Nan malt haft betydelse såsom Kinas förnämsta lärdoms-centrum. Staden blev 1927 säte för den nationalistiska sydregeringen och 1928 hela Kinas huvudstad. 1937 intogs staden av japanerna. Regeringen överflyttade till Chungking. 1946 blev N. åter säte för Kinas centralregering fram till 1949 då den intogs av kommunisterna, vilka gjorde Peking till huvudstad. Nan'king, ursprungligen benämning på ett lärft-vävt kinesiskt tyg av gul el. rödgul bomull. I handeln förekommande N. är i regel icke äkta utan vävt av vanlig vit bomull, som färgats, understundom även i andra färger än den egentliga N.-färgen. Nanna, enligt nordiska sagor Balders maka och Forsetes moder. Nan'sen. — 1. Fridtjof N., 1861—1930, professor i Oslo, naturforskare, upptäcktsresande, politiker. N. var den förste, som korsade den grönländska inlandsisen (1888). Han gjorde med fartyget Fram 1893—96 en berömd färd över Norra Ishavet, varunder han 1895 lämnade fartyget och tog sig över isen fram till Franz Josefs land, där han övervintrade. Han träffade där på Windwardexpeditio-nen under Fr. Jackson, vilken förde honom till Norge, dit han kom nästan samtidigt med Fram. N. gjorde senare flera expeditioner för oceanogra-fiska forskningar. Som politiker medverkade N. vid unionsupplösningen, var sändebud i England, ombud i NF och hade i denna egenskap stor betydelse (organiserade fångutväxling med Ryssland, var verksam för lindrande av nöden i detta land m.m.). N. erhöll Nobels fredspris 1922. — 2. Peter N., 1861— 1918, dansk författare och tidningsman, 1896—1916 litterär chef för Gyldendalske bokförlag. Av N:s noveller må nämnas Et hjem, Julies dagbog. — 3. Betty N., 1873—1943, känd dansk skådespelerska och teaterchef. Nan'senbyrån, en av Nationernas Förbund 1931 upprättad institution, som hade till uppgift att fortsätta F. Nansens arbete för ryska och armeniska flyktingar. N. erhöll Nobels fredspris 1938 och upphörde samma år. Nan'senfonden, en med anledning av Fram-expe-ditionens lyckliga hemkomst 1896 i Norge bildad fond för understödjande av vetenskaplig forskning. Nansenpass, beteckning på identitetscertifikat för politiska flyktingar, som ej kan få hemlandspass. N. utfärdades första gången på F. Nansens initiativ till flyktingar efter l:a världskriget. Nan-shan, mell. delen av bergskedjesystemet Kun-lun, sö. Kina, s. om Yangtzekiang. Nantes [nagt], stad i v. Frankrike vid Loire, nära dess mynning. 223 000 inv. 1954. Livlig industri-och handelsstad med skeppsvarv. Nante'siska ediktet, en 1598 i Nantes utfärdad lag, som gav protestanterna (hugenotterna) religionsfrihet. N. upphävdes 1685. Napalmbomb, ett slags brandbomb som bl.a. innehåller naftenpalmitinsyra och bensin. N. användes framför allt under Koreakriget. Napier [nej'pjö], John, baron av Merchiston, 1550—1617, skotsk matematiker, berömd som uppfinnare av de naturliga logaritmerna. Napoleon, franska kejsare och prinsar. — 1. N. I, 1769—1821, fransmännens kejsare, tillhörde en fattig adelsfamilj på Corsica och blev 1785 artilleriunderlöjtnant i franska armén. N. utmärkte sig vid belägringen av Toulon, krossade ett försök till statskupp i Paris och utnämndes 1796 till överbefälhavare över den mot österrikarna kämpande franska armén i Italien. Efter ett segerrikt fälttåg, under vilket N. vann soldaternas beundran och förtroende, gjorde han sig till herre över Italien och slöt redan f.å. freden i Campo Formio. 