593 Jordbrukarnas riksförbund bildades 1915 som ett särskilt parti genom utbrytning ur bondeförbundet. Återförening skedde dock 1921. Jordbrukareungdomens förbund (JUF), statsunderstödd riksorganisation, stiftad 1918. J. är neutralt i partipolitiskt och religiöst samfundsmässigt avseende. Ca 45 000—50 000 landsbygdsungdomar deltar årligen i JUF-avdelningar, studiecirklar och s.k. 4-H-verksamhet (juniorarbete). J. har numera även en skoglig ungdomsverksamhet samt idrotts-och internationell kontaktverksamhet. J. anordnar tävlingar och färdighetsprov inom jordbruk, skogsbruk, lanthem m.m. Jordbrukets föreningsskola är avsedd för utbildning av ledare i jordbrukets föreningsrörelse. J. är förlagd till Sånga-Säby gård utanför Stockholm och grundades 1944. Jordbrukets upplysningsnämnd grundades 1944 med uppgift att sprida vetenskapliga och praktiska rön bland jordbrukarna. Utger månatligen Försök och forskning samt årsboken Jordbruksforskning. Jordbruksdaghem, se Halvöppen barnavård. Jordbruksdepartementet handlägger ärenden rörande jordbruk och därmed sammanhängande ärenden, fiske, jakt, skogshushållning, lantmäteriväsen m.m. J. upprättades 1900. Chef är jordbruksministern. Jordbruksfrågan. Med J. avses det komplex av ekonomiska, sociala och politiska problem som har sitt ursprung i jordbruksproduktionens speciella förhållanden. Produktionen av livsmedel, som ju till alldeles övervägande del härrör från jordbruket, karakteriseras i jämförelse med produktionen av industrivaror av små variationer orsakade av förändringar av efterfrågans eller prisernas storlek, och produktionen har dessutom betydligt lättare att öka vid höga priser än att minska vid låga. Orsakerna härtill är att jordbrukets produktionskostnader till mycket stor del är fasta; åkrar, byggnader, husdjur el. maskiner kan inte användas för andra ändamål, ej heller kan åkrar el. husdjur tas ur driften för kortare tidsperioder. Även arbetskraften, som till största delen består av egna företagare, är tämligen fast knuten till jordbruket. De av väderleken betingade skördevariationerna utjämnar varandra i allmänhet på världsmarknaden. På samma sätt gäller för efterfrågan på livsmedel att den är relativt oberoende av priser och konsumenternas inkomster. Människor är villiga att betala en betydande del av sina inkomster för att få äta sig mätta, samtidigt som de inte gärna kan äta sig mer än mätta. En höjning av levnadsstandarden tar sig därför främst uttryck i en övergång från billigare vegetabiliska till dyrbarare animaliska livsmedel. De senares pris- och inkomstelasticitet är av denna orsak betydligt större än de förras. Vid en i jämförelse med den totala livsmedelsproduktionen liten överproduktion faller priserna starkt, eftersom producenterna underbjuder varandra i konkurrensen om att få avsättning för en produktion som är svår att minska samtidigt som konsumenterna inte är villiga att tillräckligt snabbt ändra sin konsumtion trots de fallande priserna. Vid en underproduktion gäller det omvända förhållandet. I en fri marknad kommer därför priserna på livsmedel och därmed jordbrukarnas inkomster att variera mycket starkt. För att skydda jordbrukarnas och konsumenternas levnadsstandard mot alltför kraftiga försämringar vid starka prisfall resp, prisstegringar har jordbruksproduktionen blivit föremål för omfattande statliga regleringar i de flesta länder. Under l:a världskriget minskade jordbruksproduktionen i de krigförande länderna, men behovet Jor av livsmedel kunde ändå till stor del tillgodoses tack vare en betydligt ökad produktion inom de utomeuropeiska länderna. När den europeiska jordbruksproduktionen efter kriget på nytt ökade medförde detta så småningom svårigheter. Dessa framträdde först såsom överproduktion av och prisfall på vegetabiliska produkter, särskilt vete och socker, men när den ekonomiska krisen i 30-talets början minskade konsumenternas inkomster i industriländerna, blev resultatet en överproduktion även av de för inkomstminskningar känsliga animaliska livsmedlen, och jordbrukskrisen blev allmän. Den medförde att ett flertal länder, däribland Sverige, genomförde omfattande stöd till jordbruksnäringen. Det 2:a världskriget medförde en omfattande öde-läggelse i några av Europas och Fjärran österns viktigaste jordbruksområden och den åtföljande produktionsminskningen kunde inte helt kompenseras av den betydande produktionsökningen i England samt USA och andra transoceana länder. Akut hungersnöd härskade därför inom stora områden under åren närmast efter kriget. Redan under senare delen av 30-talet riktade NF:s blandade kommitté i näringsfrågan uppmärksamheten på att överproduktionen av livsmedel endast var skenbar och berodde på bristande köpkraft. Egentligen rådde en ofantlig livsmedelsbrist eftersom stora delar av jordens befolkning normalt levde på svältgränsen eller fick en om ock till mängden tillräcklig så dock ur hälsosynpunkt alltför ensidig och olämplig kost. Under intryck av rådande överproduktion och den sjunkande nativiteten i västerlandet kom man dock till slutsatsen att bristerna skulle kunna avhjälpas. Emellertid har man alltmer kommit till den uppfattningen att världens näringsproblem inte kan lösas enbart genom ökad jordbruksproduktion. Det senaste decenniets erfarenheter dels av en betydande folkökning trots krig och hungersnöd, dels av en kraftig jorderosion (se d.o.) framkallad av alltför intensiv jordbruksdrift har åter aktualiserat den uppfattning som först formulerades av den engelske nationalekonomen Malthus omkring år 1800 och som säger, att varje ökning i livsmedelskonsumtio-nen utöver svältgränsen omöjliggörs genom en samtidig befolkningstillväxt. Därför skulle någon varaktig förbättring i näringsstandarden ej kunna åstadkommas annat än genom införande av födelsekontroll, ett förhållande som f.n. främst gäller Syd-och östasiens folkmassor. I Sverige möttes jordbrukskrisen på 30-talet med prisstödjande åtgärder av ofta provisorisk karaktär. 1930 beslöt riksdagen att de svenska kvarnarna skulle vara skyldiga att till viss procent använda inhemsk brödsäd vid förmalning och 1931 genomfördes importreglering av brödsäd med licensgivning. Åtgärderna medförde en stegring av brödsädespri-serna och en ökning av arealen för brödspannmål. Då staten inlöste överskott av kvarnduglig spannmål samlades stora lager vilka ej kunde säljas. En del av dessa denaturerades med ett rött färgämne, eosin, och såldes som kreatursfoder och samtidigt sökte man motverka produktionsökningen genom att uppta en odlingsavgift för brödsäd. Efter hand som krisen spred sig till andra grenar av jordbruksproduktionen tvangs man att utvidga de statliga stödåtgärderna till att omfatta ett allt vidsträcktare område. 1932 tillkom mjölkregleringen, året därpå reglerades slaktdjurs- och fodermedelsmarknaderna och 1934 äggmarknaden. Vid 2:a världskrigets utbrott förändrades situationen helt. Man kunde förutse att knapphet på jordbruksprodukter skulle uppstå men de dåliga skördarna 1940—41 medförde, att denna blev större än man väntat. Prisregleringen på jordbrukspro