595 kravet på en efter klimatet och jordarten anpassad odlingsteknik vid kolonisering i andra världsdelar och stora jordbruksområden förvandlades till steril mark. Risken för J. utgör f.n. det största hindret för en snabb ökning av världens livsmedelsproduktion. Jordflytuing, se Flyt jord. Jordfästning regleras enligt lag av år 1894. Genom lagändringen 1926 är borgerlig begravning utan kyrklig hjälp tillåten. Jordglob, se Glob. Jordgubbar, se Fragaria. Jordhnmla, se Humlor. Jordledning, en ledning, som sätter en elektrisk apparat i förbindelse med jorden, helst med grundvattnet. Jordloppor (HaltPcinae) är små bladbaggar med glatt, kullrig kropp och trådlika antenner. De har god hoppförmåga. Larverna lever inuti blad och andra växtdelar. Skadedjur på korsblommiga kulturväxter (kål, rovor etc.) är de s.k. randiga J. Korn jordloppan angriper vårsäd. Jordlöparsläktet (Cara'bidae) är skalbaggar med långsträckt kropp, litet huvud, trådlika antenner, långa ben. De lever vanligen på marken och livnär sig av rov. Jordmagnetism. I varje punkt på jordytan är magnetiska krafter verksamma. Dessa krafters riktning bestäms av deklinationen, dvs den vinkel, som en i horisontalplanet rörlig magnetnål bildar med den geografiska meridianen, och inklinationen, dvs den vinkel, som en i ett i deklinationsnålens riktning lagt, lodrätt plan (det magnetiska meridianplanet) fritt rörlig magnetnål gör med horisontalplanet. Isogoner kallas linjer, som på en karta sammanbinder punkter med samma deklination; isokliner, linjer, som förenar punkter med samma inklination. De magnetiska polerna (den magnetiska nordpolen och den magnetiska sydpolen) kallas två punkter på jordytan, där deklinationsnålens läge är obestämt och inklinationsnålen ställer sig vertikalt. Jordmagnetismens styrka på en viss punkt beräknas i allmänhet ur bestämningar av storleken av dess horisontalkomposant, horisontalintensiteten, och inklinationen. Såväl jordmagnetismens intensitet som deklination och inklination undergår förändringar. Förändringarna är dels sekulära, långsamt under århundradenas lopp fortskridande, dels periodiska (dagliga, årliga), dels slutligen tillfälliga (störningar el. perturbationer), som, då de är särskilt kraftiga, kallas för magnetiska oväder. Störningarna sammanhänger med solfläckar, norrsken m.m., de periodiska förändringarna med jordens rotation m.m. Jordmetaller, benämning på vissa grundämnen, vilkas svårreducerbara oxider tidigare kallades jordarter. Till J. hör de alkaliska J. (magnesium, kalcium, strontium, barium och radium samt beryllium, som bildar övergången till de egentliga jordmetallerna), de egentliga J. (aluminium, indium, gallium och tallium) samt de sällsynta J. (skandium, yttrium, lantan, praseodym, neodym, samarium, europium, gadolinium, terbium, dysprosium, holmium, erbium, tallium, ytterbium och tulium). Jordnöt, se Arachis. Jordproduktivitetslagen. Om ökat arbete och kapital nedläggs på ett visst jordområde blir efter en viss gräns (optimum) avkastningens ökning allt mindre vid samma arbets- och kapitaltillskott. J. är ett specialfall av den allmänna lagen om den avtagande avkastningen. Jordregister. Därmed förstås en längd över samtliga fastigheter på landet. Den började uppläggas år 1909 och förs hos lantmäterikontoret i varje län. I J. är varje självständig fastighet upptagen för sig samt försedd med eget registernummer. Jor Jordränta. Med jord förstås i nationalekonomisk mening alla varaktiga naturtillgångar (jordbruks-jord, vattenfall m.m.). J. är det pris, som jorden betingar. J. kan tänkas uppkommen på följande sätt. För jordbrukets behov tas först den bästa jorden. När efterfrågan på jordbrukets produkter växer, måste även sämre jord tas i bruk. Jordbruksprodukternas pris måste, antingen de härstammar från den bättre el. sämre jorden, vara så högt, att brukandet av den sämsta jord, som behövs för att tillgodose efterfrågan på jordbruksprodukter, blir ekonomiskt lönande. Av de belopp utöver produktionskostnaderna, som brukarna av den bättre jorden härigenom erhåller, skapas J. Jordränteteorin är främst knuten till den engelske nationalekonomen Ricardo. Från olika håll har indragning av J., som icke utövar någon egentlig produktionsfrämjande verkan, till det allmänna ifrågasatts (jfr Georgismen). Jordskalv, darrningar och skakningar i jorden, som förorsakas av geologiska rubbningar, såsom vulkaniska explosioner, sprickbildningar och förkastningar. De ter sig som stötar el. vågformiga gungningar. Jordsken kallas det ljus, som gör att även vid exempelvis halvmåne man kan se den från solen vända (mörka) delen av månen. Detta ljus är solljus reflekterat från jorden. Jordskorpan, beteckning för yttersta delen av jordklotet, som består av fasta bergarter; dess tjocklek uppskattas olika, vanligen till minst några tiotal kilometer. I sina djupare delar har J. till följd av det starka trycket en viss plasticitet, å andra sidan torde jordens glödande inre vara ytterst trögflytande, varför gränsen mellan den fasta skorpan och det flytande inre ej torde vara så skarp, som termerna fast och flytande anger. Med kännedom om bergarternas kemiska sammansättning och deras olika utbredning har man beräknat att i J. ingår i runt tal 46 % syre, 28 % kisel, 8 % aluminium, 5 % järn, 4 % kalcium, 3 % natrium, 2 % kalium, 2 % magnesium; övriga grundämnen ingår med tillsammans omkring 2 %. Jordskred, utglidning av jordmassor, som ligger på sluttande underlag och råkar ur jämvikt genom ökad belastning el. genom vatteninfiltration, som minskar friktionen. Jordstam, övervintrande stam hos växter. Med hänsyn till sin beskaffenhet indelas J. i knölstam, lök och rotstock. Jordströmmar, elektriska strömmar i jorden, förekommer nästan alltid. Potentialfallet uppgår till någon volt på ett tiotal mil. När J. av någon anledning blir särskilt starka, åstadkommer de störningar av telegrafering m.m. Jordtemperatur. På större djup under jordytan skiftar temperaturen varken med växlingarna mellan dag och natt (skillnaderna mellan dag- och natttemperaturen försvinner redan vid en å två meters djup) el. med årstiderna (på ett tiotal meters djup). Vid högre djup stegras temperaturen oavlåtligt. Stegringen, som är olika på olika orter, kan genomsnittligt sägas utgöra ungefär en grad för var trettionde till fyrtionde meter. Jordtrötthet kallas det förhållandet att vid upprepad odling av samma växtslag på ett visst jordområde skörden alltmer minskar. Däremot får man av annat växtslag omedelbart och utan gödsling god skörd. J. beror i en del fall på att parasiter för ett visst växtslag innästlat sig i åkerjorden, t.ex. klöverröta (en svamp). I andra fall, där man ej funnit sådan orsak, har man bl.a. gjort gällande, att en viss växt i jorden avsöndrar ämnen, som verkar giftigt för samma art men ej för andra växter. Även andra förklaringsförsök har framställts. Jorduggla (A'sio accipitri'nus), en rostgul uggla