Kor opposition mot den hårda japanska politiken i K. uppstod 1919 en revoltrörelse, som japanerna slog ned med stor stränghet. Ledarna för denna rörelse flydde utomlands, koreanska kommittéer bildades på flera håll och en koreansk provisorisk regering kom till stånd i Chung-king. Dess representant i USA var Syngman Rhee. — Under 2:a världskriget bestämdes på Kairomötet 1943 att K. efter krigets slut skulle bli en självständig stat. Detta bekräftades vid Potsdam- och Moskvakonferenserna 1945. Efter Japans kapitulation ockuperades n. delen av K. av ryssarna, s. delen av amerikanarna (gränsen gick vid 38:e breddgraden). 1946 försökte man bilda en provisorisk koreansk regering men misslyckades. 1947 tillsattes en FN-kommission för att förbereda allmänna val i K. Kommissionen fick emellertid ej tillträde till n. zonen. Maj 1948 ägde val till en nationalförsamling rum i s. zonen, varvid Syngman Rhees konservativa parti segrade. Aug. 1948 proklamerades den sydkoreanska republiken, som erkändes av ett stort antal stater men ej av de östeuropeiska. Sept. s.å. proklamerades en koreansk folkrepublik i n. Denna erkändes av Sovjetunionen men ej av de västallierade staterna. De ryska trupperna utrymde Nord-Korea i slutet av 1948, de amerikanska Syd-Korea under första halvåret 1949. Nord-Korea slöt mars 1949 ett 10-årigt fördrag med Sovjetunionen. USA beviljade från 1947 Syd-Korea ganska omfattande ekonomisk hjälp. Redan 1949 började gränsintermezzon äga rum mellan Nord-och Syd-Korea. 25 juni 1950 angreps Syd-Korea av folkrepubliken, vars trupper på ett flertal ställen överskred gränsen. Se vidare Koreakriget. Kore'akriget. 25/6 1950 angreps Syd-Korea av den nordkoreanska folkrepubliken, vars trupper på ett flertal ställen överskred gränsen vid 38:e breddgraden. Den nordkoreanska armén beräknades till 9 divisioner med en personalstyrka på 10 000 man per division. Man förfogade över modern krigsmateriel med tungt artilleri, utmärkta stridsvagnar och stormkanoner. Flygvapnet var däremot relativt svagt och sjöstridskrafterna minimala. Syd-Korea beräknades förfoga över 6—8 divisioner, endast lätt artilleri och inga stridsvagnar. Ej heller flygvapnet och sjöstridskrafterna var av betydelse. Den nordkoreanska arméns framgångar blev följaktligen till en början avsevärda. Syd-Ko-reas huvudstad Söul föll redan 28 juni 1950. — Så snart meddelande kommit om angreppet sammanträdde FN:s säkerhetsråd omedelbart och på förslag av USA antogs en resolution, i vilken man uppmanade Nord-Korea att dra tillbaka sina trupper och inställa striderna. Alla FN-medlemmar uppmanades därjämte att stödja FN och ej lämna Nord-Korea någon som helst hjälp. Vid säkerhetsrådets sammanträde var Sovjetunionens representant ej närvarande. Då Nord-Korea ej efterkom säkerhetsrådets uppmaning, meddelade president Truman 27/6 att amerikanska flygvapnet och flottan fått order att lämna hjälp åt Syd-Korea. Efter en ny FN-resolution ställde Storbritannien sin flotta i Fjärran Östern till förfogande, Australien, Kanada och Nya Zeeland sände krigsfartyg och Sverige ett fältlasarett, överbefälhavare för samtliga FN-styrkor blev general MacArthur. — De första amerikanska marktrupperna, vilka togs från ocku-pationsarmén i Japan, landsteg 1/7 i Fusan. Nord-Korea hade till en början fortsatta framgångar och hade omkring 1/8 1950 besatt drygt tre fjärdedelar av Syd-Korea. Vid denna tidpunkt började emellertid motståndet hårdna. Nya trupper kom från USA. Även Storbritannien sände trupper liksom också Filippinerna och Turkiet. Frivilligförband anlände från ett flertal stater. Man inriktade sig till en början främst på strategisk bombning av Nord-Korea och de förlorade delarna av Syd-Korea. De 674 sydkoreanska divisionerna utrustades med nya vapen. 