Ita sare. Kejsarens medtävlare om makten blev de allt mäktigare påvarna. Vid mitten av 1200-t. förlorade de tyska kejsarna sin makt i I., som dock snart kom under franskt beroende i och med fransmännens erövring av det 1130 bildade konungariket Sicilien. — Renässansen (omkring 1400— omkring 1550) är en oavbruten kamp mellan rivaliserande småstater, vilka uppstått under senare medeltiden. I de flesta städer lyckades en släkt svinga sig upp till en ledande ställning, t.ex. Sforza (Milano), Medici (Florens), Este (Ferrara). Venedig och Genua var republiker, Savojen lydde under en greveätt och Neapel under det aragoniska huset i Sicilien. 1499 intog fransmännen Milano och 1501—03 erövrade spanjorerna Neapel-Sicilien. Det utländska beroendet blev ännu mera kännbart under de långvariga striderna om vissa italienska besittningar mellan den franske konungen Frans I och den tysk-romerske kejsaren Karl V. Ur denna strid avgick kejsaren med segern. — Det h a b s-b ur g sk a överväldet (omkring 1550—1797) sträckte sig till hela I. utom republiken Venedig, Kyrkostaten och Savojen, vilka lyckades bevara sin självständighet. Under Ludvig XIV av Frankrike började fransmännen åter söka vinna fast fot i I. Under ideliga strider mellan habsburgar och fransmän tvangs de italienska länderna att ständigt byta herrar, och befolkningen led oerhört under fursteförtrycket. Hertigen av Savojen erhöll 1720 Sardinien. Genua måste 1786 avstå Corsica till Frankrike, som i och med revolutionskrigen och Bona-partes segrar fick överhanden över habsburgarna. — Det franska överväldet (1797—1814). Då Frankrike förklarat Österrike krig 1792, ställde sig de flesta italienska länderna på Österrikes sida. Bonaparte intog hela övre I. 1796—97 och förvandlade sedan så gott som hela I. till franska lydstater. Efter Napoleons fall avgjordes på Wienkon-gressen 1814—15, hur de italienska länderna skulle fördelas. Under Österrike lydde exempelvis Milano, Venedig och Mantua. Genua lades till Sardinien. — Befrielse- och enhetsverket (1815—61). I I. bildades flera hemliga liberala sammanslutningar (Carbonari*) och på flera håll utbröt uppror, exempelvis 1820 i konungariket Bägge Sicilierna (bildat 1816 av Neapel och Sicilien). Österrike kuvade emellertid både detta och andra upprorsrörel-ser och tillämpade strängt reaktionära principer i enlighet med den ”heliga alliansen”. På 1830- och 1840-t. vann frihetsidéerna större spridning (se Mazzini), men ett år 1848 utbrutet uppror kuvades av österrikarna. I Rom fördrevs påven, republiken utropades och frihetshjälten Garibaldi slog de fientliga trupperna. Efter en fransk belägring måste Rom emellertid ge sig. Som ledande stat för enhetsverket framstod snart Sardinien, som styrdes av ministern Cavour. Denne framkallade 1859 ett krig med Österrike, som med fransmännens hjälp gick lyckligt för Sardinien. I freden fick Sardinien Lom-bardiet; varemot Savojen avträddes till Frankrike. Parma, Modena, Toscana, Romagna införlivades med Sardinien. Sedermera ställde sig Garibaldi i Syditalien i spetsen för en resning, som understöddes av Sardinien. Sicilien och Neapel befriades och förenades med Sardinien, som även med sig införlivade en stor del av Kyrkostaten. — Konungariket L, 1861—1946. Den första all-italienska riksdagen sammanträdde i Turin 1861. Där utropades Viktor Emanuel II av Sardinien till konung av L, som skulle styras enligt den sardinska författningen. 1866 erhöll I. Venetien och 1870 besatte de italienska trupperna Rom, som blev I:s huvudstad. 1882 ingick I. i trippelalliansen, men dess ställning till Österrike var ej uteslutande vänskaplig, då I. eftersträvade en del av italienare befolkade områden, som ännu tillhörde Österrike. Till följd av en 580 överenskommelse med Frankrike och England erövrade I. det turkiska Tripolis 1911—12. 