865 fortsättning på Tyska förbundet. Sedan Österrike av Bismarck tvingats att utgå ur detta, bildades ett nytt förbund mellan tyska stater n. om Main. I spetsen för förbundet ställde sig konungariket Preussen. Under fransk-tyska kriget 1870—71 slöt sig bl.a. Baden och Bayern till N., som antog namnet Tyska förbundet, vilket 1871 omvandlades till Tyska riket med konung Wilhelm av Preussen som kejsare. Nordvästpassagen kallas genomfarten från Atlanten till Stilla havet n. om Nordamerika. Den upptäcktes 1850 av engelsmannen Mac Clure. Norrmannen Amundsen var den förste, som genomseglade den i sin helhet (1905). Nordvästterrito'rierna, benämning på ett område i n. Kanada, till stor del bestående av de forna Hud-son-bay-länderna, begränsat i n. av Norra Ishavet, i s. av provinserna Alberta och Saskatchewan. 3 200 000 km2. 16 000 inv., varav 3 800 indianer och 6 800 eskimåer. Förvaltningens säte är förlagt till Ottawa. Nord-östersjö-kanalen, Kielkanalen, kanal, som från Elbemynningen förbinder Nordsjön med Östersjön. Kanalen är 98,6 km lång. Försedd med breda bassänger för fartygsmöten är N. av stor betydelse för sjöfarten mellan Nordsjön och Östersjön. N. har naturligtvis även stor militär betydelse. Den invigdes i juni 1895 av kejsar Wilhelm II och kallades för Kaiser Wilhelmskanalen. Enl. Ver-saillesfördraget är N. internationellt vatten. Noreen, A., 1854—1925, språkforskare, professor i Uppsala, utförde ett banbrytande arbete för studiet av det svenska språket i äldre och nyare tid. N. var en av rättstavningsreformens upphovsmän. Norfolk [nå'fåk]. — 1. Grevskap i ö. England, vid Nordsjön. 5 275 km2. 546 550 inv. 1951. Huvudstad Norwich, 122 250 inv. 1954. Livligt fiske. — 2. Stad i Virginia, USA, 213 513 inv. 1950. Hamnstad med export av bomull, kol, frukt, spannmål etc. I närheten Hampton Road, minnesvärd genom ”Merrimacs” och ”Monitors” strid 9 mars 1862. — 3. Mindre brittisk ö mellan Nya Zeeland och Nya Caledonien. Norge, konungarike, omfattande den v. delen av Skandinaviska halvön. Namnet härleder sig från det fornnordiska ”Nord-vegr”, norra vägen (lat. Norvegia). 323 917 km2. 3 342 754 inv. 1952. N. gränsar i n. till Norra Ishavet, i v. till Atlanten och i s. till Skagerack. I ö. mot Sverige löper gränsen till övervägande del längs Skandinaviska halvöns högsta delar; längst i nö. gränsar N. till Finland. — Kusterna är starkt sönderskurna av rikt förgrenade fjordar, vilka ofta tränger djupt in i landet och särsk. i v. och n. har en synnerligen utbildad skärgård. Bland fjordarna må nämnas Oslofjorden i s., Hardanger, Sogne och Trondheims fjordar samt Västfjorden i v., Varanger fjord i nö. N. om Västfjorden utskjuter ögruppen Lofoten. — N. utfylls till allra största delen av Nordskandinaviska höglandet. I v. når detta ända fram till havet och stupar brant ner mot fjordarna. De högsta topparna finns inom Jotunfjällen, nö. om Sogne fjord (de där belägna Galdhöpiggen och Glittertind, Skandinaviska halvöns högsta toppar, når omkr. 2 460 m ö.h.), samt Dovrefjällen, n. därom (Snöhättan når 2 250 m ö.h.). Bland jöklar märks Jostedals-bräen, Europas största jökel, n. om Sogne fjord, Folgefonnen, s. om Hardanger fjord, samt Svartisen i Nordland vid polcirkeln. Trakterna omkr. Trondheims och Oslo fjordar samt en remsa utmed kusten (Strandfladen) är låglandsområden. Berggrunden utgörs från Stavanger till Norges nordspets inom den skandinaviska bergskedjan övervägande av siluriska, starkt veckade skiffrar och kvartsiter samt grönstenar av eruptivt ursprung. Silurforma-tionen och eruptivbergarter av yngre ålder upptar Nor också Oslofjordens omgivningar (Oslofältet). För övrigt är urberget rådande i s. Norge och