Ned 100 cent = 1,36 kr (1956). Den inre handeln främjas genom de goda samfärdslederna (floderna och ett rikt utvecklat järnvägs- och kanalnät). Den största handelsomsättningen hade N. före 2:a världskriget med grannländerna, USA och sina dåvarande kolonier (se Nederländska Ostindien, Guayana och Curapao). De viktigaste handelsstäderna är Amsterdam och Rotterdam. Då N. i stort sett saknar skog och mineraltillgångar, är skogsbruk, bergsbruk och industri föga betydande. Viktigaste industrigren är livsmedelsindustrin. N. är en inskränkt monarki. Folkrepresentationen utgörs av ett parlament, generalstaterna, på två kamrar, första kammaren med 50 ledamöter, valda på 6 år genom indirekta, proportionella val, och andra kammaren med 100 ledamöter, valda på 4 år genom direkta, proportionella val. Både män och kvinnor är valbara och röstberättigade. Rösträtt erhålls vid fyllda 23 år. Verkställande makten utövas av konungen genom ministrarna. 1956 godkände parlamentet ett förslag att med hälften öka antalet medlemmar i första och andra kammaren till resp. 75 och 150 ledamöter. — N:s huvudstad är Amsterdam, 858 702 inv. 1954, och residensstad Haag, 590 755 inv. 1954. — Historia. Då Caesar år 57 f.Kr. företog ett fälttåg till N., beboddes det av rent germanska stammar (bataver, friser) samt av med germaner uppblandade keltiska stammar (belgier). Vid 200-t:s slut inträngde de saliska frankerna i landet och intog de s. och mell. delarna. Friserna i förening med de inträngande saxarna bevarade en tid sin självständighet, tills Karl den store införlivade N. med det frankiska riket. Efter dettas delning kom större delen av N. i Tysklands ägo, medan den mindre delen införlivades med Frankrike. Under medeltiden utvecklades i N. starka feodalstater (Brabant, Flandern, Holland m.fl.). De nederländska städerna, särsk. de flandriska, nådde en kraftig såväl politisk som kulturell maktutveckling. Under 1100-t. började benämningen ”Nederländerna” användas. De nederländska feodalstaterna kom mot slutet av 1300-t. och början av 1400-t. under det hertigliga huset Burgund, en gren av den franska kungaätten. Under burgundernas styrelse utvecklades N. till en stark och enhetlig stat. Mot slutet av 1400-t. kom N. genom gifte i habsburgarnas ägo. Under Karl V:s styrelse erhöll N. ett storartat materiellt uppsving. Vid denna tid nådde protestantismen N. Karls förföljelser mot denna lära åstadkom ett starkt missnöje, vilket ytterligare skärptes under hans son Filip II, som även var konung i Spanien. Filip lät spanska ämbetsmän förtrycka landet, vilket gav anledning till svåra oroligheter. Slutligen utlöste konflikten ett uppror (nederländska frihetskriget 1572—1648). Vilhelm av Ora-nien, som blev resningens ledare, valdes till ståthållare över de nordliga protestantiska provinserna. Genom pacifikationen i Gent 1576 förenade sig alla N. i kampen mot spanjorerna. Snart uppstod emellertid brytningar mellan de protestantiska och de katolska N. I unionen i Utrecht sammanslöt sig de nordliga provinserna till ett statsförbund (republiken Förenade Nederländerna 1581 —1795). Dessa provinser jämte Flandern och Brabant uppsade Filip tro och lydnad. 1609—21 inträdde en vapenvila, men den slutliga freden med Spanien slöts först i Münster 1648, då den spanske konungen erkände Förenade Nederländerna som oberoende stat. De s. provinserna förblev i Spaniens ägo under namnet Spanska N. till 1713, då de avträddes till Österrike och kallades Österrikiska N. (Jfr Belgiens historia.) I N. tävlade två partier om makten, ett monarkiskt med oranierna i spetsen och ett aristokratiskt-republikanskt, företrätt av penningaristokratin. 