671 dock härledas till den konsumtionsförening, som år 1844 i Rochdale i England öppnades av 28 väveri-arbetare. De ledande grundsatser för rörelsen, som dessa framlade, har nämligen visat sig vara nödvändiga förutsättningar för all framgångsrik konsumentkooperativ verksamhet och med de modifikationer, som betingas av de speciella förhållandena, även för producentkooperationen. Enligt dessa grundsatser skall de kooperativa företagen vara öppna, dvs den, som önskar, skall kunna bli medlem. På de av medlemmarna tillskjutna andelarna betalas en i förväg fixerad ränta. Återstående överskott återbärs till medlemmarna i förhållande till deras inköp. Vid all försäljning tillämpas gällande dagspriser och blott de bästa varor bör tillhandahållas. Endast kontantinköp tillåts. Vid alla avgöranden tillämpas den principen, att varje medlem har en röst, oberoende av storleken av hans insats. Konsumentkooperationen har så småningom vunnit en mycket stor utbredning, särskilt i England men även i de skandinaviska länderna, Frankrike, Schweiz, Belgien, Holland m.fl. andra stater. Konsumentkooperationen började vinna insteg i Sverige på 1850-t. Någon större utbredning vann den dock först några decennier senare, framför allt sedan år 1899 Kooperativa förbundet, en centralorganisation för rörelsen, skapats. Vid slutet av år 1953 uppgick konsumtionsföreningarnas antal till cirka 1 031, varav 710 var anslutna till Kooperativa förbundet. Antalet butiker var nära 8 800, varav 8 200 kom på Kooperativa förbundet. Kooperativa förbundet, som ursprungligen bildades för att sprida upplysning om och göra propaganda för konsumentkooperationen, har med årens lopp fått nya betydande uppgifter. Förbundet driver sålunda för att tillgodose de anslutna föreningarnas behov av varor en synnerligen omfattande partihan-delsverksamhet och industriell verksamhet (margarinfabrik, kvarnrörelse, skofabrik, gummifabriker, oljefabrik, porslinsfabrik, konstsilkefabrik m.m.). En uppfattning om konsumtionsföreningarnas och förbundets storlek lämnar följande siffror: Konsumtionsföreningarnas sammanlagda omsättning uppgick år 1953 till 2 726 milj, kronor, deras kapital till över 922 milj, kr (år 1950 var omsättn. 1 812 milj, kr och kapitaltillg. 680 milj. kr). Till Kooperativa förbundet är fyra försäkringsföretag anslutna, Försäkringsanstalterna Folket, Samarbete och Välfärd samt Försäkringsaktiebolaget Leire, gemensamt kallade Folksam. KF har även sparkassa. Förbundet utger veckotidningen Vi samt tidskriften Kooperatören. Producentkooperationen har funnit sin största utbredning inom lantbruket. Jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse i Sverige, vars egentliga historia går tillbaka till 1880-t., har särskilt under de 40 senaste åren nått en stor omfattning. I den mån den avser inköp och försäljning eller kreditanskaffning är den i allmänhet uppbyggd kring enskilda varor eller varugrupper. Sålunda finns 12 riksorganisationer. Vad omsättningens storlek beträffar är mejeriorganisationen mest omfattande. Till Svenska Mejeriernas Riksförening är (1955) via lokala mejeriföretag 263 170 jordbrukare anslutna representerande 98 % av mejerimjölken. Sveriges Slakteriförbund, slakteriföreningarnas riksorganisation, har en anslutning via föreningarna av 279 543 jordbrukare. Till Svenska Lantmännens Riksförbund, riksorganisation för inköps- och försäljnings-föreningar, är genom föreningarna 144 355 jordbrukare knutna. Anslutningen till försäljningsorganisationerna för ägg, frukt och skogsprodukter är något mindre, vilket delvis sammanhänger