Hit och tjänstgjorde på Västfronten hela kriget ut samt befordrades till vice korpral. Efter kriget vistades han i München och anslöt sig till det tyska arbetarpartiet, som då bestod av 6 medlemmar. Under H:s ledning växte partiet och ändrade 1920 namnet till Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP). H. gjorde i sin agitation judarna och marxisterna ansvariga för Tysklands olycka och företrädde till en början ett oklart radikalt program. 1923 försökte H. att tillvälla sig makten i München men misslyckades. Han dömdes till fängelse men frigavs 1925. Sedermera växte hans parti samtidigt som den konservativa inställningen blev mera tydlig. 1933 in* gick han en allians med högern (Hugenberg och Pa-pen) och ingick som rikskansler i en koalitionsmini-stär. Så småningom uppstod mot H. en opposition för vilken Rohm var ledare och som omfattade de radikalare elementen i partiet. Genom att arrangera en avrättning utan dom och rannsakning, 30 juni 1934, undertryckte H. oppositionen. Rohm blev skjuten under förevändning att han planerat en statskupp. Vid Hindenburgs död 2 aug. 1934 blev H. statschef med titel: Führer und Reichskanzler. Som sådan arbetade han målmedvetet på att öka Tysklands militära styrka. Värnplikt återinfördes i mars 1935, Rhenlandet militariserades mars 1936. Österrike intogs mars 1938. Genom Münchenkonferensen sept. 1938 införlivades de sudettyska områdena med Tyskland, samtidigt som Tjeckoslovakiens militära ställning blev ohållbar. Mars 1939 besattes Tjeckoslovakien. H. ingick en nonaggressionspakt med Sovjetunionen aug. 1939 och anföll därefter Polen, vilket medförde 2:a världskrigets utbrott. Inrikespolitiskt nedslog H. hänsynslöst all opposition och vidtog organisatoriska åtgärder, som förhindrade kritik och bildandet av oppositionspartier. Utrikespolitiskt uppträdde H. stegvis alltmera aggressivt under upprepade försäkringar om att han efter uppnåendet av vad han för ögonblicket begärde inte hade ytterligare önskemål, och under ständiga försäkringar om sin fredsvänlighet. Målet förklarades till en början vara att samla alla tyskar. Därefter uppställdes fordringar på ett livsrum, värdigt Tyskland. Under 2:a världskriget avskedade H. militärer i ledande ställning och övertog slutligen själv överbefälet dec. 1941. Som folkledare och som talare gjorde han intryck mera genom intensiteten i den känslomässiga inställningen än genom tankens klarhet. I sin bok (Mein Kampf) utvecklade han närmare sina politiska principer, vilka innebar, att man genom upprepning, förenkling och förvanskning kan rycka med sig massorna. Han företrädde med andra ord öppet en hänsynslös demagogi, när det gällde att förverkliga de politiska mål, han uppställt. Motgångarna under kriget medförde så småningom opposition i militära kretsar och H. blev utsatt för ett attentat 20 juli 1944. H:s initiativkraft bröts härav och av de fortsatta militära motgångarna, och makten övergick alltmera i Himmlers händer. Då Berlin intogs begick H. självmord tillsammans med sin älskarinna Eva Braun efter att först ha gift sig med henne. Angående H:s åskådning för övrigt sa Nationalsocialism. Hitlerjugend [-jogent], förkortat HJ, det tyska nationalsocialistiska partiets ungdomsorganisation, som grundades 1926. H. omfattade gossar i åldern 14—18 år. Till H. i vidsträckt bemärkelse hörde också Bund deutscher Mädel (flickor 14—21 år) och Das deutsche Jungvolk och Deutsche Jungmä-del (barn 10—14 år). H. uppbyggdes av ”Kamerad-schaft”, som omfattade 15 medlemmar. I