6o5 peratur. Som reduktionsmedel används koloxid och kolväten. Järnträ, beteckning för flera hårda och tunga träsorter, som erhålls från olika tropiska trädarter. Järnvitrio'1, ferrosulfat, kem. formel FeSOi-p + 7H2O, erhålls, då järn löses i utspädd svavelsyra. Fabriksmässigt framställs J. genom försiktig röstning av svavelkis, den därvid erhållna järnsul-fidens oxidation i luften samt massans urlakning med vatten. J., som kristalliserar i gröna prismor, används inom färgindustrin, vid framställning av bläck m.m. Järnvåg. Intill år 1864 skulle det järn, som kom från järnbruken, innan det utskeppades, vägas och dess beskaffenhet kontrolleras. De under bergsöverstyrelsens uppsikt stående upplagsplatser där detta skedde, kallades J. J. avskaffades definitivt 1890. Järnväg. Förebilder till våra nuvarande J. kan spåras långt tillbaka i tiden. J. i modern mening daterar sig dock först från början av 1800-t., då de första ånglokomotiven konstruerades. Som märkesmän i detta avseende brukar framför andra nämnas svensken John Ericsson och engelsmannen G. Ste-phenson. Se bilderna sid. 606. Järn vägsbyggandet tog först fart i England och USA, där redan under 1830-t. järnvägar av avsevärd längd öppnades för trafik. J:s längd beräknades sålunda år 1840 till något över 2 300 km i England och till över 4 500 km i USA. De första svenska järnvägarna öppnades för trafik år 1856 (de enskilda banorna Örebro—Köping och Nora—Ervalla samt de staten tillhöriga banorna Göteborg—Jonsered och Malmö—Lund). I enlighet med ett vid 1853—54 års riksdag fattat principbeslut ägdes och drevs de stora huvudlinjerna i Sverige, de s.k. stambanorna, av staten, medan byggandet av de järnvägslinjer, vars betydelse kunde sägas vara mera lokalt begränsad, överläts till enskilda (i regel järnvägsaktiebolag), som dock härför kunde påräkna understöd från statens sida bl.a. i form av lån ur den år 1871 upprättade allmänna järnvägslånefonden el. den år 1911 upprättade, för järnvägsbyggnader i västra delarna av de mot Norge gränsande landskapen avsedda bibanefonden, samt, om än i mindre utsträckning, i form av understöd utan återbetalningsskyldighet. I gengäld var de enskilda J. skyldiga att vid J:s byggande iaktta av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, att i behörig utsträckning upprätthålla trafiken, samt underkastade en ingående kontroll från statens sida. Staten har efter beslut 1939 numera övertagit största delen av de enskilda järnvägarna. (Jfr Järnvägsstyrelsen och Järnvägsaktiebolag.) I England och USA är nästan alla J. enskild egendom, medan i motsats härtill praktiskt taget alla mera betydande J. i Tyskland tillhör staten. Den största banlängden har USA med 366 400 km. Därefter kommer Ryssland med 106 200 km, Kanada och Indien med vardera omkr. 66 000 km samt Tyskland med 59 000 km. De svenska järnvägarna hade en längd av 16 396 km 1954, varav 1 335 km enskilda. För samtrafiken mellan olika J. inom ett land liksom för den internationella samtrafiken är enhetlighet i fråga om spårvidden av utomordentligt stor betydelse. På de s.k. normalspåriga J., till vilka förutom de flesta svenska statsbanorna hör flertalet mera betydelsefulla J. över hela världen, är spårvidden 1,435 m. Annan spårvidd förekommer dock t.ex. i Ryssland och Finland (1,524 m), på Pyre-neiska halvön (1,667 m), i Grekland (1,000 m) m.fl. Åtskilliga, tidigare enskilda svenska järnvägar är smalspåriga (vanligen 0,891 m; även spårvidderna 1,093, 1,067, 0,802 och 0,600 förekommer dock). Transportförhållandena vid internationell godsbefordran