1915 slöt sig I. till ententemakterna, på vilkas sida det deltog i l:a världskriget. I freden i Saint-Germain-en-Laye 1919 erhöll I. flera österrikiska områden och genom fördraget i Rapallo reglerades gränserna med Jugoslavien. 1922—43 var I. fascistiskt under Mus-solini som diktator. Utrikespolitiskt stod I. fram till 1935 i skarp motsättning till Tyskland då I. motsatte sig införandet av en national-socialistisk regim i Österrike och detta lands förening med Tyskland. 1934 mobiliserade I. trupper utefter österrikiska gränsen. 1935 började I. krig med Abessinien (Etiopien' och 1936 utropades I:s konung av Mussolini till kejsare av Etiopien. Jfr Italienskabessinska kriget. Genom detta krig kom I. i spänt förhållande till Frankrike och England. Motsättningarna skärptes senare genom de understöd I. lämnade upprorsrörelsen i Spanien. Under dessa konflikter med de västeuropeiska makterna närmade sig I. Tyskland (axeln Rom—Berlin). — 1937 underskrev I. antikominternpakten. Är 1939 ingicks militärallians med Tyskland. I. deltog dock till en början ej på Tysklands sida i 2:a världskriget utan förklarade sig vara ”icke krigförande”. Kort före det franska nederlaget inträdde emellertid I. i kriget på Tysklands sida 10 juni 1940 och besatte sedan enligt vapenstilleståndsöverenskommelsen med Frankrike ett område längs fransk-italienska gränsen. Angående I:s fortsatta deltagande i kriget fram till de allierades invasion på Sicilien 1943, se Världskriget 2. — Efter Mussolinis fall 25/7 1943 bildade Badoglio regering. Vapenstillestånd med västmakterna slöts i september. Tyskarna ockuperade då hela Italien. Mussolini, som tillfångatagits, befriades några dagar senare av tyskarna och försökte sedan men utan framgång återupprätta den fascistiska regimen i n. Italien. Badoglioregeringen förklarade Tyskland krig i oktober samma år. Rom föll juni 1944, varefter konung Viktor Emanuel abdikerade och kronprins Umberto blev riksföreståndare. Den 10 juni s.å. bildade Bonomi en demokratisk regering. Under det fortsatta kriget i I. stred italienska trupper på de allierades sida. I april 1945 hade hela n. Italien befriats och Mussolini tillfångatogs och avrättades. Kort efteråt kapitulerade marskalk Grazianis fascistiska armé liksom också de tyska trupperna. Efter folkomröstning i juni 1946 proklamerades Italien som republik och de Nicola blev president. Vid ungefär samtidigt hållna val fick de kristliga demokraterna de flesta rösterna och 207 mandat. Socialisterna fick 115 mandat och kommunisterna 104. En samlingsregering bildades därefter, i vilken de kristliga demokraternas ledare de Gasperi blev konseljpresident. Motsättningarna mellan vänsterpartierna och de kristliga demokraterna blev emellertid så småningom alltmera utpräglade och maj 1947 bildade de Gasperi en minoritetsregering, i vilken dock senare representanter för ett oberoende socialistparti inträdde. April 1948 hölls nya val, vilka gav det krist-ligt-demokratiska partiet absolut majoritet. Maj s.å. valdes Luigi Einaudi* till president (1948—55, från 1955 Gronchi). Oroligheter och strejker på anstiftan av kommunisterna har senare förekommit, men I:s orientering åt västmakterna har blivit alltmera tydlig. Sålunda anslöt sig I. till Marshallplanen och blev 1954 medlem av Västeuropeiska unionen. — Fredsfördraget med I. undertecknades i Paris 10/2 1947, varvid I:s skadeståndssumma fastställdes till 360 milj, dollar. Av de förutvarande italienska kolonierna har Grekland erhållit ön Rodos. Eritrea är från 1952 förenat med Etiopien. Libyen har blivit en självständig monarki, i vilken Cyrenaica och Tripolis ingår. Italienska S unalilan-