i Roms-dalen. Efter fjällen indelas Norge sedan gammalt i Nordanfjällska N., Västanfjällska N. (Västlandet) och Sunnanfjällska N. (Östlandet). Bland N:s huvudfloder märks Glommen, Dramsälven och Nu-medalslågen, vilka samtliga rinner i huvudsakligen sydlig riktning och utfaller i Skagerack. Klarälven, i N. kallad Tryssilälven, rinner i övre delen av sitt lopp inom norskt område. De största sjöarna är Mjösen och Fämun, båda belägna i östlandet. Utmed Norges v. och n. kuster flyter den varma Golfströmmen. Klimatet blir härigenom synnerligen milt i kusttrakterna. Hamnarna är oftast isfria året om. Nederbörden är i allmänhet synnerligen stor, särskilt vid kusten av Västlandet. I de inre delarna av N. härskar fastlandsklimat med tämligen kalla vintrar och varma somrar. — En tredjedel av Norges befolkning har sin utkomst av jordbruket och dess binäringar. Fjälltrakterna är ofruktbara, varför jordbruket är koncentrerat till slättbygderna och en del dalgångar. Knappt Viø av N:s ytvidd upptas av åker och äng. Havre är det viktigaste sädesslaget. Av boskap hålls mest kor och får (i n. renar). Fisket, huvudsakligen kust- och havsfiske, är ett viktigt näringsfång (torsk- och sillfiske, val-och sälfångst). Omkr. V5 av N:s ytvidd upptas av skog. På skogstillgångarna grundar sig landets viktigaste exportindustri, pappersindustrin. Övriga viktiga industrigrenar är metall- och maskinindustri, trävaruindustri och elektrokemisk industri (Norge-salpeter). Bergsbruket är av föga vikt; dess förnämsta produkter är svavelkis (Orkla, Sulitelma, Rörostrakten), som utom för svavlets skull även bryts för sin kopparhalt, samt vidare silver (Kongsberg). Handeln är livlig. Handelsomsättningens värde uppgick år 1953 till 6 514 milj, norska kronor import och 3 633 milj, norska kronor export. Handelsflottan omfattade år 1954 ca 6,5 milj, bruttoton varav över hälften motorfartyg (därtill var 2,6 milj, bruttoton under byggnad s.å.). Norska fartyg går i stor utsträckning i fraktfart mellan utomnorska hamnar. — Största delen av befolkningen tillhör den lutherska statskyrkan. Folkbildningen står högt. — N. är ett ärftligt konungarike. Den lagstiftande makten tillkommer stortinget, som har 150 ledamöter, valda på fyra år genom proportionella val. Stortinget utser 14 av sina medlemmar till ledamöter i lagtinget. De övriga bildar det s.k. odelstinget. En lag kan blott antas genom lagtingets och odels-tingets eniga beslut el. genom en kvalificerad majoritet av % inom det samlade stortinget. Rösträtt erhålls vid 21 års ålder (även kvinnor). Den verkställande makten tillkommer konungen i ett inför stortinget ansvarigt statsråd på en statsminister och (1955) 13 ministrar. Den dömande makten tillkommer domstolarna, i högsta instans Höyesterett. — N. indelas administrativt i 20 fylken (före år 1919 benämnda amt), vilka ungefär motsvarar våra län; ecklesiastikt indelas landet i 7 stift. Huvudstad är Oslo, 440 674 inv. 1952. Andra större städer är Bergen, 113 243 inv., Trondheim, 58 334 inv., Stavanger, 51321 inv., Drammen, 30 050 inv. 1952. Till N. hör numera även ögruppen Spetsbergen i Norra Ishavet samt Björnön mellan Norge och Spetsbergen. — Historia. Redan flera årtusenden f.Kr. var N. bebott, troligen av germanska stammar redan då. Norrmännen deltog i de från mitten av 700-t. företagna vikingatågen. Landet var vid denna tid delat i en mängd självständiga små-riken med sina egna konungar. Harald Hårfager (860—933) enade N. till ett rike, och konungamakten stärktes ytterligare under Olav Tryggvesson (963—1000) som införde kristendomen i landet. Senare kom N. för en kort tid under danske konungen Knut den stores välde. 1130 utbröt inbördes- 28