Hen Minnesota, USA. Erhöll tillsammans med E. Ken-dall och T. Reichstein 1950 års nobelpris i fysiologi och medicin för sina upptäckter rörande binjurebarkens hormoner och deras betydelse vid bekämpande av ledgångsreumatism. Henderson. — 1. Arthur H., 1863—1935, engelsk politiker, arbetarpartiets ledare i underhuset 1908—10 och 1914—17. H. tillhörde Asquiths och Lloyd Georges kabinett 1915—17. 1920—23 var H. 2:a internationalens ordf. Han var inrikesminister i MacDonalds ministär jan.—nov. 1924 och blev sedermera utrikesminister 1929 i MacDonalds 2:a ministär. Han avgick 1931, då han ej ville följa MacDonald i dennes ”nationella samlingspo-litik”. 1932 blev han ordförande i nedrustningskonferensen. För sina insatser här erhöll han Nobels fredspris 1934. — 2. Sir Neville H., 1872—1942, engelsk diplomat, minister i Berlin 1937—39. H. representerade England vid de underhandlingar, som föregick 2:a världskrigets utbrott. Henie, Sonja, f. 1912, norsk konstskridskoåker-ska, världsmästarinna 1927—36, filmprimadonna 1936—40, därefter en tid gift med en amerikansk miljonär, Topping. Hen'lein [-lajn], Konrad, 1898—1945, sudettysk politiker, gymnastiklärare i Tjeckoslovakien. H. blev sedermera ledare för de tyska nationalsocialisterna i Tjeckoslovakien och företrädde, på order från Tyskland, sudettyskarnas önskemål. I sept. 1938 måste han fly till Tyskland. Efter ockupationen i mars 1939 blev H. chef för civilförvaltningen i Böhmen. Han begick självmord 1945. Henn'a, rött växtfärgämne, som bl.a. av kvinnorna i Orienten används till färgning av naglarna. Numera används H. ibland till färgning av håret. Henn'egau, se Hainaut. Hennequin [änkäq']. — 1. A. N. H., 1842—87, fransk lustspelsförfattare, som bl.a. tillsammans med Millaud skrivit N i n i c h e. — 2. M. H., 1863—1926, fransk lustspelsförfattare, son till föregående. H. har bl.a. skrivit Borgmästarinnan. Hennigs, G. v., 1866—1941, svensk målare; impressionistiskt maner; motiv från cirkuslivet. Henning. —■ 1. Uno H., f. 1895, skådespelare, anställd vid Dramatiska teatern sedan 1935. — 2. Eva H., f. 1920, skådespelerska. Även filmroller. Henning, Gerhard, f. 1880, svensk-dansk skulptör, har inspirerad av Maillol skapat strängt monumentala men av sensualism genomströmmade kvinnofigurer. He'nok el. Hanok, son till Kain enligt 1. Mosebok. Om H. handlar även den apokryfiska Henoks-boken. Henri [agri'], fr., Henrik. Henri-deux-stil [arjri'-dö'-], fr., Henrik II:s stil, en i Frankrike rådande smakriktning omkring 1550 —1600. H. är en nationell renässansstil. Henrik, hertigar av Bayern och Sachsen, varibland märks H. Lejonet, 1129—95, som företog flera kolonisations- och erövringståg bl.a. mot de vendiska kustländerna vid Östersjön, mot Mecklenburg och Vorpommern, som han underlade sig. H. ingick handelsförbund med flera länder och grundläde många städer. På grund av en brytning med kejsaren blev han fråntagen alla sina områden utom Braunschweig och Lüneburg. Henrik den helige, biskop i Uppsala, Finlands apostel och skyddspatron, levde på mitten av 1100-t. H. medföljde Erik den helige på dennes korståg till Finland, där han stannade för att verka för missionens utbredande. F. å. blev han emellertid mördad. Henrik, engelska konungar. — 1. H. V, 1387— 1422, konung 1413, besegrade fransmännen vid Azincourt 1415. Blev sedermera erkänd som fransk 512 tronarvinge. — 2. H. VII, 1457—1509, grundläg-gare av dynastin Tudor, utropades 