Jär Järnbäraland, under äldre medeltiden norsk och dansk benämning på v. Dalarna. Järnbörd, en medeltida s.k. gudsdom, vid vilken den anklagade bevisade sin oskuld genom att bära glödande järn ett visst antal steg. Järnefelt — 1. Eero J., 1863—1937, finländsk målare, 1912 professor i Helsingfors. J. utförde folklivs-, landskaps- och porträttmålningar. Bland hans arbeten märks två dekorativa målningar i universitetet i Helsingfors (Auroraförbundet, F1 o-r afesten). — 2. Armas J., f. 1869, den förres broder, professor, musiker, tonsättare. 1907—1932 kapellmästare vid Kungl. operan i Stockholm, därefter kapellmästare vid Finska operan i Helsingfors till 1936. J. har komponerat orkesterstycken och sånger. Sedan 1910 gift med operasångerskan Liva J., f. Edström, 1876. Jämek (1'lex aquifoTium) hör till familjen Aqui-folia'ceae och är en buske med glänsande, taggkan-tade blad. Den förekommer flerstädes i v., mell. och s. Europa. Odlas ofta som prydnadsväxt med ett flertal kulturvarieteter. I. paraguarien'sis är en i Sydamerika förekommande, ofta odlad art, vars koffeinhaltiga blad lämnar paraguayte el. matte. I Nordamerika, Syd- och Ostasien förekommer en buske med liknande utseende som J., Ma-ho'nia aquifoüum. Även denna är vintergrön och odlas ej sällan under namn av järnek. Järngardet, rumänsk nationalsocialistisk organisation, grundad 1927 av Codreanu. J. stod i opposition till kung Carol och blev 1933 upplöst. Emellertid fortsattes verksamheten underjordiskt. Codreanu häktades 1938, då han ansågs ansvarig för mordet på konseljpresident Calinescu. Han blev sedan skjuten (enligt uppgift, då han sökte fly). J:s verksamhet blev på nytt tillåten 1940 och ledaren för J., Horia Sima, blev vice konseljpresident under Antonescu. Hösten 1940 mördades av J. nära 200 politiska fångar för att högtidlighålla Codreanus gravsättning. 1941 gjorde J. ett revoltförsök, som dock kuvades med tysk hjälp. Horia Sima måste fly. Staten övertog J:s egendom och Antonescu blev ledare för J. Sedan Rumänien efter 2:a världskrigets slut anslutit sig till Östblocket har J. försvunnit. Järnglans, miner., består av järn (70 %) och syre. J. är blåaktigt stålgrått, pulvret blodrött. Hårdhet 6, specifik vikt 5,2. Förekommer ofta i större massor (lager el. oregelbundna partier) bildande järnmalm (blodstensmalm, hematitmalm); de icke kri-stalliniska utbildningsformerna brukar vanligen ej benämnas järnglans utan hematit. Järngnejs, en i v. Sverige vitt utbredd, röd gnejs, som fått sitt namn av i den förekommande små magnetitkorn. Jämkarbonat, se Järnspat. Järnkisel, se Kalcedon. Järnklorfdbomull används vid näsblödning men har stark frätverkan och är därför mindre lämplig. Järnkontoret (Jernkontoret), en år 1747 i Stockholm grundad institution, som står under överinseende av brukssocieteten. Denna består av ägare till järnbruk, som är introducerade i J. Vid J. finns anställda tekniskt sakkunniga tjänstemän och J. har till uppgift att bedriva teknisk vetenskaplig forskning och att lämna ekonomiskt stöd åt järnbruken. Sedan 1817 utger J. Jernkontorets Annaler, tidskrift för Sveriges bergshantering. Järnkorset, ursprungligen preussisk tapperhetsor-den, instiftad 1813, senare i stor utsträckning utdelad av tyske kejsaren under fransk-tyska kriget 1870—71 samt under l:a världskriget. J. blev 1939 den högsta militära utmärkelsen. 