Pol sitt med den första spegeln parallella läge. Förklaringen härtill erhålls, om man tänker sig att ljuset är en transversell vågrörelse. I det vanliga infallande ljuset sker svängningarna i alla möjliga mot ljusstrålen vinkelräta plan, medan svängningarna i den reflekterade ljusstrålen endast sker i ett bestämt plan. En dylik ljusstråle sägs vara polariserad och fenomenet kallas P. En vanlig ljusstråle som går genom en kristall, vilken ej tillhör det reguljära systemet, uppdelas i två polariserade strålar, vilkas svängningsplan är vinkelräta mot varandra. Av po-larisationsapparater har flera olika typer konstruerats. — Vissa kristaller har den egenskapen att de, då de passeras av en polariserad ljusstråle i en riktning, som är parallell med den optiska axeln och sålunda dubbelbrytning ej äger rum, vrider polari-sationsplanet i viss bestämd riktning (åt höger el. vänster). Samma egenskap tillkommer vissa lösningar, t.ex. sockerlösningar. Detta förhållande har blivit av stor betydelse för den kemiska analysen, varför också ett stort antal instrument konstruerats för att möjliggöra noggrannast möjliga mätning av den vinkel, som polarisationsplanet vrids. —■ 2. Om en elektrisk ström, t.ex. med tillhjälp av två platinaelektroder, leds genom en elektrolyt, t.ex. utspädd svavelsyra, sönderdelas svavelsyran, så att syrgas avskils vid den ena elektroden och vätgas vid den andra. Om strömmen härefter bryts, strömkällan frånkopplas och strömkretsen ånyo sluts, uppkommer en ström i motsatt riktning mot den, som ursprungligen leddes genom elektrolyten. Det elektrolytiska badet sägs vid sådant förhållande vara polariserat; den ström som alstrats benämns polarisationsström. Dessa polarisationsströmmar spelar en skadlig roll i de galvaniska elementen, där de motverkar den ström, som till en början alstras av elementet. Då de i första hand beror på den vätgas som absorberas av den positiva polskivan i elementen, vidtar man åtgärder för att förhindra vät-gasens avskiljande på denna. De element, där dylika åtgärder vidtagits, ger en ström, vars strömstyrka, då uppkomsten av polarisationsströmmen förhindrats, är tämligen oföränderlig, och benämns därför konstanta. Polarljus, polarsken, se Norrsken. Polarländer, de omkring Nord- och Sydpolen belägna länderna och öarna. Till nordpolarländerna hör de nordligaste delarna av Nordamerikas fastland och övärlden n. därom, vidare Grönland, Jan Mayen, Spetsbergen, Björnön, de nordligaste kuststräckorna av gamla världen och öarna n. därom (Novaja Zemlja, Franz Josefs land. Nysibiriska öarna, Wrangels land m.fl.). Island räknas ej som polarland, ej heller norra Skandinavien, ehuru de faller n. om polcirkeln. Sydpolarländerna är ofullständigt kända till sin begränsning. Mot Nya Zeeland och Australien löper ungefär på polcirkelns latitud en sammanhängande kuststräcka, som antagligen är ytterranden av en enda intill polen nående kontinent (östantarktis); mot Sydamerika skjuter en udde långt ut över polcirkeln (utgörande en del av det till sin begränsning okända Väst-antarktis). Södra polarområdet är till större delen täckt av landis; sammanhängande isbarriärer går långa sträckor ut i havet. Polarområdena har på grund av de stora ismassorna och den avkylning deras smältning förorsakar låga sommartemperaturer, som endast sällan och under gynnsamma lokala förhållanden visar månadsmedeltal över nollpunkten; under vintern går dessa ned till —40° och lägre. För övrigt gestaltar sig klimatet mycket olika i olika delar av områdena. Rörande naturförhållandena etc. se under uppslagsorden Spetsbergen, Grönland, Sy dpolarområdet m.fl. Polarnatt, se Polardag. 936 Polarräv, se Fjällräv*. Polcirkeln, den parallellkrets på jordklotet (och himmelssfären), som löper på 2316 grads avstånd från polcirkeln (6614 0 latitud). Inom de innanför P. belägna delarna av jordytan går solen icke upp vid vintersolståndet och icke ned vid sommarsolståndet, och ju närmare polen man kommer, desto längre blir den tid av året, under vilken solen ej går ned el. ej går upp. PoFder, beteckning för de vid Nordsjökusten under havets nivå belägna, genom uppkastade vallar skyddade marskområdena. Polemi'k, litterär, vetenskaplig, politisk strid, pennfejd. Polemonia'ceae, växtfamilj till vilken hör bl.a. Phlox. Polen. Vid l:a världskrigets slut konstituerades republiken P. av det förut ryska slättlandet omkring och ö. om Weichsel, de förut tyska områdena Posen och Västpreussen och delar av Schlesien samt det förut österrikiska Galizien. Efter 2:a världskriget flyttades den östra gränsen till den s.k. Curzon-linjen, och stora områden införlivades med Sovjetunionen. Polen kompenserades härför genom förut tyska områden i väster, och västgränsen går utmed floderna Oder och Neisse. Ytvidden uppgår till 311 730 km2 med 27 milj. inv. 1954. Befolkningens huvudmassa utgörs av polacker; den förut talrika judiska folkgruppen har reducerats avsevärt genom nazismens terror och utvandringen. P. är ett utpräglat åkerbruksland och har stora odlingar av särskilt råg och potatis men besitter därtill numera en starkt utvecklad industri, som i stor utsträckning är nationaliserad el. under statlig kontroll. Där finns stora mineraltillgångar varav särskilt kan nämnas kol (stor export till Sverige), järn, zink, bergsalt och olja. De livligaste handelsförbindelserna har Polen med Sovjetunionen såväl beträffande import som export. Även med Sverige har P. betydande handel: man importerar järnmalm och industriprodukter och exporterar som ovan nämnts stenkol. Den provisoriska konstitutionen av febr. 1947 ersattes 1952 med en ny författning efter sovjetrysk modell. P. är en republik, vars statschef el. president är ordförande i det av 15 medlemmar bestående statsrådet. Nationalförsamlingen har 425 medlemmar. Den egentliga exekutiva makten innehas av kommunistiska partiets centralorgan, som får sina order från Moskva. Skolundervisningen är kostnadsfri och obligatorisk upp till 14 års ålder. Av de åtta universiteten är de i Krakow och Warszawa de största. Huvudstad äi Warszawa, 965 000 inv. 1955. Övriga viktiga städer är Lodz, 615 000 inv. 1952, Krakow 347 048 inv. 1950, Poznan 342 000 inv. 1950 och Wroclaw (Breslau) 341 000 inv. 1950. I äldsta tider beboddes Polen av flera västsla-viska stammar, genom vilkas sammanslagning den polska staten uppkom. Landet omvändes på 960-t. till kristendomen och därmed börjar landets egentliga historia. Under Piasternas ätt, vilken regerade i Polen från 900-t. till 1370, utvidgades riket under strider med tyskar och ryssar; Kasimir den store utvecklade Polen till en stor och mäktig stat. En av hans ättlingar gifte sig med storfurst Jagello av Litauen, stamfader för den Jagelloniska ätten, vars medlemmar under ett par århundraden styrde Polen och under vilkas styrelse landet nådde sin största makt. Jämte de talrika krigen med Ryssland och Turkiet förde landet även ett flertal gånger krig med Sverige, så under Sigismund III, Johan III:s av Sverige son (1587—1632), Karl X Gustav inföll i Polen 1655, och under Augusts av Sachsen styrelse