1485 till konung. Under hela sin regering fick H. strida mot andra tronpretendenter som han dock besegrade. — 3. H. VIII, 149L—1547, den förres son, var en mångsidigt bildad men nyckfull och grym furste. Då påven vägrade erkänna H:s skilsmässa från hans första gemål, bröt H. med påven och grundade en engelsk statskyrka, vars överhuvud han själv blev. För övrigt är H. mest känd i historien för sina många giftermål. H. hade även flera gunstlingar, såsom Wolsey och Cromwell, vilka till en början fick regera egenmäktigt, men vilka H. efter någon tid hänsynslöst gjorde sig av med. Henrik, franska konungar. — 1. H. II, 1519—59, konung 1547, var en varm katolik men ingick dock förbund med tyska protestantiska furstar. H. stod i mycket under inflytande av ätten Guise. — 2. H. III, 1551—89, son till den förre, blev 1573 vald till konung av Polen, varifrån han dock rymde för att vid sin broders, Karl IX:s, död bli erkänd som Frankrikes konung 1577. H. var medansvarig för Bartolomeinatten men övergick sedan till huge-notterna. 1588 lät H. mörda katolikernas ledare, hertigen av Guise, men blev sedan själv mördad. — 3. H. IV, 1553—1610, konung av Navarra 1572, var den förste konungen av ätten Bourbon. Från 1569 ledde han hugenottema och under hans bröllop med Margareta av Valois inträffade Bartolo-meinattens blodbad. Vid H. III:s död blev H. Frankrikes konung men måste kämpa mot katolikerna, som ej erkände honom. H. besegrade sina motståndare bl.a. vid Ivry 1590 men blev först efter sin övergång till den katolska läran erkänd som konung. Hugenottema fick genom ediktet i Nantes 1598 religionsfrihet och samma rättigheter i övrigt som katolikerna. Under H:s och hans rådgivare Sullys styrelse gick landet snabbt framåt i både inre och yttre avseende. H. var allmänt älskad av folket men mördades av en katolsk fanatiker, Ravaillac. Henrik, romerska kejsare och tyska konungar, varibland märks H. IV, 1050—1106, som blev vald till tysk konung 1053 och efterträdde sin fader som romersk kejsare 1056. Regeringen fördes av förmyndare till 1065, då H. förklarades myndig. Efter en tid kom H. i konflikt med påven Gregorius VII. Striden medförde att H. blev bannlyst och påven förklarade hans undersåtar lösta från sin trohetsed. Detta förmådde H. att företa sin beryktade färd till Canossa, där han genom att ödmjuka sig för påven löstes från bannet. Sedan företog H. två krigståg till Italien, där han bl.a. blev lombardisk konung samt erövrade Rom. 1105 tvangs H. av sin son Henrik att abdikera. Henriksdal, industriområde ö. om Danvikstull i Stockholm. I H. ligger Stockholms reningsverk. Henrik Sjöfararen, 1394—1460, prins av Portugal, var en av sin tids lärdaste män och intresserade sig särskilt för geografiska upptäckter. H. utrustade flera expeditioner till Afrikas kuster. Henriksmässan, se Hindersmässan. Henrikson. — 1. Anders H., f. 1896, skådespelare och regissör, sedan 1949 knuten till Dramatiska teatern i Stockholm. H. var 1945—49 ordförande i Teaterförbundet. — 2. Alf H., f. 1905, tidningsman, författare. Sedan 1929 medarbetare i Dagens Nyheter. Krönikespel på vers. Henry [hen'ri], eng., Henrik. Henry [hen'ri], J., 1797—1878, amerikansk fysiker, efter vilken en enhet för självinduktion uppkallats. En H. är självinduktionen i en spole, där den inducerade spänningen blir en volt, om strömstyrkan ändras med en hastighet av en ampere i sekunden. HeparPn, ett ämne, som hindrar blodets stel