5Öi det slutligen skall enl. beslut av FN förvaltas av Italien till 1960. — Betr, det omstridda Trieste undertecknades 5/10 1954 i London en överenskommelse mellan Italien och Jugoslavien, enl. vilken området uppdelades i två zoner, av vilka den ena införlivades med Italien, den andra med Jugoslavien. — I. är sedan 1955 medlem av FN. Italiensk-abessinska kriget. Sedan gammalt ansåg sig Italien (liksom även England och Frankrike) ha intresse av Abessinien (Etiopien). En viss nationell betoning hade denna inställning fått efter ett misslyckat anfall på A. med ett nederlag vid Adua 1896. Under 1935 började Mussolini rusta för krig mot Abessinien och 2 okt. 1935 överskred italienska trupper gränsen. Man räknade med ett jämförelsevis långvarigt krig på grund av den svåra terrängen. Italienarna lyckades emellertid snabbt göra framsteg, framför allt på grund av att ingenjörstrupperna utvecklade mycket stor skicklighet och energi, när det gällde att anlägga vägar. På den s. fronten var Graziani befälhavare. Han hade emellertid huvudsakligen till uppgift att binda abessinska trupper. Det egentliga anfallet gjordes på den n. fronten, där de Bono till en början var befälhavare och sedan efterträddes av Badoglio. De abessinska trupperna var ytterligt dåligt beväpnade. Ledningen var föga enhetlig. Italienska flyget och användandet av stridsgaser verkade fullkomligt nedbrytande. Italienarna mötte föga motstånd. Den 2 maj 1936 flydde kejsaren Haile Selassie från huvudstaden Addis Abbeba och Badoglio inryckte i staden den 5 maj. Sedermera utnämndes Graziani till generalguvernör. Erövringen av Abessinien blev dock ej erkänd av Nationernas Förbund. — Kriget väckte allmän indignation i de demokratiska länderna i Europa. I NF beslöt man att genomföra sanktioner, dvs ett slags handelsbojkott av Italien. Detta visade sig dock ej vara effektivt. En avstängning av oljeimporten till Italien eller en avstängning av Suez-kanalen skulle ha medfört effekt. Italien lät emellertid förstå, att åtgärder av denna typ skulle anses vara krigsanledning. England företog flottkoncentrationer i Medelhavet, men detta förändrade ej Italiens hållning. Man vågade i denna situation ej driva saken till sin spets, så mycket mindre som italienarnas snabba framgångar snart ansågs göra ett ingripande till Abessiniens förmån lönlöst. Italienska Somalilandet, se Somalilandet. Itatiaya [-tiaj'a], Brasiliens högsta berg, som ligger på gränsen mellan staterna Minas Gerais och Sao Paulo. I. är 2 821 m högt. rtem, lat., likaså, förkortas it. Itera'tur, lat., upprepas; betyder att ett läkar-recept får förnyas. Itere'ra, upprepa, förnya. Ithåke, se Itaka. Fto, H., 1841—1909, japansk statsman, bidrog verksamt vid utarbetandet av den nya författningen. Åren 1885—89, 1892—96, 1898 och 1900—01 var I. premiärminister och 1906—09 kejserlig styresman på Korea, där han mördades. I. var en av det moderna Japans förnämsta statsbyggare. Ituréen var under romartiden ett arabrike mellan Libanon och Antilibanon. Iva'n, ryska furstar. — 1. I. III Vasilje'vitj, den store, 1440—1505, blev efter att ha varit sin faders medregent storfurste 1462. I. enade under sitt välde de ryska områden, som förut varit åtskilda, samt frigjorde sitt rike från Gyllene hordens övervälde. — 2. I. IV Vasiljevitj, den förskräcklige, 1530—84, den förres sonson, kröntes 1547 till tsar. I. erövrade det tatariska Kazan och Astrachan. Under sina senare år sinnessjuk. Iva'n Velfkij, berömt klocktorn i Kreml, Moskva, från 1600-t. 99 m högt. Ivarson, Ivan, 1900—1939, svensk målare, som Jac oftast arbetade med starkt glödande färger. I. spelade en betydande roll för det moderna göte-borgsmåleriet. Iwarsson, Gottlieb, 1750—1813, gustavianska tidens främste möbelsnickare, verksam i Stockholm. Ivö är belägen i Ivösjön, Kristianstads län. 338 inv. 1951. 1 164 ha. På ön finns kaolinlager som utnyttjas av Ivö-verken. Ivösjön, sjö i nö. Skåne. 58 km2. Ixi'on. Enligt den grekiska sagan en konung, som sökte förgripa sig på Hera och därför i underjorden bands vid ett ständigt svängande hjul. Izmir, sedan 1929 namnet på Smyrna*. Izsvestia, se Isvestija. J J, den tionde bokstaven i vårt alfabet. — J är kem. tecken för en atom jod och förkortning för joule. Jabalpur el. Jubbulpore [djabalpo'ö], stad i Madhya Pradesh i Indiska unionen. 256 998 inv. 1951. Jabal Shammar, se Djebel Sjammar. Ja'blonojbergen el. Ja'blonovbergen, i sv.—nö. riktning löpande bergsträcka i Ostsibirien, vilken utgör vattendelare mellan Ishavet och Stilla havet. Största höjderna når omkr. 2 600 m ö.h. Jaboran'di (Pilocar'pus pennatifolius), ört tillhörande familjen Ruta'ceae, innehåller pilocarpPn, som verkar sammandragande på pupillerna. Växten förekommer i Brasilien. Jacaranda, se Jakaranda. J’accuse! [sjaky's], fr., ”jag anklagar”, offentlig anklagelseskrift ställd till franske presidenten, skriven av Zola 1898. Se Dreyfusaffären. Jacketkrona benämns ett 1—2 mm tjockt hölje av porslin, som vid större ytliga skador på en tands emalj och dentin får ersätta ytterskiktet, sedan detta avslipats. Jackett [sjakätt'], av fr. jaquette, herrock med långa, avrundade skört; ursprungligen kort jacka. Jackson [djæk'-]. — 1. Andrew J., 1767—1845, deltog med utmärkelse i strider mot engelsmän och indianer och blev generalmajor 1814. 1821—22 var J. guvernör i Florida, som inköpts av USA 1819. J. uppställdes som demokratisk presidentkandidat och var president 1829—37. Han är känd som upphovsman till ”spoils-systemet” (dvs bruket att om-besätta viktigare ämbetsposter med partitrogna nya ämbetsmän). — 2. T. J. J., 1824—63, nordamerikansk general, deltog på sydstaternas sida i inbördeskriget och ådagalade en glänsande strategisk förmåga. Jackson ville [djæk'snvill], stad i Florida, USA. 204 517 inv. 1950. Floridas viktigaste stad. Livlig handel med åkerbruksprodukter och frukt. På grund av sitt milda klimat mycket besökt vinterkurort. Jacob [djej'köb], Naomi, f. 1889, engelsk författarinna, särskilt känd för sina romaner T h a t wi 1 d lie och Young Emmanuel, vilka båda handlar om huset Gollantz. Jacobsen. — 1. J. C. J., 1811—87, dansk mecenat, förvärvade en ansenlig förmögenhet på ölbryggeri och var 1861—64 folketingsman och 1863 —71 medlem av landstinget. J. bildade Carlsberg-fonden*, som vid hans död erhöll bryggeriet, samt skänkte stora summor till fosterländska institutioner. — 2. C. C. H. J., 1842—1914, den förres son, bryggare, mecenat, konstsamlare, skänkte 1901 det