15/9 landsteg amerikanska 10:e armékåren med ca 50 000 man under befäl av generalmajor Almond vid Söuls hamnstad Inchon, alltså bakom nordkoreanernas rygg. Mindre omfattande landstigningar ägde rum på ett flertal andra ställen i Syd-Korea i nordarméernas rygg. Under den motoffensiv, som igångsattes av MacArthur mot slutet av sept. 1950, återerövrades Söul 26/9. Motoffensiven fortsatte under oktober månad över 38:e breddgraden in på nordkoreanskt område. Nord-Koreas huvudstad Pyongyang föll 20/10 1950. Då man närmade sig gränsen till Manchuriet och Kina, hårdnade emellertid det nordkoreanska motståndet. De sista dagarna i okt. 1950 intervenerade kinesiska trupper med utgångspunkt från Manchuriet, och kastade tillbaka FN-trupperna. Efter en paus i striderna följde på general Mac Arthurs s.k. ”hem-till-jul-offensiv” ett nytt kraftigt kinesiskt anfall, varvid FN-truppema tvangs till ytterligare reträtt. En tredje kinesisk offensiv började på nyårsnatten 1950—51 och kommunisterna trängde nu snabbt långt in på sydkoreanskt område. Söul föll åter 4/1 1951. Offensiven hade emellertid gjort kinesarméernas förbindelselinjer alltför långsträckta och FN-flygets bombning började så småningom få allt större effekt. I slutet av jan. 1951 gick så FN-trupperna till offensiv. General MacArthurs förslag att bomba de kinesiska baserna i Manchuriet avvisades, då man ansåg ett sådant företag alltför riskabelt med hänsyn till en eventuell utvidgning av konflikten. MacArthur avskedades i april 1951 av president Truman och efterträddes av general Ridg-way. Efter den kinesiska våroffensiven i april 1951 och FN-truppernas motoffensiv i maj s.å. befann sig FN-trupperna på ettårsdagen av krigets utbrott ungefär 50 km n. om 38:e breddgraden. Vid denna tidpunkt föreslog den ryske FN-delegaten Malik i New York att vapenstilleståndsförhandlingar skulle inledas i Korea. Sådana började redan 10/7 s.å. i Kaesong i Korea. Efter ett månadslångt avbrott i förhandlingarna återupptogs de i slutet av okt. 1951 i byn Panmunjon. Striderna mattades medan förhandlingarna pågick men upphörde aldrig helt under 1951. Under våren och sommaren 1952 fortsatte stilleståndsförhandlingarna i Panmunjon. Den väsentliga tvistefrågan gällde krigsfångarna. Kommunisterna hävdade att alla krigsfångar skulle återsändas, medan FN-delegaterna motsatte sig att repatriera de fångar som avsvurit sig kommunismen och ej önskade återvända. Förhandlingarna bröt samman 8/10 1952 och striderna blossade upp med större häftighet än på länge. Under 1952 anklagade kommunisterna amerikanarna för bakteriekrig i Korea. Beskyllningarna avvisades och FN:s säkerhetsråd beslöt att föranstalta om en opartisk undersökning. Den ryske delegaten inlade emellertid då sitt veto. — Febr. 1953 föreslog general Mark Clark, som blivit FN-truppernas överbefälhavare efter Ridgway i april 1952, att sjuka och sårade krigsfångar skulle utväxlas. Denna utväxling började i april s.å. Stilleståndsförhandlingarna i Panmunjon återupptogs ungefär samtidigt. Efter en del meningsskiljaktigheter och svårigheter, bl.a. från den sydkoreanske presidenten Syngman Rhees sida, vilken på eget bevåg frigav 27 000 antikom-munistiska fångar, kunde stilleståndsavtalet till slut undertecknas 27/7 1953 och 12 timmar senare blåstes eld upphör längs hela fronten. Då hade kriget varat över 3 år. Demarkationslinjen gick utmed fronten n. om 38 :e breddgraden. En demilitariserad zon, som sträckte sig 2 km åt vardera hållet, upprättades på bägge sidor om demarkationslinjen. Man tillsatte en stilleståndskommission, i vilken hälften av medlemmarna representerade FN-län-derna, hälften kommunisterna. Det bestämdes att