1940 instiftade Hitler en högre klass, Järnkorsets riddartecken med eklöv. J. är ett malteserkors av järn med silverkant. Jfr Krigsdekorationer. Järnmalmer. De viktigaste järnmalmerna är: 604 1) Magnetitmalmer (svartmalmer), bestående huvudsakligen av mineralet magnetit med inblandning av andra mineral bl.a. av hornblände (skarn) samt svavelkis och apatit; dessa malmer har i renaste tillstånd en järnhalt av omkring 70 %, vanligen dock 50—60 %. De förekommer som lins-el. oregelbundet lagerformiga massor i urbergets leptiter, hälleflintor, porfyrer och kalkstenar (ex. i mellersta Sveriges bergslag och Norrbotten). Största samlade malmmassa av detta slag är Kirunas; mycket stora förekomster finns också i Brasilien, på Kuba och i N. Amerika. 2) H e m a t i t m a 1-m e r (blodstensmalmer), bestående väsentligen av mineralet järnglans el. hematit, ofta med riklig inblandning av kvarts (ex. de medelsvenska kvartsrandiga blodstensmalmerna), järnhalten vanligen 50—60 %; dessa malmer är icke på långt när så viktiga för vårt land som magnetitmalmerna men förekommer vid en hel del malmfält i Bergslagen (t.ex. Norberg) och i Lappland (t.ex. Svappavaa-ra); betydande brytning av hematitmalmer sker i Nordamerika och Algeriet. 3) Järnkarbonat-malmer, bestående av järnspat med vanligen riklig inblandning av lera, järnhalt oftast blott 30— 40 %, förekommer i stora mängder lagerformigt i flera yngre formationer (Frankrike, England, Nordamerika o.a. länder) och tillgodoser en stor del av världens järnbehov; brukar vid smältning blandas med rika malmer (t.ex. från Kiruna, Gällivare, Grängesberg). 4) Limonitmalmer, bestående väsentligen av mineralet limonit, är vanliga omvandlingsprodukter av karbonatmalmerna i yngre formationer, förekommer hos oss också som sjö- och myrmalmer. Deras järnhalt är vanligen ej hög, 40 —50 %, på grund av främmande inblandningar (sand, lera m.m.). De bryts i stor skala i samma formationer som hematit- och karbonatmalmerna i Frankrike och USA (Lake-Superior-regionen). Världens totala järnmalmsproduktion uppgick 1939 till 88 milj, ton (109 milj, ton 1953, Sovjet och Kina oberäkn.), varav det mesta kommer på Nordamerika, Sovjetunionen, Frankrike, Tyskland, England. Sveriges andel var ungefär 8,4 milj, ton (10,2 milj, ton år 1953), som dock på grund av den höga järnhalten representerar mer än 15 milj, av utlandets ordinära malmer. Jfr Järn. Järnmasken el. mannen med J. (fr. L’homme au masque de fer), beryktad fransk statsfånge på Ludvig XIV:s tid. Fången bar alltid en mask, och otaliga gissningar har framkastats angående J:s identitet. Troligen var han en mantuansk minister, Mattioli, vilken Ludvig XIV lät fängsla 1679. Järnmedicin, se Blod. Järnmeteoriter, se Meteorer. Järnnätter, frostnätter, som på grund av den starka utstrålningen vid klar himmel och torr luft kan uppträda på sommaren. Enligt folktron inträder J. vissa bestämda dagar, olika för olika trakter av landet, en uppfattning, som är oriktig. Järnockra, se Limonit. Järnporten, se Orsova. Järnsidorna, se Cromwell 2. Järnsparv (Accen'tor modula'ris), en särskilt i n. Sverige förekommande sångare med rostbrun rygg med svarta längdstrimmor och grå undersida. Järnspat (sideri't), jämkarbonat (FeCO3), järnhalt 48,2 %, blekbrun men ofta färgad genom inblandade ämnen och, när den varit utsatt för fuktig luft, rostfärgad genom sönderdelning till limonit. J. förekommer mångenstädes i yngre formationer (ofta tillsammans med stenkol) i utbredda lager el. samlad till konkretioner (sfärosiderit). J. bryts i stor utsträckning som järnmalm (se Järnmalmer). Järnsvamp, mjukt järn, som erhållits direkt ur järnmalm genom försiktig reduktion vid låg tem-