regleras av en år 1923 på en konferens i Jär Bern utarbetad internationell konvention, som undertecknades av Sverige i oktober 1924. Trafikförhållandena inom Sverige regleras genom järnvägstrafikstadgan av 12 juni 1925. J:s skadeståndsskyl-dighet vid kroppsskada el. vid skada å gods, som ej mottagits till befordran, regleras genom lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada till följd av järnvägsdrift. På senare tid har konkurrensen med biltrafiken gjort sig kännbart gällande. Detta medförde före 2:a världskriget bl.a. sänkta taxor på J. Vidare har J. förvärvat en del konkurrerande omnibuslinjer. För att öka befordringshas-tigheten har man genomfört elektrifiering av de flesta J. Jfr Elektriska järnvägar. Man har vidare infört ökad motorvagnsdrift. Järnvägsaktiebolag. J:s verksamhet regleras förutom av allmänna aktiebolagslagen av lagen den 22 juni 1911 om järnvägsaktiebolag med ändring 10/7 1947 samt av förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av enskild järnväg ävensom förvaltning under konkurs. Järnvägsrådet, en rådgivande institution vid järnvägsstyrelsens sida för tillvaratagande av näringslivets intressen. J. består av 25 ledamöter. Järnvägsstyrelsen handhar förvaltningen av statens järnvägar. I spetsen för J. står en generaldirektör och styrelsen är uppdelad på 14 byråer. Järnvägstaxa. För personbefordran vid såväl statens som enskilda järnvägar i Sverige gäller zontariffer, som är så uppställda, att avgiften per km faller, då resans längd växer. I fråga om godsbefordran tillämpas samma princip, dvs lägre avgift per km vid längre transporter än vid kortare. Särskilda tariffer gäller vidare för paket, fraktgods och ilgods. Ilgodstaxan, som förutsätter snabbare befordran av godset, är högre än fraktgodstaxan. Vidare gäller, att billigare avgifter uttas vid försändning av hela vagnslaster än vid försändning av styckegods. Slutligen är tarifferna så uppgjorda, att billigare gods betingar lägre fraktsatser än dyrare. Järnåldern kallas den förhistoriska period, då järn började användas mera allmänt i stället för brons. I olika delar av världen börjar J. vid olika tidpunkt. I Orienten tycks J. ha tagit sin början under senare hälften av andra årtusendet f.Kr. I Mellaneuropa räknas J:s början från omkr. 900 f.Kr. Nordeuropas J. börjar först omkr. 700 f.Kr. Allmännare använt blev dock järnet i vårt land först omkr. 500 f.Kr. — Den mellaneuropeiska J. brukar indelas i två perioder. Den äldsta är Hallstatt-tiden, som fått sitt namn efter ett gravfält vid Hall-statt. Föremålen från denna tid påminner i utförande om bronsålderns former. Den senare perioden, La Tène-tiden, som fått sitt namn efter fyndorten La Tène i Schweiz, har en delvis avvikande orna-mentering samt annan karaktär på föremålen. De nordiska ländernas J. brukar uppdelas i förromersk tid (från 500 och fram till Kristi födelse), romersk tid (fram till omkr. 400 e.Kr.), från vilken tid man funnit talrika romerska föremål, vittnande om livligt handelsutbyte med sydligare folk, folkvand-ringstiden (omkr. 400—800) samt vikingatiden (omkr. 800—1050). Järpe (Tetras'tes bona'sia), en art orrfåglar med nacktofs och nedtill nakna tarser. Spräcklig i rostbrunt, svart, vitt och grått. Förekommer allmänt (tidtals) från Småland och norrut och lever i barrskogar. Längd omkring 40 cm. Stannfågel. Järpen, municipalsamhälle i Undersåkers kommun, v. Jämtland. 1 183 inv. 1955. I närheten Mör-sils sanatorium. Järpströmmen, vattenfall i Indalsälven ovanför Storsjön. Vid J. ligger en kraftstation för Stockholms elverk.