spetsen stod en riksungdomsledare (Baldur von Schirach 1933—40). H. hade till uppgift att öva ungdomen i kroppsrörelser och att inskärpa nationalsocialistiska åsikter. Hittebamshus, anstalt, som upptog av föräldrar 520 na övergivna, späda barn. Numera har H. ersatts av barnhem av skilda slag. Hittegods tillfaller upphittaren om ägaren inte anmäler sig inom 6 månader. Om H. och om skälig hittelön finns bestämmelser i lag av 1938. Hitforf, J. W., 1824—1914, tysk fysiker, professor i Münster, känd för sina undersökningar angående elektricitetens ledning genom elektrolyter och gaser. Hiva', se Chiwa. H. J. (S.), förkortning för lat. h i c j a c e t (sepultus), här vilar (begraven). Hjalmar den hugstore, en av Hervararsagans hjältar, vilken i holmgång dödade Angantyr och själv blev dödligt sårad. Hjalmarson, Jarl, f. 1904, affärsman och politiker, medlem av riksdagens andra kammare sedan 1947, ordförande i högerns riksorganisation sedan 1950. Hjalt, svärdfäste. Hjaltland, nordbornas namn på Shetlandsöarna*. Hjertén, Sigrid, 1885—1948, målarinna i expressionistisk stil, gift med Isaac Grünewald 1911—36. Hjo, stad vid v. sidan av Vättern, Västergötland. 4 738 inv. 1956. Kurort. God hamn. Hjonelag, äktenskap. Hjortdjur (Cer'vidae), en familj boskapsdjur med av bensubstans uppbyggda, greniga horn, som årligen fälls och åter utväxer från rosenstocken, ett utskott på pannbenet. De nybildade hornen är klädda med hud, som snart avskavs. Horn finns vanligen endast hos hannarna. Till H. hör bl.a. dovhjort, rådjur, älg, ren, kronhjortsläktet m.fl. Hjorth, Bror, f. 1894, professor, skulptör med en kraftfull och förenklad, i vissa avseenden primitiv formgivning. H. är elev av Bourdelle. — Sedan 1949 är H. professor i teckning vid Konsthögskolan. Hjorthagen, stadsdel i Stockholm vid Lilla Värtan, där Värtagasverket är beläget. Hjorthornssalt, en blandning av neutralt och surt ammoniumkarbonat, kem. formel (H<N)2CO2 + 2HiNHCO2, en vit, halvgenomskinlig kristallmassa, som redan vid en obetydlig temperaturförhöjning sönderfaller i ammoniak, kolsyra och vatten. H., som har sitt namn därav, att det tidigare framställdes genom torrdestillation av hjorthorn, används vid bakning. Hjortron, se Rubus. Hjortsvin el. babiruss'a, ett litet svin med stora uppåtböjda betar som förekommer på Celebes. Hjortzberg, Olle, f. 1872, konstnär, professor vid Konsthögskolan 1911—37, direktör där 1920—41, har särskilt ägnat sig åt dekorativ konst. Bland H:s arbeten märks kyrkomålningar och illustrationer till psalmbok och katekes samt Gustav V:s bibel. Hjul finns av olika slag, såsom svänghjul, vükas uppgift är att åstadkomma jämn gång hos maskiner, kugghjul, remskivor m.fl., som har till ändamål att förmedla kraftöverföring, samt slutligen vagnshjul m.fl., vilka tjänar till att utbyta glidningsfrik-tionen mot den under i övrigt lika omständigheter mindre hinderliga rullningsfriktionen. Ett vanligt vagnshjul består av 1) den centrala delen, hjulnavet, som görs av metall (automobilhjul, järnvägshjul) el. av trä (på vissa hästfordon), 2) ekrarna, som förenar hjulnaven med hjulets yttre omkrets, hjul-ringen, och som t.ex. på vissa automobilhjul ersätts med en skiva av stålplåt, samt 3) hjulringen, som antingen består av böjda trästycken, sammanhållna av en järnring, hjulskenan, el. också är helt av metall. Hjulbas, avståndet mellan främsta och bakersta hjulaxeln på ett fordon. Hjulbenthet, felbildning av benen, så att dessa bildar utåtböjda bågar. Orsaken är vanligen engelska