Kim lägna diamantfälten, världens viktigaste diamant-fyndigheter. Flyghamn. Kinfbrer, se Cimbrer. Kimmerier, se Cimmerier. Kim'ono, vid, fotsid japansk mans- el. kvinno-klädnad. Kimrök är sot, som bildas vid ofullständig förbränning av hartsrika träslag, oljor m.m. K. används till trycksvärta, tusch m.m. Kina, kin. Chung-kuo, republik i Östasien, omfattar dels det egentliga Kina, indelat i 25 provinser, dels biländerna Sin-Kiang (östturkestan), Man-churiet, Inre Mongoliet och Tibet. Totala arealen är något över 9,7 milj, km2 och folkmängden, om vars storlek uppgifterna är mycket varierande, var 1955 enl. FN:s stat, byrå 582 milj. Utanför K. bofasta kineser beräknas till ca 12 milj., varav 2,5 milj, i Thailand och 2,4 milj, i Britt. Malaya. Bland Kinas provinser märks Anhwei, Chekiang, Chinghai (Tsinghai), Fukien, Heilungkiang, Honan, Hopei, Hunan, Hupei (Hupeh), Jehol, Kansu, Kiangsi, Kiangsu, Kirin, Kwangsi, Kwantung, Kweichow, Liaoning (f.d. Liaotung och Liaohsi), Shansi, Shan-tung, Shensi, Sikang (Sikan), Szechwan, Yunnan. Rikets huvudstad var 1928—49 Nanking, nu är det åter Peking. Kinesiska väldets kärna bildar det bördiga, odlade alluviallandet omkring nedre Hwangho och Yang-tze-kiang. V. om detta har lössjorden en ofantlig utbredning med slätter, dalgångar och bergsluttningar. I den har floderna skurit sig djupa raviner. Även lösslandskapet är väl tillvarataget för odling. S. Kina är mera bergigt. Bebyggelsen och odlingen är där företrädesvis bundna vid dalarna. De v. och nv. biländerna uppfylls till väsentlig del av bergskedjor och mellan dem liggande högslätter med öken-och stäppnatur. De kinesiska floderna är i stor utsträckning användbara för den inre sjöfarten, som dessutom underlättas genom talrika kanaler inom alluvialslätterna, bland dem den 1100 km långa Kejsarkanalen, som korsar Hwangho och Yang-tze-kiang och förbinder städerna Tientsin och Hangchow. Klimatet är i det inre och i n. kontinentalt, med ringa nederbörd, kalla vintrar och heta somrar; i s. medför den från havet under sommaren blåsande monsunen riklig nederbörd, som i förening med det sydliga läget framkallar en yppig subtropisk vegetation. Näringslivet gestaltar sig efter de växlande klimatiska och jordmånsförhållandena väsentligt olika inom olika delar av landet. Åkerbruket kan karakteriseras som småbruk; det drivs delvis efter primitiva metoder, men konstgjord bevattning kommer i stor utsträckning till användning. I n. är vete och hirs, i s. ris huvudsädesslag. Ehuru odlings-möjligheterna är väl tillvaratagna, är dock avkastningen otillräcklig för den talrika befolkningen, och sädesimport (företrädesvis ris) äger rum i stor skala. Te odlas i hela det inre iandet från Si-kiang i s. till Hwanghos sy dkrök i n., dock mest i de s. provinserna; ris, bomull och silke går norrut ända upp emot Peking, varifrån deras nordgränser går i sv.-lig riktning. Socker, tobak, sydfrukter är vidare viktiga produkter. Boskapsskötseln (utom höns, ankor och svin) har i det egentliga Kina, vars befolkning föga brukar kött och ej alls mjölk, ringa betydelse men är det huvudsakliga näringsfånget i biiänder-nas stäpp- och bergstrakter, där nomadiserande stammar strövar kring med sina hjordar av får, getter, nötboskap och kameler. Bergsbruket har i Kina trots mineralrikedom och mycket betydande sten-kolsfyndigheter ej ännu kommit till större utveckling. Delvis beror detta på brist på transportmedel. Tenn produceras dock för export i ganska avsevärda kvantiteter. Under senare år har industrin alltmera fått karaktär av storindustri; sidenväverier samt bomulls- och ullspinnerier har exempelvis an 642 lagts i ett flertal städer. Hemindustrin spelar dock fortfarande en betydande roll