4J9 1. Panna, 2. hjärna, 3. nacke, 4. örontäckare, 5. tygel, 6. framrygg, 7. bakrygg, 8. övergump, 9. övre stjärttäckare, 10. stjärtpennor, 11. handpennor, 12. armpennor, 13. större vingtäckare, 14. mellersta vingtäckare, 15. handtäckare, 16. skulderfjädrar, 17. buk, 18. bröst, 19. kräva, 20. framhals, 21. strupe, 22. tars. uppehåller sig i samma trakt, strykfåglar, som mera vidsträckt strövar omkring, och flyttfåglar, som årligen flyttar till varmare länder. Se bildsidorna 420—423. Fåglavik, stationssamhälle och glasbruk i mellersta Västergötland. Fångläger. Det moderna fånglägersystemet har utbildats särskilt under l:a och 2:a världskrigen, då olika stater tog fångar i stort antal. F. har bestått av baracker och administrativbyggnader med tillhörande områden omgivna av taggtrådsnät. I allmänhet har de förlagts avlägset från annan bebyggelse för att försvåra rymningar. Då Genèvekonventionen reviderades 1929 antogs internationella regler angående krigsfångars behandling. Bestämmelserna gäller lokaler, kost, beklädnad och disciplin samt förbindelserna med de anhöriga och hemlandet. Livsmedelspaket och andra gåvor skall få mottas och hjälporganisationer skall ha rätt att sätta sig i förbindelse med fångarna. Internationella röda korset skall kontrollera att bestämmelserna följs. I synnerhet under 2:a världskriget motarbetades eller negligerades emellertid i många fall dessa regler. Jfr Koncentrationsläger. Fångvård. I äldre tider lades huvudvikten på att hindra fångarna från att rymma. Endast det för livsuppehället absolut nödvändiga tillgodosågs. Sedan slutet av 1700-t. har man mera strävat efter att inom F. genomföra reformer i syfte att bereda fångarna en mänskligare och drägligare tillvaro samtidigt som man arbetat på att genom disciplinära åtgärder och på annat sätt moraliskt förbättra fångarna. Detta sammanhänger med en allt klarare uppfattning om att straffet visserligen är en skyddsåtgärd från samhällets sida gentemot brott men dock ej får betraktas som en hämnd för begångna ogärningar. Straffets avskräckande uppgift bör därför i görligaste mån förenas med uppfostrande och förbättrande åtgärder, vilka också tjänar samhällets intressen genom att förhindra återupprepande av brott. Numera praktiseras F. även i öppna anstalter, varvid internerna arbetar t.ex. i jordbruk utan att några särskilda yttre åtgärder vidtas för att hindra dem att rymma. Fångvårdsanstalterna är numera grupperade enligt ett s.k. räjongsystem. För män finns olika anstaltsgrupper, omfattande säkerhetsanstalter (förvaring), anstalter för unga intagna (ungdomsfängelse) och anstalter för ordinärt klientel. De sist Får nämnda är fördelade på norra, östra, västra och södra anstaltsgrupperna med var sin centralanstalt i spetsen (Härnösand, Långholmen i Stockholm, Härianda i Göteborg samt Malmö). Centralanstaltens chef, som kallas fångvårdsdirektör, är samtidigt räjongchef och sköter placeringen av fångarna på lämpliga anstalter inom sin grupp. Centralanstalten har i allmänhet de största resurserna, t.ex. psykiatrisk avdelning och särskilda isoleringsmöjlig-heter. För kvinnliga fångar finns en anstalt i Växjö. Hela antalet anstaltsplatser var 1955 ca 3 600. Tillsynen över F. i Sverige utövas av den 1859 inrättade fångvårdsstyrelsen. Inom F. meddelas i Sverige skolundervisning samt handledning i lämpliga yrken. Frigivna fångar bereds så långt möjligt arbetsanställning. Fångvårdsstyrelsen, se Fångvård. Fårlus (Melo'phagus ovi'nus), en vinglös 5 mm lång gråbrun blodsugande fluga, som lever i pälsen på får. Fårskötsel har av gammalt varit ett viktigt näringsfång särskilt i trakter där jorden är för mager för jordbruk och betet olämpligt för annan boskapsskötsel. I vårt land är F. en näringsgren av tämligen ringa betydelse. Är 1919 hölls 1 563 000 får och lamm, till mindre delen av svensk lantras, till större delen av införda engelska varieteter av denna (Che-viot-, Oxforddown- och Shropshireras). Under senare hälften av 1800-t. och början av 1900-t. gick den svenska F. kraftigt tillbaka. Under de sista årtiondena syns F:s betydelse ha ytterligare minskat. Antalet får 1935 var endast 444 000 och 1937 var antalet 353 000. Under 2:a världskriget ökade antalet något och 1944 fanns ungefär 558 290 får och lamm. 1953 fanns 241 253 får och lamm. I Sverige är F. främst av vikt för köttproduktionen. Svensk fårull är föga eftersökt av yllefabrikanterna. Den lämpar sig blott till grövre vävnader (vadmal etc.). Yllefabrikanternas råvarubehov tillgodoses till största delen genom importerad ull, särskilt från England och Tyskland. Pälsverk av det gotländska ute-gångsfåret har emellertid under senare år börjat användas i allt större utsträckning. — Även i Europas övriga länder har F. gått tillbaka på grund av konkurrensen från Australien, Kaplandet och Argentina. I Europa förekommer mera intensiv F. blott i Sydryssland, Skottland och på Island. Fårsläktet (O'vis), ett släkte idisslare, som har platt panna och tresidiga horn, om sådana finns. Hornen är vanligen snäckformigt vridna. Flera vilda arter finns. Tamfåret anser man närmast härstammar från tre olika arter nämligen: Mufflon-fåret (O. mu'simon) som finns i Medelhavsländernas bergstrakter, manfåret (O. tragelaphus), som finns i Nordafrika, och arkalfåret (O. ar'kal), som finns i v. Asien. — Tamfåret (O. aTies) har funnits som husdjur sedan stenåldern, från vilken tid man funnit lämningar av en små-vuxen art, torvfåret. Från bronsåldern finns rester av en större hornlös ras, bronsfåret. Bland nutida raser märks bl.a.: Tatariska fåret, som har kraftiga fettanhopningar på sidan om den förkrympta svansen. Fettsvansfåret har sitt namn efter den genom fettvävnad starkt förtjockade svansen. Bägge raserna förekommer i v. Asien och trakterna kring Kaspiska havet. P e r s i a n och astrakan är lammskinn från den senare rasen. Det nordiska kortsvansade fåret finns i hela n. Europa. Det är småvuxet med halvmån-formigt böjda horn och upprättstående öron. Norra Europas lantfår har längre svans och grövre ull. Hit hör bl.a. cheviotrasen och en del andra varieteter. Norra Europas marsk-f å r är hornlöst, storvuxet och har grov, vit ull. Merinorasen har krusig ull och finns särskilt i Sydafrika och Australien. I Skandinavien och