1700-t. medförde en kraftig tillbakagång i N:s maktställning, som ytterligare un 848 dergrävdes genom en olycklig strid med England 1780—84. Ståthållarvärdigheten, som gjorts ärftlig, avskaffades slutligen och N. ombildades 1795 till Bataviska republiken (1795—1806), vilken i själva verket var ett franskt lydrike och av Napoleon förvandlades till konungariket Holland (1806—10). 1810 införlivades N. med Frankrike men proklamerade sitt oberoende 1813. 1815 bildades konungariket Nederländerna, omfattande den forna republiken N., de forna österrikiska N. samt biskopsstiftet Liége. Redan 1831 bröt sig emellertid de sydliga N. ut och förklarade sig självständiga (konungariket Belgien). Under l:a världskriget var N. neutralt. Det ingick i Nationernas förbund 1920. — Senare anslöt sig N. i utrikespolitiskt avseende i viss mån till de skandinaviska länderna och blev bl.a. 1930 medlem av Oslokonventionen. N. led svårt av den ekonomiska krisen under 1930-t., som medförde en betydande arbetslöshet. 1936 lämnade N. guldmyntfoten. I N. uppstod ett efter tyskt mönster bildat nationalsocialistiskt parti (Mussert), vilket vid valen 1937 erhöll 4 mandat i vardera kammaren. Denna rörelse motarbetades ivrigt av arbetarpartiet och av katolikerna liksom även av de ledande borgerliga partierna. — Vid 2:a världskrigets utbrott förklarade sig N. neutralt. Den 10 maj 1940 anföll Tyskland N., som efter fem dagar besattes. Drottning Vilhelmina och regeringen (De Geer) flydde till London. I det ockuperade N. blev Seyss-Inquart riksståthållare. — Sept. 1944 landsatte de allierade trupper i N., 4 maj 1945 kapitulerade tyskarna varefter regeringen och drottning Vilhelmina återvände. Vid valen 1946 erhöll arbetarpartiet och det katolska folkpartiet de flesta rösterna, varefter en koalitionsregering med katolikernas ledare L. Beel som konseljpresident bildades. Nya val hölls 1948, då högern något ökade sina röster. En ny koalitionsregering bildades därefter med W. Drees, arbetarpartiet, som konseljpresident. Efter valen 1952, då katolikerna och socialdemokraterna blivit jäm-starka i andra kammaren, bildade Drees åter en koalitionsregering med Beel som v. konseljpresident. Hösten 1948 abdikerade drottning Vilhelmina, varvid Juliana blev drottning. 1947 ingick N. tullunion med Belgien och Luxemburg (Beneluxländerna). N. avslöt vidare 1948 den s.k. Brysselpakten med Storbritannien, Frankrike, Belgien och Luxemburg och anslöt sig 1949 till Atlantpakten. N. var medlem av FN:s säkerhetsråd 1946 och av ekonomiska och sociala rådet 1947—48. Se kartan över Mellaneuropa. — Betr, kolonierna i Ostindien erkände N. en självständig indonesisk stat i union med N. 1949. Aug. 1954 upplöstes även denna union. (Jfr Indonesien.) N. har däremot alltjämt suveränitet över Nederländska Nya Guinea. — Nederländska Västindien fick full inrikespolitisk självstyrelse 1954. Nederländska Antillerna, se Nederländska Västindien. Nederländska Guayana, se Guayana och Nederländska Västindien. Nederländska Ostindien, Nederländernas förutvarande kolonier i Indiska arkipelagen, utgjordes av Stora Sundaöarna (med undantag av n. delen av Borneo), största delen av Små Sundaöarna, Moluc-kerna samt v. delen av Nya Guinea och upptog en ytvidd av 1 915 000 km2 med 72 milj. inv. Kolonierna, som från 1925 hade vidsträckt självstyrelse, bildade fram till 1947 ett generalguvernement, styrt av en generalguvernör med såväl förvaltande som lagstiftande makt. Endast v. delen av Nya Guinea lyder fortfarande under Nederländerna. Under 2:a världskriget var N. ockuperat av japanerna 1942— 45. Rörande den självständighetsrörelse, som utvecklades i N. pnder och efter kriget och som 1949