med att antalet producenter inom dessa branscher är mindre, delvis med att ifrågavarande organisationer är Kop yngre. Till Svenska Jordbrukskreditkassan är genom jordbruks- och centralkassorna 157 920 medlemmar anslutna. Sistnämnda organisation har tillkommit genom lag den 3 juli 1930. Samtliga riksorganisationer samarbetar i Sveriges Lantbruksförbund, i vilken sammanslutning de alla är medlemmar. Varuomsättningen inom de ovannämnda tolv till Lantbruksförbundet anslutna riksorganisationerna var år 1955 ca 4 miljarder kr. Kooperativa förbundet, se Kooperationen. Koordina'ter, se Analytisk geometri. Koordination, samordning, samverkan mellan olika organ, särskilt musklernas samverkan för bibehållande av balans och ändamålsenlighet i rörelser. Koordina'tsyste'm, se Analytisk geometri. Kopafvabalsam, ett harts, som förr bl.a. användes vid behandling av gonorré. Efter den moderna kemoterapins införande har K. emellertid helt och hållet förlorat terapeutisk betydelse. Kopa'l är ett hårt harts, som erhålls bl.a. av ett flertal tropiska växter, tillhörande familj Legumi-nosae. Av K. framställs fernissa. Jfr Hartser. Kope'k, se Rubel. Koperinikus, N., 1473—1543, polsk astronom, den nutida astronomins grundläggare. Enligt K. kretsar jorden och de andra planeterna kring solen; ej, som man förut trott, solen och planeterna kring jorden. Påven bannlyste denna åsikt såsom stridande mot bibelns läror. K:s bestämningar av månens omloppstid bildar grundvalen för den gregorianska kalendern. Kopi'a, avskrift av en handling, avdrag av en fotografiplåt. Efter mönster av ett visst konstföremål gjord prydnadssak, tavla etc. Kopiö's, ofantlig, mycket riklig, ymnig. Kop'je, från holländskan stammande, i Sydafrika använd benämning på kullar och höjder. Koppar är en av de för människan viktigaste metallerna. Kem. tecken Cu. Atomvikt 63,57. Atomvärde 1 och 2. Specifik vikt 8,9. Atomnummer 29. Smältpunkt 1 083°. Den är starkt glänsande och till färgen röd. Den gröna hinna, ärg, med vilken koppar överdras i luft, utgörs av basiskt karbonat. Saltsyra och utspädd svavelsyra angriper icke koppar, vilket däremot varm koncentrerad svavelsyra och salpetersyra gör. Vid närvaro av oxidationsme-del (t.ex. gott lufttillträde) angriper dock även jämförelsevis svaga syror (t.ex. ättiksyra) K. K. har en mångsidig användning t.ex. till kokkärl, till apparater inom den kemiska industrin, till elektriska ledningar och maskiner. Den ingår i åtskilliga legeringar såsom brons, mässing och nysilver. — Den viktigaste kopparmalmen är i Sverige kopparkis [CuFeS2], andra malmer är brokig kopparmalm [CuaFeSs] och kopparglans [Cu2S]. K. förekommer därjämte i stor utsträckning gedigen t.ex. vid övre sjön i USA. Ur de ovan nämnda malmerna framställs K. antingen på torra el. våta vägen. Vid framställning av råkoppar på torra vägen kan tillvägagångssättet vara ungefär följande. Röstning av malmen, vid vilken en del av svavlet förbrinner till svaveldioxid, järnet syrsätts till järnoxid, och kopparn erhålls i form av svavelkoppar. Smältning av den vid röstningen erhållna produkten tillsammans med kol och slaggbildande ämnen,, varvid den s.k. skärstenen, som huvudsakligen består av svavelkoppar, skils från den av järnsilikat bestående slaggen. Härefter följer slutligen förnyad röstning i besse-merkonverter el. flamugn, som åstadkommer, att en del av svavelkopparn oxideras till kopparoxid, som i sin tur inverkar på den kvarvarande svavelkopparn. Reduktionen av svavelkopparn kan även efter fullständig röstning ske med tillhjälp av kol i schakt