (486—752). Efter hans död rådde en tid av söndring i landet, tills slutligen den karolin gisk a ätten (752—987) blev den härskande. Efter dem kom kapetingerna på tronen (987 —1328). Från 1200-t. blev konungamakten starkare genom förvärvandet av flera områden (Normandie, Touraine, Champagne m.fl.). 1328 tillföll kronan en medlem av huset Valois, som sedan regerade till 1589. Under denna tid utkämpades hundraårskrigen mot engelsmännen. Dessa kunde efter långa motgångar föras till ett för F. gynnsamt slut (omkring 1453) genom Jeanne d’Arcs uppträdande. På 1500-t. kom F. i strid med habsburgarna och erhöll Metz, Toul, Verdun och Calais men förlorade sina besittningar i Italien. 1562—98 utkämpades våldsamma religionsstrider mellan katoliker och protestanter (hugenotter). Dessa slutade först när Henrik IV blev F:s konung. Med honom uppsteg huset Bourbon (1589—1792) på tronen. Det bourbonska enväldet grundades av kardinal Richelieu och nådde sin höjdpunkt under Ludvig XIV, under vilkens regering flera områden förvärvades (Flandern, Franche-Comté, delar av Elsass-Lothringen m.m.) och ett kolonialvälde upprättades i Amerika. Under Ludvig XV började envåldsmaktens förfall. Lothringen och Corsica kom visserligen under F., men de flesta amerikanska kolonierna gick förlorade och F:s såväl inre som yttre ställning blev ytterst försvagad. Slutligen krossades enväldet och franska revolutionen (1789—92) utbröt. Ko-nungadömet avskaffades 1792, varefter natio-n a 1 k o nventet stadfäste en republikansk författning. Därefter följde ett hänsynslöst skräckvälde, som 1795 fick vika för ett d i r e k t o r i u m, vilket i sin tur avlöstes av konsulatförfattningen 1799. Under konsulatet kom Napoleon Bona-parte till makten. 1804 lät han utropa sig till kejsare och därmed började det första kejsardömet (1804—14). Under detta utvidgade Napoleon sitt välde till stora områden i s. och mell. Europa och bildade flera under F. lydande stater. Emellertid utbröt en allmän europeisk resning mot Napo Fra leon, som tvangs att abdikera, varpå bourbonerna (1814—30) återkallades till F. Genom freden i Paris 1814 tilläts F. behålla sina gränser från 1792 och fick även tillbaka de flesta av sina kolonier. Snart uppstod emellertid missnöje med bourbonernas styrelse och 1815 lyckades Napoleon åter bli kejsare men störtades redan s.å., ”de 100 dagarna”, varefter bourbonerna återkom. Nu vidtog en starkt reaktionär regering, som dock störtades genom julirevolutionen 1830. På denna följde det s.k. julikungadömet (1830—48), i det Ludvig Filip av huset Orleans valdes till konung. Emellertid började socialistiska tänkesätt vinna utbredning, republikanska strävanden gjorde sig gällande och genom februarirevolutionen störtades Ludvig Filip. Under den andra republiken (1848—52) lyckades prins Louis Napoleon bli vald till president och genom en folkomröstning valdes han sedan till kejsare under namn av Napoleon III. Andra kejsardömet (1852—70), som i viss mån hade karaktären av diktatur, bragtes på fall genom det olyckliga fransk-tyska kriget 1870—71, under vilket septemberrevolutionen utbröt och tredje republiken (1870) utropades. I freden i Frankfurt am Main 1871 måste F. avstå Elsass-Lothringen samt förbinda sig att betala 5 miljarder franc i skadestånd. Trots dessa avbräck hämtade sig F. fort under de följande åren. Kolonialväldet utökades, i det bland annat Nigerom-rådet, Tunis, Annam, Tonking samt en del av Madagaskar på 1880-t. införlivades med F. Samtidigt började F. närma sig Ryssland och ingick med detta land en allians. Förhållandet till England blev efter 1904 års överenskommelse allt mer intimt. 1912 stärktes ytterligare förbundet med Ryssland och med England avslöts ett fördrag, enligt vilket den franska flottan huvudsakligen förlädes till Medelhavet och den brittiska till Atlanten. 1914 utbröt l:a världskriget. F:s ställning, som syntes allvarligt hotad, räddades genom Englands och Amerikas ingripande, vilket ledde till centralmakternas kapitulation 1918. I Versaillesfreden 1919 avträddes till F. Elsass-Lothringen samt en del kolonialbesittningar. Dessutom förpliktigades Tyskland till stora skadestånd, vars indrivande vållade oenighet med F:s bundsförvanter. 1923 besatte F. Ruhrområdet, som sedermera småningom utrymdes, sedan överenskommelse träffats med Tyskland i krigsskuld-frågan. Jfr Världskriget 1. Tiden närmast efter l:a världskriget strävade F. energiskt att genomföra Versaillesfredens bestämmelser. Denna tid led F. svårt av en ekonomisk kris och valutan försämrades. Är 1926 lyckades man stabilisera valutan och de ekonomiska förhållandena blev sedan gynnsammare. Under Briand fördes en försonligare politik mot Tyskland (Locarnoavtalet) och 1928 utrymdes Ruhr. År 1931 började världskrisen medföra svårigheter i F. En finansskandal (Stavisky-affären) framkallade allvarliga oroligheter i Paris. De konservativa fick ledningen, men vid valen 1936 vann den s.k. folkfronten, en allians av radikaler, socialister och kommunister, en avgörande seger. Socialisten Blum bildade ministär och genomförde snabbt en hel del sociala reformer (40-timmarsveckan). Fruktan för de tyska rustningarna framdrev stora anslag till försvaret. — Såväl utrikespolitiskt som inrikespolitiskt förlamades emellertid F. av en skarp motsättning mellan de borgerliga, som fruktade en socialistisk revolution och i viss utsträckning sympatiserade med en diktatur samt betraktade Hitler som ett bålverk mot bolsjevismen, och de breda massorna, som krävde sociala reformer och sympatiserade med republikanerna i Spanien och i viss mån även med Ryssland. Härtill kom de akuta svårigheterna på grund av en utbredd arbetslöshet. Av fruktan för Tyskland närma