Joh rat i flera stridande partier. J. visade stort intresse för konst, särskilt arkitektur. Jfr även Hans. Johan, 1589—1618, svensk prins, Johan III:s yngste son, avsade sig 1604 sina anspråk på Sveriges krona till förmån för Karl IX. Johan av Leiden, egentligen Jan Beukelszoon, 1509—36, nederländsk veder döpare, förskaffade sig stort inflytande i Münster, där han slutligen lyckades göra sig till oinskränkt herre och utövade ett verkligt skräckvälde. 1535 stormades staden emellertid av rikstrupperna och J. fängslades och avrättades. Jfr Anabaptister. Johan av Ne'pomuk, Böhmens skyddshelgon, om vilken legenden förtäljer, att han 1393 kastades i floden Moldau, då han vägrade omtala för konung Wenzel IV, vad dennes gemål biktat för honom. J. blev förklarad för helgon 1729. Johan Kasimir. — 1. J., pfalzgreve vid Rhen, 1589—1652, stamfader för ätten Pfalz-Zweibrücken i Sverige. J. slog sig under 30-åriga kriget ned i Sverige. 1651 upphöjdes J. till hertig av Stegeborg samtidigt som sonen Karl Gustav blev svensk tronföljare. — 2. Se Johan, konungar av Polen 1. Johannelund, missionsskola i Bromma församl., Stockholm, tillhörande Evangeliska* Fosterlandsstiftelsen. Johannes. — 1. J. döparen, väckelsepredikant, som uppträdde i Palestina före Jesus. Han blev sedermera avrättad av Herodes. Midsommardagen är av gammalt helgad åt J. — 2. J., Sebedeus' son, broder till Jakob, en av Jesu första lärjungar. Numera anses som tämligen fastslaget, att J:s evangelium ej författats av J. Johannes, namn på flera påvar, bland vilka märks J. XXII, 1244—1334, påve 1316. J. tjänade helt franska politiska intressen och var för övrigt känd som utmärkt finansman. Johannesbrödträdet (Cerato'nia sFliqua) av familj Leguminosae är ett i Medelhavsländerna vilt växande och jämväl odlat större träd med ätbara frukter (johannesbröd). Fröna kallas karat och användes tidigare till tarering av vågar. Därav benämningen ”karat” för guldhalt. Johannesburg, Sydafrikas största gruvstad, i s. Transvaal, Sydafrikanska unionen. 884 000 inv. 1955, varav 360 000 vita. Belägen vid ett av världens rikaste guldfält. J. anlades 1886 i samband med guldupptäcktema och har sedan utvecklat sig till en fullt modern stad. Johannes Duns Scotus, se Scotus. Johannes evangelium, se Johannes 2. Johannes Magnus el. Magni (egentligen Jöns Månsson), 1488—1544, den siste katolske ärkebiskopen i Sverige, 1523 utsedd till Gustav Trolles efterträdare. J. var en ivrig katolik men sökte samtidigt stå på vänskaplig fot med Gustav Vasa under dennes reformationsvänliga strävanden. 1526 sändes han utomlands i diplomatiska ärenden och återvände aldrig till Sverige. J. var författare till historiska arbeten, av vilka det mest berömda behandlar den svenska konungakrönikan. Johannes uppenbarelse anses härstamma från omkring 100 e.Kr. och beskriver Guds rikes slutliga seger. Johannesört (Hype'ricum perfora'tum), en flerårig ört med gula toppställda blommor, vanlig på torra ängsmarker. Johannisson, Ture, f. 1903, språkforskare, professor i nordiska språk i Göteborg från 1945. Ledamot av Svenska akademin 1955. Johannftorden, medeltida riddarorden, vilken utvecklades ur ett av Benediktinorden lett sjukhus i Jerusalem. Medlemmarna kallades därför även hos-pitalier. J. hade till uppgift att bekämpa de otrogna och skydda pilgrimer till det heliga landet. Deras tecken var ett kors med i spetsen kluvna armar. 