643 så småningom uppstod en utpräglad feodalism, som utmynnade i ett allmänt krig mellan staterna. Fursten av Tschin segrade över de andra småfurstarna (221) och blev den förste kejsaren av Tschin-dynastin, som emellertid 206 f.Kr. efterträddes av H a n-dynastin. Under denna senare dynasti, som härskade till 220 e.Kr., gjorde K. erövringar i Centralasien samt började även idka handel med andra folk. Buddismen nådde denna tid fram till K. Efter Han-dynastin var K. för en tid delat i tre riken, som förenades under T s i n-dynastin (265—420). Under perioden 420—589 (Nan-pei chao, ”nord- och sydliga hov”) gick K. tillbaka men blev åter mäktigt under Sui-dynastin (589—618) och Tang-dyna-stin (618—907). Den rika kinesiska kulturen utövade ett starkt inflytande på Japan, Korea och Bortre Indien. Efter Tang-perioden härskade i K. flera dynastier och landet var uppdelat i flera riken, bland vilka märks S u n g-dynastin (960—1280) i Central-och Sydkina. Den kulturella utvecklingen gick alltjämt framåt. På 1200-t. började emellertid mongolernas framträngande. 1280 underlade sig Kubla khan K. och grundade mongoldynastin Y ü a n (1280—1367). Handeln med västerlandet fick ett nytt uppsving, och K. besöktes av västerländska köpmän och präster. 1368—1643 härskade Ming-dynastin i K. Denna tid utmärktes av katolsk mission i K. och livliga handelsförbindelser sjöledes med västerlandet. Sedermera underlade sig ett grannfolk, manchuerna, hela K. och grundade den sista kejsarätten, T s i n g-dynastin (1644—1912). Under 1600- och 1700-t. hade K. en blomstrings-period i både kulturellt och politiskt avseende. I början av 1800-t. uppstod en allt skarpare motsättning mellan kineser och européer, som av K. behandlades ytterst avvisande. Slutligen utbröt det s.k. opiumkriget (1839—42) med England, som tvang K. att avträda ön Hongkong samt öppna en del hamnar för utländska makter. Situationen förvärrades ytterligare genom det farliga tai-ping-upp-roret 1851—65, och efter ett engelskt-franskt fälttåg 1856—61 måste K. göra avsevärda inskränkningar i sitt motstånd mot främmande inflytande. 1883 måste K. avstå Annam till Frankrike, 1886 Burma till England samt, efter det olyckliga kriget mot Japan 1894—95, förklara Korea oavhängigt. Ytterligare landavträdelser till Tyskland, England, Frankrike och Ryssland framkallade ett häftigt hat mot det främmande inflytandet, vilket ledde till det mot främlingarna riktade boxarupproret 1900. Upproret medförde endast hårda skadestånd till de utländska makterna. Landets utrikespolitiska hjälplöshet utlöste krav på reformer. 1911 utbröt en revolution, vilken hade till följd Tsing-dynastins ab-dikation samt K:s ombildande till republik. I l:a världskriget inträdde K. 1917 på ententens sida. Efter l:a världskriget led K. svårt under inbördes stridigheter. Ett flertal olika generaler försökte tillvälla sig makten i olika delar av K. Så småningom bildades en nordkinesisk regering, i vilken Chang Tso-lin var ledande. I s. Kina fanns en tid starka kommunistiska strömningar, vilka leddes av Sovjet-Rysslands ombud Borodin. Här bildades så småningom en regering under Chiang Kai-shek. Borodin fick lämna landet och kommunisternas inflytande minskade. Chang Tso-lin stod under japanskt inflytande. En uppvaknande kinesisk patriotism stärkte Chiang Kai-sheks ställning och han blev ledare för Kuomintangpartiet. Chang Tso-lin måste så småningom utrymma Peking och Chiang Kai-shek lyckades sedan i viss mån ena Kina under Nanking-regeringen, i vilken han hade ett nästan diktatoriskt inflytande. En del generaler uppträdde dock en tid jämförelsevis självständigt. Bland dessa var den kristne generalen Feng och Chang Tso-lins son Chang Hüe-liang. Senare blev