843 förligt mest känd och betydelsefull har hittills varit nationalsocialismen i Tyskland, som från 1933 ägde samma dominerande ställning i detta land som fascismen i Italien; flera av de nationalsocialistiska rörelserna i andra länder har uppstått såsom efter-bildningar av den tyska rörelsen. Det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet bildades i München 1919 och antog 1920 ett program, som skulle vara oförändrat. Rörelsens ledare blev inom kort österrikaren Adolf Hitler, som påverkats av de kristligt-sociala och antisemitiska riktningarna i Österrike. Det nationalsocialistiska partiet avvisade den parlamentariska demokratin och krävde upprättandet av en nationell diktatur. Till de starkast propagerade fordringarna hörde kraven på en revision av Versaillesfreden och på åtgärder till stärkande av den nordiska rasen, som ansågs innefatta landets värdefullaste element, och till undertryckande av judarna, som påstods stå bakom både den internationella kapitalismen och den till internationalism syftande socialismen. Därjämte uppställdes vissa socialistiskt färgade krav, såsom förstatligande av alla truster, kommunalisering av de stora varuhusen och genomförande av en lag om expropriation av jord utan ersättning till ägaren. Partiets taktik utmärktes på ett tidigt stadium av en exempellöst hetsig och suggestiv propaganda samt bildandet av militärt disciplinerade kampförband, SA och SS. Under lång tid intog partiet en undanskjuten plats; det vann understöd huvudsakligen inom vissa medelklassgrupper, som stod i motsättning såväl till de förmögna som till arbetarklassen. Ett av Hitler i november 1923 organiserat kuppförsök i München misslyckades. Vid 1928 års val erövrade partiet endast 14 platser i riksdagen. I samband med den ekonomiska krisen under de följande åren växte emellertid nationalsocialismen med utomordentlig snabbhet. Den allmänna skärpningen av klassmotsättningarna och kommunismens framgångar ledde till att praktiskt taget alla borgerliga folkgrupper utom katolikerna gick över till nationalsocialisterna, som kom att framstå som det mest stridbara av de icke socialistiska partierna. Samtidigt uppmjukades partiets propaganda i det att de socialistiskt färgade fordringarna i praktiken avskrevs och förtunnades. 1930 vann partiet över en sjättedel, 1932 över en tredjedel av riksdagens mandat. Efter förhandlingar mellan rikspresidenten och skilda politiker överlämnades rikskanslerspos-ten den 30 jan. 1933 till Hitler, som trädde i spetsen för en koalition bestående av det nationalsocialistiska partiet och det starkt konservativa tysknationella partiet. Sedan denna koalition vunnit majoritet i riksdagen vid terrorvalen i mars 1933 genomfördes inom kort en nationalsocialistisk diktatur. Alla partier utom det nationalsocialistiska förbjöds. Pressen och all propaganda ställdes under regeringens ledning. Den efter nyval helt nationalsocialistiska riksdagen sammankallades endast till formella sessioner; efter Hindenburgs död 1934 övertog Hitler även presidentens befogenheter. Det nationalsocialistiska Tyskland förde en klart nationalistisk politik, markerad genom skilda brott mot Versailles-traktaten och systematisk upprustning. Denna politik var till en början aggressiv, framför allt mot grannstater, i vilka tyska minoriteter fanns, men efter 2:a världskrigets utbrott kom den att avse en ledande ställning i hela Europa (Neuropa). Inrikespolitiskt ställde regimen sig avvisande mot socialiseringstanken, men staten ingrep, särskilt i samband med rustningarna före och under 2:a världskriget, i allt högre grad kontrollerande och ledande gentemot näringslivet. Något korporativt system av samma art som Italien var icke utbildat, men vissa ansatser härtill förelåg. Inom industrin hade före Nat tagarna i princip att bestämma om löner och arbetsförhållanden; dock kunde dylika beslut i vissa fall ändras av särskilda av regeringen utsedda representanter. Judarna hade genom ett system av lagar berövats vanliga medborgerliga rättigheter; så t.ex. saknade de rösträtt och kunde ej bli ämbetsmän. Giftermål mellan judar och icke judar var förbjudna. Judarnas rätt till yrkesutövning och till högre utbildning var i många avseenden starkt begränsad. Judar fick ej i familj som hjälp anställa ariska kvinnor under 40 år. — Ideologiskt erbjuder N. stora likheter med fascismen; N. ställer emellertid rasen i centrum av sin lära, under det att fascismen utgår från statsbegreppet. I Sverige har dussintals nationalsocialistiska organisationer och partier framträtt, av vilka de flesta efter jämförelsevis kort tid försvunnit. Ett motsvarande antal tidningar, som utkommit kortare eller längre tid, har också framträtt. Bakom dessa organisationer har närmast stått en mindre grupp svenska nazister, vilkas strävan efter en enhetlig partilös styrelse ej resulterat i enhetlig partibildning. I det följande nämns endast ett par av de viktigaste organisationerna. Vid 1932 års andrakammarval framträdde Svenska nationalsocialistiska partiet med ett program som nära anknöt till den tyska förebilden. Partiet erövrade omkring femtontusen röster men vann intet mandat. Detta parti (efter sin ledare kallat Furu-gårdspartiet) upplöstes efter riksdagsvalen 1936. Därefter företräddes nationalsocialismen i Sverige bl.a. av Nationalsocialistiska arbetarpartiet (efter ledaren kallat Lindholmspartiet). Partiets organisation utmärktes framför allt av ledarens dominerande ställning. Enligt det i tio punkter uppställda programmet skulle partiet bl.a. verka för parlamentarismens avskaffande och folkrepresentationens ombildande till en rådgivande och kontrollerande yr-kesriksdag, för näringslivets organiserande i statliga korporationer samt för förstatligande av vissa företag, för den nordiska andans höjande och för judarnas ställande under främlingslag. De nationalsocialistiska partierna vann vid 1936 års andrakammarval tillsammans omkring 20 000 röster; de erövrade intet mandat. I sin verksamhet tycktes de svenska nationalsocialisterna mera sträva efter att väcka uppseende och att irritera än att vinna anhängare. Vid åtskilliga tillfällen framtvang den uppretade allmänheten ingripande av polis. Vid sidan av de klart nationalsocialistiska organisationerna fanns en hel del organisationer, som mindre öppet anslöt sig till nationalsocialistiska synpunkter men som tycks ha förberett en orientering åt tyskt håll för den händelse 2:a världskriget hade medfört en tysk seger. Antalet personer av betydenhet, vilka öppet anslöt sig tiil nationalsocialismen, var emellertid mycket litet och även sympatisörernas antal torde ha varit mycket begränsat. Efter 2:a världskrigets slut har den nazistiska ideologin upphört att spela någon roll i Europa tills vidare. Nationalsocialistiska arbetarpartiet, NSAP, se Nationalsocialism. Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP, Nationalsocial. tyska arbetarpartiet, se Nationalsocialism. Nationalsång, nationalhymn, se Folksång. Nationaltemplarorden (NTO), en 1922 genom sammanslagning av Templarorden och Nationalgod-templarorden bildad absolutistisk nykterhetsorga-nisation. Dess medlemsantal uppgick 1954 till 44 870 medlemmar, fördelade på 1 280 lokalavdelningar. Nationalverkstäder, arbetsföretag, igångsatta av franska regeringen enligt beslut den 25 febr. 1848. N. avsåg avhjälpandet av den oerhörda arbetslöshet, som då härskade i Paris. Flera offentliga arbe