546 Häs man särskilja talrika raser, vilka indelas i följande huvudgrupper. Varmblodiga hästar utmärks av jämförelsevis lätt kroppsbyggnad och livligt lynne. De är särskilt lämpade för ridning och sport. Hit hör arabisk häst, engelskt fullblod samt genom korsningar mellan dessa och andra raser erhållna, särskilt som vagnshästar lämpliga halvblod, såsom Clevelandshästen och Hannoveranare, en jämförelsevis kraftigt byggd och storvuxen halvblods-häst. De kallblodiga raserna är grovt byggda och har trögt lynne. De är lämpliga som arbetshästar. Hit hör Shirehästen, ardenner el. belgisk häst och Clydesdalehästen. Till denna grupp räknas även den nordsvenska hästen, vilken dock står den varmblodiga gruppen närmare. Detta är även fallet med norsk fjord- el. östlandshäst. En särskild grupp bildar de småvuxna ponnyraserna, till vilka hör Islands- och Shetlandsras m.fl. ölands-rasen är numera utdöd. Den gotländska skogsrussen har på senare tid blivit föremål för mera planmässig avel. — Med hänsyn till färgen varierar dessa raser i stor utsträckning. Täckhåren, dvs själva fäl-len, samt skyddshåren el. taglet har ofta olika färg. En helt svart häst benämns ofta rapp. Bruna H. har svarta skyddshår och bruna täckhår. Är såväl täckhår som skyddshår bruna kallas hästen fux. Skim-lar har ljusa bottenhår, blandade med grå el. bruna. Bildar de mörkare håren ringar, kallas hästen apel-kastad. Om hästen fläckvis har olika färg, kallas den skäck. H. har ofta vita fläckar el. tecken på huvudet el. benen. En vit fläck i pannan kallas stjärn, en vit fläck på nosen snopp, en vit strimma över hela huvudets framsida kallas bläs. Vita tecken på benen kallas allt efter sin mindre el. större utbredning krona (el. kota), halvstrumpa el. helstrumpa. Hästskobåge, se Båge. Hästskonäsor (Rhinolo'phinae), en familj fladdermöss, som har egendomliga hästskolikt anordnade nosbihang. H. finns i tropiska trakter och lever av insekter. Häststyng, en stor fluga, som på vingarna har ett mörkt tvärband. Äggen läggs på hästens hår. Denne slickar i sig larverna, som sedan utvecklas i hästens mage. Hästsvans, turkiskt emblem för de högsta militära värdigheterna. H. användes till 1820-t. även i stället för fana fäst vid en förgylld halvmåne, som uppbars av en stång. Hästveda, municipalsamhälle i Hästveda kommun, n. Skåne. 1 186 inv. 1955. Hättebröder, fetaliebröder*. Hävd. Om man i god tro på grund av formellt laga fång utövar äganderätten till fast egendom under längre tid förvärvar man äganderätt, även om man ursprungligen ej haft sådan. Har man i god tro besuttit fast egendom under 20 år efter vunnen lagfart, är man skyddad mot klander av äganderätten. I dessa 20 år inräknas i allmänhet även föregående ägares besittningstid. Är det fråga om urminnes H., dvs har man besuttit viss egendom så länge någon kan minnas, kan särskild lagfart ej erhållas. Bevisas emellertid i sådant fall, att företrädaren på orättmätigt sätt tillvällat sig egendomen, har H. icke verkan. Urminnes H. gäller även servitutsrätt och frälseränterätt. Hävdeförteckning, handling, som vid skiftad jord upprättas av lantmätare och vari anges en delägares ägor. Denna skall undertecknas av delägarna, vilket innebär att de erkänner den som riktig. Hä'vert. Sughäverten är ett omböjt rör medelst vilket vätska leds från ett högre till ett lägre placerat kärl. Vätskan flyter av sig själv, sedan den sugits genom den kortare skänkeln, förbi omböjningen och så långt ned i den längre skänkeln, att vätskeytan där befinner sig lägre än i det högre placerade Sughävert (t.v.) och stickhävert (t.h.). kärlet. Stickhäverten el. pipetten är ett med en ut-blåsning försett glasrör. Om rörets smalare ända sänks ned i en vätska, och den övre ändan därefter tilltäpps, rinner, då pipetten lyfts upp ur vätskan, endast en del av denna ut. Luften i pipetten över vätskan blir nämligen förtunnad och dess tryck därigenom mindre än det yttre lufttrycket. Hävstång, en kring en fast punkt vridbar kropp, som används t.ex. för att lyfta tunga föremål. Spettet är sålunda en H., likaledes kan en ratt betecknas som en H. En rak hävstång kallas enarmad, om kraften och lasten är anbragta på samma sida om understödspunkten, tvåarmad, om de ligger på ömse sidor om denna. Med en krafts statiska moment el. dess vridningsmoment förstås produkten av kraften och dess hävstångsarm, dvs det vinkelräta avståndet från understödspunkten till kraftens rikt-ningslinje. En H. är i jämvikt, då summan av statiska momenten av de krafter, som vill vrida den åt ena hållet, är lika stor som summan av statiska momenten av de krafter, som har motsatt vridningsrikt-ning. Av denna sats, som kallas för hävstångslagen, inses, att om en kraft, som verkar på en H., har lång hävstångsarm, medan den last, som skall t.ex. lyftas, har kort, kraften kan vara liten i förhållande till lasten. Häxkvast, av svampar orsakade täta grensystem hos en del trädarter t.ex. björk- och körsbärsträd. Häxmjölk, mjölkavsöndring från brösten på nyfödda barn. H. försvinner snabbt och är ofarlig. Häxprocesser, förföljelser och avrättningar av personer, särskilt kvinnor, vilka troddes vara i förbund med djävulen och därför ägde övernaturlig makt att skada sina medmänniskor. Under den senare medeltiden rasade H. i nästan hela Europa. I Sverige var H. särskilt våldsamma mot slutet av 1600-t. Den, som mest verkade för H:s upphörande i Sverige, var Urban Hjärne*. Häxringar, se Musseron. Höch'städt, stad i Bayern, s. Västtyskland, vid Donau, där bajrare och fransmän 1704 besegrades av prins Eugens av Savojen och hertigens av Marlbo-rough bägge härar. Engelsmännen brukar benämna slaget efter den närbelägna byn Blenheim. Höckert, J. F., 1826—66, svensk historiemålare, främst bekant för det berömda verket Stockholms slotts brand den 7 maj 169 7. Hö'der, en av asarna i den nordiska gudasagan. H., som var blind, dödade Balder* på Lokes tillskyn dan. Höfeber, hösnuva, en på överkänslighet för gräsarters frömjöl beroende inflammation i ögats och näsans slemhinnor. Sjukdomen varar under de veckor, växterna i fråga blommar. Höffding, Finn, f. 1899, dansk tonsättare och pedagog. Hans kompositioner som i början var influerade av Carl Nielsen har i mognare år fått en mera individuell prägel. Bland hans verk kan näm