motsättningen Kin till Japan allt starkare. Är 1931 erövrade japanerna Manchuriet och bildade här en japansk lydstat Manchukuo. Därefter utsträckte Japan sitt välde till yttre Mongoliet och försökte skaffa sig inflytande även i de nordligaste provinserna. Juli 1937 gick Japan till anfall på Kina. Shanghai och Nanking erövrades och Chiang Kai-shek flyttade sin regering till Tsjung-king. Under de följande åren intog Japan alla viktigare kuststäder i Kina samt besatte järnvägslinjer och en del viktigare orter i det inre av landet. Jfr Världskriget 2. — Efter 2:a världskrigets slut och Japans kapitulation återfick K. Manchuriet; det erhöll därjämte Formosa, som det förlorat 1895. K. blev ständig medlem av FN:s säkerhetsråd och förvaltarskapsråd och var 1946—48 medlem av ekonomiska och sociala rådet. — Inbördes stridigheter mellan de kinesiska kommunisterna och Chiang Kai-sheks trupper uppblossade emellertid snart. Kommunisternas ledare var Mao Tse-tung. De kommunistiska trupperna erövrade så småningom med utgångspunkt från Manchuriet allt större delar av K. Alla förhandlingar mellan Mao Tse-tung och Kuomintangregeringen strandade. Under 1949 erövrade kommunisterna de sista områdena på fastlandet. Chiang Kai-shek kunde emellertid till en början med sin flotta blockera kusterna. Sedan alla K:s provinser anslutit sig till kommunisterna tog han emellertid sin tillflykt till Formosa, där stridskrafter tidigare koncentrerats under hans direkta ledning. — Den kinesiska folkrepubliken utropades 1949, då en provisorisk författning antogs (jfr ovan Författning). Den erkändes av Sovjetunionen och staterna inom östblocket i okt. 1949. England erkände Mao Tse-tungs regim i jan. 1950. De skandinaviska länderna och de flesta andra stater följde kort därefter exemplet. USA har emellertid fortfarande (1956) ej erkänt folkrepubliken Kina. Denna är ej heller representerad i FN men väl Chiang Kai-sheks Formosaregering. — Febr. 1950 slöts i Moskva ett vänskaps- och alliansfördrag mellan Sovjetunionen och Kina, varvid K. erkände Sovjets anspråk på Yttre Mongoliet och Sovjetunionen förband sig att utrymma Port Arthur och återge K. kontrollen över de manchuriska järnvägarna, när fredsfördraget med Japan blivit undertecknat. På detta rysk-kinesiska fördrag följde några månader senare ett handelsavtal. Utrikespolitiskt har K. de senaste åren uppträtt alltmera aktivt. Man intervenerade i Koreakriget på Nord-Koreas sida och lämnade stöd åt kommunisterna i Indokina. Inrikespolitiskt har regimen stärkt sin ställning genom vittgående utrensningar och sociala reformer. — Sept. 1954 valdes Mao Tse-tung till K:s president enligt den nya författningen. Chou En-lai omvaldes till premiär- och utrikesminister. — Under 1955 blev Formosafrågan åter aktuell, sedan kommunist-kinesiska styrkor landstigit på en av de av Chang Kai-shek hållna små kustöarna n. om Formosa. Amerikanska kongressen beslöt att väpnat skydd i händelse av behov skulle lämnas Formosa. Frågan debatterades även av FN:s säkerhetsråd. Chou En-lai erbjöd senare USA direkta förhandlingar ang. Formosa. Förhållandet mellan K. och USA förbättrades vidare genom att 11 amerikanska flygare och ett par civila som av K. anklagats för spioneri och häktats, frigavs. 1956 erbjöd Chou En-lai nationalisterna på Formosa direkta förhandlingar. Kina, kungligt lustslott i Drottningholms park, uppfört av Adolf Fredrik för Lovisa Ulrika 1753. Kinaträd, arter av Cichonasläktet, som tillhör familj Rubiaceae. De har vita el. rödaktiga blommor i klase och är ständigt gröna träd med blanka blad. K. är inhemsk i Sydamerika men inplanterades i mitten av 1800-t. i Asien. Barken används som läkemedel (se Kinin). Största mängden kommer från Ostindien och Java.