1798 ledde N. ett fälttåg till Egypten i syfte att undantränga eng 840 elsmännen och småningom skaffa Frankrike herraväldet över Indien. Egypten erövrades visserligen, men den engelske amiralen Nelson förstörde under tiden den franska flottan. Endast med svårighet lyckades N. ta sig tillbaka till Frankrike, som han fann i ett tillstånd av inre oordning och starkt hotat av yttre fiender (Österrike, England m.fl.). Begagnande sig av den kritiska situationen utförde N. med hjälp av bl.a. sin broder Lucien Bonaparte en statskupp 9 nov. 1799 (18 brumaire år VIII) och gjorde sig till Frankrikes herre i egenskap av förste konsul. N:s första åtgärd var att återta Frankrikes erövringar, som till största delen gått förlorade. Efter att ha slagit österrikarna i Italien (Marengo 1800) ingick han freden i Lunéville 1801 och slöt f.å. även fred med England i Amiens. Under en kort tid kunde N. nu ägna sig åt den inre styrelsen, som han skickligt organiserade. 1804 antog N. kej-sartiteln. Emellertid var striden mellan Frankrike och England snart åter i full gång, och till England slöt sig efter hand Österrike, Preussen och Ryssland. 1805 krossade Nelson den franska flottan vid Tra-falgar. N. sände sina härar mot fienderna på kontinenten. Han ryckte in i Österrike, vann i ”trekej-sarslaget” vid Austerlitz en glänsande seger över de österrikiska och ryska kejsarnas förenade arméer samt tvang Österrike till fred. F.å. övervann N. preussarna (Jena, Auerstädt) och slog 1807 den ryska armén (Friedland), varefter han med Ryssland ingick fred och förbund i Tilsit s.å. Med det s.k. kontinentalsystemet sökte han krossa Englands välde, i det han förbjöd länderna på kontinenten att handla med England. Detta system, som visade sig omöjligt att genomföra, var en av orsakerna till N:s fall. 1808 erövrade N. Spanien och 1809 besegrade han ånyo Österrike. Därefter skilde han sig från sin första gemål, Joséphine de Beauharnais, och gifte sig med den österrikiske kejsarens dotter, Marie Louise. 1812 bröts förbundet med Ryssland och N. började sitt ödesdigra ryska fälttåg. Efter att ha erövrat Moskva tvangs han till återtåg och hans arméer skingrades el. tillintetgjordes (Bere-zina*). Sedermera slöt sig Österrike och Preussen till N:s fiender och i det stora slaget vid Leipzig 1813 blev fransmännen besegrade. F.å. tvangs N. att avstå från sitt rike med undantag av ön Elba. Redan 1815 sökte emellertid N. återta sitt land men besegrades i grund vid Waterloo s.å. (”de hundra dagarna”). Under återstoden av sitt liv hölls N. fången på ön S:t Helena. 1840 fördes hans stoft till Invaliddomen i Paris. — Betr. N:s inre styrelse må nämnas den centralisering av förvaltningen, som N. genomförde, den nya civillag (Code Napoléon) som utarbetades under hans medverkan och överinseende, samt det avtal han slöt med katolska kyrkan. — N. anses som en av alla tiders främsta härförare och hans i många avseenden geniala begåvning, hänsynslöshet och måttlösa ärelystnad har förskaffat honom en plats bland världshistoriens mest berömda män. — 2. N. II, 1811—32, hertig av Reich-stadt, ende son till N. I och Marie Louise av Österrike. Vid faderns fall 1814 fördes N. till sin morfader, kejsar Frans I av Österrike. Det bonapar-tistiska partiet arbetade på att få N. erkänd som Frankrikes kejsare, men dessa planer gick om intet genom N:s tidiga död. Hans kista fördes 1940 från Wien till Paris. — 3. N. III, 1808—73, fransmännens kejsare, tredje son till konung Ludvig av Holland, brorson till N. I. Sedan N. I:s son dött, betraktades N. av bonapartisterna som arvtagaren till det franska kejsardömet. Han gjorde ett par misslyckade försök till statskupp och dömdes 1840 till livstids fängelse. 1846 lyckades han rymma och bosatte sig därefter i England. Under fängelsetiden hade N. sysselsatt sig med författarskap och bl.a. utgivit en filantropisk-socialistisk broschyr, vilken