590 Orden fick så småningom stort inflytande och organiserade sig med huvudsäte på Malta (därav benämningarna malteserkors och malteserriddare). J. hade sjukhus och kloster över hela Europa, i Sverige bl.a. i Eskilstuna. Reformationen vållade J. stort avbräck. J. besitter dock fortfarande stora rikedomar och har inom sjukvården utövat ett betydelsefullt arbete. Under l:a världskriget samarbetade J. med Röda korset. Johannsen, W. L., 1857—1927, dansk växtfysio-log, professor i Köpenhamn. J. utförde betydelsefulla ärftlighetsundersökningar samt uppfann en metod att genom påverkan med eter påskynda växters utveckling. Johansen, Viggo, 1851—1935, dansk målare, professor 1906—21 vid Köpenhamns konstakademi, vars direktör han var 1911—14. J. var främst familjelivets framställare och har målat idylliska var-dagsinteriörer. Johanson. — 1. Klara J., 1875—1948, författarinna och litteraturkritiker (Det rikastärb-huset, 1946). — 2. Karl Edvard J., 1882—1936, fackföreningsmän och politiker, medlem av andra kammaren sedan 1919, sekreterare i landsorganisationen 1920—30 och därefter ordförande i landsorganisationen. Johanson-Thor, E., f. 1889, professor, föreståndare för Konsthögskolans etsningsskola, grafiker och målare. Motiv särskilt från Skåne. Johansson. — 1. Lars J., benämnd Lucidor, 1638—74, skald, den karolinska diktningens främste lyriker och humorist. J., som skrev på såväl svenska som tyska, strödde omkring sig mångfaldiga tillfällighetsdikter, ”världsliga och andliga visor”, vilka efter hans död utgavs i en mycket ofullständig samling, Helicons blomster (1689). 1912 utgav E. A. Karlfeldt en minnesteckning över J. — 2. Johan J., 1792—1860, tidningsman, bidrog verksamt till den politiska pressens utveckling i Sverige. Främst bekant är J. som en av tidningen Argus’ utgivare. — 3. Aron J., 1860—1936, arkitekt. Till hans mera bekanta arbeten hör riksdagshuset. —■ 4. C. E. J., 1864—1943, uppfinnare, vilken konstruerade precisionsmåttsatser, som fått mycket stor praktisk användning. Från 1923 var J. anställd hos Ford. — 5. Albin J., f. 1886, verkställande direktör i Kooperativa förbundet 1918— 56. J. har spelat en ledande roll vid konsumentkooperationens utveckling. — 6. Johan Olof J., 1874—1955, fackföreningsmän, ordförande i Me-tallarbetarförbundet 1920, kassör i landsorganisationen 1925—36 och ordförande i Stockholms stadsfullmäktige 1935—38. J. utgav populära folk-livsskildringar. — 7. J. B. J. i Fredrikslund, 1877— 1949, politiker, medlem av första kammaren sedan 1918, jordbruksminister 1928—30, ordförande i Allmänna valmansförbundet 1935. — 8. Johan J., 1879—1951, svensk målare. J. studerade i Tyskland till 1914 och tog där djupa intryck av Munch och Van Gogh, Renoir och Manet. I sitt kultiverade måleri har han sammansmält skilda modernistiska tendenser till en harmonisk helhet. — 9. Reimer J., f. 1893, landshövding i Hallands län sedan 1943. Johan utan land, 1167—1216, yngste son till Henrik II, konung av England 1199—1216. J. förlorade sina besittningar i Frankrike och invecklades därefter i en strid med påven Innocentius III, som slutade med att J. måste erkänna denne som sin länsherre. Efter en strid med de engelska baronerna måste J. stadfästa frihetsbrevet Magna charta (1215), vilket inskränkte hans makt i England. Johan Zapolya [-sa'påja], omkring 1487—1540, furste av Siebenbürgen 1511, valdes efter Ludvig II:s död till Ungerns konung 1526 och utkämpade en långvarig strid med Ferdinand av Österrike, som valts till ungersk konung av ett mot J. fientligt parti,