och det traditionsrika hantverket bedrivs med utomordentlig yrkesskicklighet. Berömda alster är särskilt porslin, siden, papper och lackerade arbeten. Handeln inom landet är livlig efter de segelbara floderna och kanalerna samt efter de stora karavanvägarna. Järnvägsnätet är ej så utvecklat; dess längd uppgick 1954 till ca 25 500 km. Flygtrafiken inom landet får allt större betydelse och det finns flera inhemska flygbolag. De största städerna i Kina är Shanghai, 6,2 milj, inv. 1954, Kanton, 1,5 milj, inv., Peking, 2,9 milj. inv. och Tientsin, 2,7 milj. inv. 1953. Befolkningssiffrorna är för övrigt både för städer och provinser mycket osäkra och uppgifterna växlar med flera tiotal procent. K:s befolkning är till allra största delen mongolisk; endast i de västliga biländerna och i kuststäderna finns andra rasgrupper avsevärt representerade, t.ex. ryssar och engelsmän. Folktätheten varierar i hög grad inom olika områden. Tätast befolkade är de bördiga slätterna och floddalarna samt Sydkinas kustområden. Kineserna hör till jordens äldsta kulturfolk; deras historia och litteratur går årtusenden tillbaka bortom vår tidräkning. Trots det från 1900-talets början allt starkare inflytandet från den västerländska kulturen skiljer de sig med hänsyn till livsföring och åskådningar i allmänhet avsevärt från de europeiska och amerikanska folken. Oftast framstår de som utpräglat vänliga och fredliga men måttligt intresserade av framåtskridande; ett lugnt och behagligt liv är viktigare. På senare år har emellertid kommunistiska åskådningar vunnit terräng. Med hänsyn till undervisningen föreligger numera skolplikt mellan 6 och 12 års ålder, men i praktiken erhåller ingalunda alla barn undervisning. 1953 fanns 230 högre undervisningsanstalter och studentantalet uppgick då till ca 230 000, varav över 40 % tekn. stud. Det mest kända universitetet ligger i Peking. — Språket består av enstaviga, oböjliga ord och varje ord har sitt särskilda skrivtecken. — I religiöst avseende avviker kineserna från andra folk däri att för vida kretsar något egentligt gudsbegrepp ej existerar. Deras religiösa liv yttrar sig huvudsakligen i hedrande av förfäderna (ankult) och deras moral färgas av släktens intressen. Tre huvudreligioner finns: den av Lao-tse grundade taoismen, Kon-fu-tses moralfilosofi och buddismen. Dessutom förekommer ett betydande antal muhammedaner samt mindre grupper romerska katoliker och protestanter. — K:s nuvarande författning antogs sept. 1954 och ersätter den 1949 antagna provisoriska författningen. Makten tillhör folket, som utövar den genom Nationella folkkongressen, vilken upprättas genom allmänna val. Alla kinesiska medborgare som fyllt 18 år har rösträtt och är valbara till Nationella folkkongressen, vars medlemmar väljs för 4 år. Kongressen sammanträder en gång om året. Dess befogenheter utövas mellan sessionerna av kongressens ständiga utskott, som består av en ordförande, 13 vice ordförande och 65 ledamöter. Högsta exekutiva makten innehas av en president, som väljs för 4 år av folkkongressen. Presidenten har lagstiftande makt, kan förklara krig, proklamera undantagstillstånd m.m. Han är vidare chef för Nationella försvarsrådet och överbefälhavare för stridskrafterna. Högsta administrativa myndighet är statsrådet. Den reella makten ligger hos kommunistiska partiets politbyrå, som har 10 medlemmar. — Historia. K:s allra äldsta historia är ännu höljd i dunkel, där man ej kan avgöra vad som är dikt eller verklighet. 1122—249 f.Kr. härskade i K. C h o u-dynastin. Under senare delen av denna period fick litteraturen och filosofin ett livligt uppsving, och statsreligionen grundades av Kon-fu-tse. Kejsaren var till en början oinskränkt härskare, men