Jor dukter fick därför i stället till uppgift att förhindra en alltför stor prishöjning. På grundval av en kalkyl över inkomster och kostnader för landets jordbruk som helhet betraktat fastställdes produktpriserna så att jordbruksnäringen skulle få kompensation för de kostnadsstegringar som inträffade efter basåret 1938/39. Därvid inräknades även jordbruks-företagarnas eget arbete bland kostnaderna och betydande inkomsthöjningar tillerkändes jordbrukarna inom kalkylens ram. Den klyfta mellan industriarbetarnas och jordbruksarbetarnas inkomster som förefanns före kriget har därför betydligt minskats, även om den ännu inte utplånats. Detta beräknings-sätt, som benämns jordbrukskalkyl el. totalkalkyl, ligger fortfarande till grund för prissättningen på jordbruksprodukter. Systemet innebär att staten genom pristillägg tillskjuter skillnaden mellan vad jordbrukarna enligt kalkylen anses böra erhålla för sina produkter och vad som anses kunna uttas av konsumenterna. Till en början uppgjordes kalkylen på hösten, då man kunde överblicka årets skördeutfall, men för att kunna påverka produktionen i önskad riktning upprättade man fr.o.m. 1943 en preliminär kalkyl redan på våren, enligt vilken priserna på jordbruksprodukter av den kommande skörden fastställdes. Vid den definitiva kalkylen ändrades sedan inte vårpriserna om den av skörden orsakade förändringen i jordbrukets totala inkomster höll sig inom 4 % av dessa. I slutet av 1955 fastställde riksdagen ett nytt system för beräkning av jordbrukspriserna. Det innebär att den tidigare årligen framräknade jord-brukskalkylen ersatts med en metod, där prisstödet fastställs för treårsperioder. Vid periods början fixeras en viss importavgift för varje produkt, och denna avgift står sedan fast så länge det inhemska priset på produkten ligger inom vissa gränser, den övre och den nedre prisgränsen. Inom dessa gränser blir priserna på de olika produkterna beroende av världsmarknadspriserna; jordbrukarna kommer därigenom att på samma sätt som andra näringar få ta vissa chanser och risker. Priserna skall emellertid kunna justeras med hänsyn till mera märkbara förändringar i penningvärdet, vilket skall avläsas på konsumtionsindex. Redan vid slutet av 30-talet blev det tydligt att jordbrukskrisen skulle bli varaktigare än man från början tänkt sig. Vid krigsutbrottet byttes visserligen produktionsöverskottet mot underskott, men man räknade med att de faktorer som orsakat krisen åter skulle göra sig gällande snart efter krigets slut. 1942 tillsattes därför en kommitté under ordförandeskap av landshövding Bo Hammarskjöld för att planera jordbrukspolitiken efter kriget. Kommitténs arbete hade sin huvudsakliga utgångspunkt i erfarenheterna från 30-talets jordbrukspolitik och dess förslag lades till grund för beslut vid 1947 och 1948 års riksdagar. Huvudtanken i dessa är följande: Staten skall genom protektionistiska åtgärder se till att jordbrukarna får en i jämförelse med motsvarande yrkesutövare inom andra näringsgrenar skälig inkomst. För att minska konsumenternas kostnader härför måste rationaliseringsarbetet inom jordbruket intensifieras och samordnas under statlig ledning samt främst inriktas på sammanslagning av alltför små och ekonomiskt icke bärkraftiga brukningsdelar till större. Som minimistorlek anges 10—20 ha åker och som önskvärd storlek 20—30 ha, de förra benämnda basjordbruk eller familjejordbruk, de senare norm jordbruk. I motsats till kommitténs förslag anges däremot i riksdagsbesluten ingen norm för hela jordbruksnäringens omfattning eftersom under de senaste åren den kraftiga avfolkningen av landsbygden och den ökade befolk- 594 ningstillväxten anses ha minskat risken för överproduktion i Sverige. Rationaliseringsarbetet uppdelas på yttre och inre rationalisering samt driftrationalisering. Den första syftar till i avseende på storlek och form lämpliga brukningsdelar, den andra till gynnsamma produktionsförhållanden inom ramen för dessa brukningsdelar och den tredje till förbättringar av den egentliga produktionstekniken. Den yttre och inre rationaliseringen leds av nybildade lantbruksnämnder i varje län medan hushållningssällskapen fortfarande har hand om driftrationaliseringen. Centralt leds arbetet av en utvidgad lantbruksstyrelse. Det ekonomiska stöd staten lämnar till yttre och inre rationalisering omfattar två låneformer: amorteringslån och avskrivningslån. För båda fordras i allmänhet säkerhet, men denna skall kunna utgöras av inteckningar i fastigheten till 100 % av dess värde efter förbättringarnas genomförande. Medlen anskaffas genom statlig kreditgaranti till bankväsendet. Amorteringslån skall kunna beviljas till jordbruk av alla kategorier och återbetalas i vanlig ordning. Avskrivningslån är främst förbehållna basjordbruken och skall på vissa villkor avskrivas med V5 om året under sjätte t.o.m. tionde året efter utlämnandet samt beviljas till 25—40 % av kostnaden för förbättringsåtgärden. De är i motsats till amorteringslånen räntefria. Samtidigt som dessa nya låneformer införts har en mängd gamla låne- och bidragsformer avskaffats. Jfr även Jorderosion. Jordbrukskassor, föreningar för tillgodoseende av det mindre jordbrukets behov av driftkredit. Se Kooperationen. Jordbrukskredit, se Hypoteksförening, Kooperationen och Sparbanker. Jordbruksutskottet, se Riksdagens utskott. Jordbävning, se Jordskalv. Jordebok kallades en hos kammarkollegium förd längd över samtliga hemman och lägenheter i riket. I J. upptogs dessa under särskilda namn och nummer, vilka utgjorde den officiella beteckningen. Jfr Jordregister. Jordekorrar, se Ekorrdjur. Jordemoder, barnmorska*. Jorden, den tredje planeten i ordningen, räknat från solen, har en genomskärning av 12 740 km. J. är ej ett fullkomligt klot utan svagt avplattad kring polerna; avståndet mellan polerna är 43 km kortare än vad som skulle motsvara fullkomlig klotform. J:s yta är 510 milj, km2 och volym 1 083 320 milj. km3. J. vrider sig på 24 timmar runt sin axel. Genom denna rörelse uppkommer dag och natt. Jorden kretsar på 150 000 000 km avstånd med nästan cirkelformig bana, ekliptikan, på ett år runt solen. På grund av att jordaxeln lutar (2314°) mot eklip-tikans plan, kommer under ena halvan av året norra halvklotet att motta mera ljus och värme från solen än det södra, under andra halvan av året är förhållandet motsatt. Härigenom uppkommer de olika årstiderna. J:s medeltäthet är 5,6 ggr vattnets, medan den oss tillgängliga jordskorpans är omkring 3. J:s innersta delar består antagligen av en metallisk kärna (järn o. nickel), omsluten av ett tjockt lager av metallsulfider och oxider, medan endast de yttersta delarna torde bestå av liknande silikat, som uppbygger de eruptiva bergarterna. Jfr Jordskorpan. Jorderosion kallas vindens och vattnets bortförande av de övre jordlagren. När markytan berövas sitt skyddande vegetationstäcke genom odling, för stark avbetning, skogsbrand eller skogsskövling bortförs stora jordmängder vid häftiga regn eller stormar. Eftersom Västeuropas jordbruksområden är relativt litet utsatta för J. togs ingen hänsyn till