Gor en mycket aktad ställning. Till G:s bästa arbeten hör de självbiografiska Min barndom och Ute i världen. Gorm den gamle, dansk konung, d. omkring 936, besegrade flera småkonungar och banade därigenom väg för ett enhetligt danskt rike. Gort [gå't], John, viscount G., 1886—1946, eng. officer som deltog i l:a världskriget. 1939 blev han överbefälhavare för den brittiska armén. Han var nära att bli kringränd i Flandern juni 1940 men lyckades dock rädda en stor del av armén över Dunkerque till England. 1940 blev G. generalinspektör för utbildning av trupper. 1941—42 var han överbefälhavare på Gibraltar och 1943—45 i Palestina. Go'sen, forntida landskap i Egypten, i Nildeltats sö. del. Rika betesmarker. Anges i Moseböckerna vara israeliternas vistelseort under den egyptiska fångenskapen. Gosse [gåss], E., 1849—1928, engelsk författare, främst känd för sina litteraturkritiska arbeten, bl.a. ett om Henrik Ibsen, samt för den självbiografiska skildringen Far och son. Gota'ma, motsvarande sanskrit: Gautama, benämning på Buddha*. Go'te, Harold, se Stéenhoff, H. F. M. Gotenhafen, tyskt namn på Gdynia*. Go'ter, östgermansk folkstam, härstammande från s. Skandinavien, varifrån de kommit till sö. östersjökusten. G. fortsatte åt sö. till Svartahavskusten på 100-t. e.Kr. 270—75 intog de Dacien efter strider med romarna. Hädanefter var G. delade i västgöter i Dacien och östgoter i Ryssland. Under medeltidens början uppblandades de fullständigt med besegrade sydeuropeiska folk. Gotha [gå'ta], stad i delstaten Thüringen, Östtyskland, på Thüringerwalds nv. sluttning. 55 000 inv. Stora bokförlag. Berömt etnografiskt institut. Go'thus, lat., form av gotisk, ett tillnamn, som gavs åt flera präster från Götaland. Gotiglacia'1, geol., beteckning för ett skede i den sista landisens avsmältning, då s. Sverige upp till den mellansvenska ändmoränzonen (jfr Salpaussel-kä) blev isfritt. Goti'k, gotisk stil, namn på en konststil från senare medeltiden, även kallad spetsbågstil. Från Frankrike utbredde sig G. till övriga europeiska länder. G. studeras bäst inom kyrkoarkitekturen. De gotiska kyrkotyperna kännetecknades av höga, spetsiga torn och bågar, av väldiga fönster och storartade dekorativa utsmyckningar. Även inom bildhuggar- och målarkonst finns en gotisk stil, liksom inom t.ex. guldsmeds- och möbelkonst. Se bilden sid. 198. Gotland, ö i Östersjön, 3 140 km2. 57 526 inv. 1955. G. är helt och hållet uppbyggt av flackt liggande, något åt sö. stupande kalkstenar, märgel-skiffrar och sandstenar, tillhörande den översiluri-ska formationen (Gotlandssilur*). Ön har karaktären av en i det hela jämn platå, vars högsta punkt ligger 83 m ö.h. Västkusten är brant och saknar mestadels vikar, den östra kusten är mera flack och uppflikad. Egendomliga strandformationer, raukar och grottor samt strandvallar, förekommer ej blott vid de nutida stränderna utan ända till öns högsta delar, emedan ön efter istiden helt och hållet varit täckt av havet. Landytan upptas för övrigt dels av kala berggrunden, dels av istids-avlagringar, myrmarker och en del grunda sjöar (träsk) med blekelager på botten. Från G. isolerade erosionsrester är Stora och Lilla Karlsö, vilka är taffelberg, som höjer sig över havet. N. om G. ligger Gotska Sandön. G. har ett milt klimat (särskilt under hösten), vilket också avspeglas i dess 460 växtvärld. Valnöt, mullbärsträd och sockerbetor växer på G. Arealen upptas till 25 % av odlad skog. Jfr Gotlands län. Gotlan'dium, se Gotlandssilur. Gotlandsboskap, en småvuxen nötkreatursras, tecknad i gulbrunt och vitt och med långa böjda horn. Den fanns under förra hälften av 1800-t. i Sydsverige samt på Öland och Gotland och bibehöll sig längst på den senare ön. Man har sökt förädla G. ehuru med ringa framgång, och rasen har nu nästan fullständigt utträngts av andra raser. Gotlandshäst, se Hästraser. Gotlandslagen, se Landskapslagar. Gotlands län omfattar Gotland och hithörande öar, 3 173 km2. 57 526 inv. J955. Residensstad och enda stad Visby, 15 234 inv. 1956. Huvudnäringar är åkerbruk och boskapsskötsel, fiske, sten- och cementindustri, sockerindustri. Även turisttrafiken och de talrika sommargästerna har ekonomisk betydelse för ön. I kyrkligt hänseende sammanfaller länet med Visby stift. Gotlandsmarmor, en slags röd, gotländsk kalksten med talrika försteningar. Gotlandssandsten, en finkornig, grå sandsten, som förekommer på s. Gotland. G. används särskilt till slipstensframställning. Gotlandssilur (Gotlandium), en ofta använd beteckning för silurformationens övre avdelning (över-silur). Namnet är taget efter Gotland, som uppbyggs av bergarter tillhörande sagda avdelning. Gotska Sandön, ö i Östersjön, n. om Gotland. 36 km2. Upptas helt och hållet av flygsand och dyner, öns inre delar är beklädda med tallskog. Gottfrid af Bouillon [bojårf], d. 1100, var en av första korstågets ledare och valdes 1099 till det intagna Jerusalems konung. Kallade sig ”den heliga gravens beskyddare”. Gott'hard, Sankt, fjällmassiv i schweiziska väst-alperna, på gränsen mellan kantonerna Uri och Ticino, med flera höga toppar (den högsta 3 200 m). Vid G. upprinner floderna Rhen och Rhöne. Sedan medeltiden ett av de mest trafikerade passen över Alperna. 1872—82 byggdes en järnvägstunnel genom berget från Göschenen på n. sidan till Airola på s. sidan, varigenom de schweiziska och italienska järnvägsnäten förenades. Tunneln är 15 km lång. Gottland, se Gotland. Gott'orp, slott invid staden Schleswig, byggt 1295. Gottskriva, kreditera. Gottwald, Klement, 1896—1953, kommunistisk politiker i Tjeckoslovakien. 1946 konseljpresident i en samlingsregering. Ledare av det kommunistiska maktövertagandet den 26 februari 1948 och president från juni s.å. Gouache [goasj'], fr., målning med vattenfärger, vilka har oljefärgens täckande förmåga i motsats till akvarellfärger, som är genomskinliga. G. utförs i regel på papper. Goujon [gosjåg'], Jean, d. mellan 1564—68, fransk bildhuggare, verksam från omkring 1530, den främste representanten för den franska renässansskulpturen. G. medverkade vid utsmyckandet av Louvre. Till hans främsta verk hör relieferna på Fontaine des Innocents i Paris samt friskulpturen Diana. Gounod [gonå'], Ch., 1818—93, fransk kompositör, främst berömd för operorna F a u s t och Romeo och Julia. G. var delvis påverkad av den tyska musiken men utnyttjade, särskilt i harmoniskt avseende, sin stora kännedom om den gamla kyrkomusiken. Gourgaud [gorgå'], G., 1783—1852, fransk general, tjänade troget Napoleon under dennes fälttåg och följde honom därefter till S:t Helena, där han upptecknade kejsarens memoarer.