Rik förestod R. regeringen för konungens unge son, Edvard, med titeln protektor. Snart bemäktigade han sig emellertid tronföljarens person och lyckades med hjälp av hertigen av Buckingham bli utsedd till engelsk konung. R. inspärrade den rättmätige konungen och hans yngre broder i Tower, där de på hans föranstaltande mördades. Denna händelse framkallade allmän avsky mot R. 1485 landsteg Henrik Tudor i Wales och i slaget vid Bosworth s.å. blev R. besegrad och dödad. Rikard av York. 1411—60, engelsk tronpretendent. R. ledde oppositionen mot Henrik VI och blev 1454 protektor och regeringens ledare under Henriks sjukdom. 1460 beslöt överhuset att välja honom till tronföljare. Han stupade s.å. i strid mot drottning Margareta i det s.k. Rosornas krig. Rikets allmänna kartverk, se Kartverk. Rikets allmänna läroverk, se Skolväsen. Rikets herrar, hög värdighet, införd av .Gustav III strax efter 1772 års statsvälvning, officiellt avskaffad 1868. Rikoschettering, studsning mot marken e.d. av projektiler från skjutvapen. Riksadvokat, i Norge chefen för åklagarväsendet. Under R. lyder statsadvokaterna. Riksakten. — 1. En till konung Adolf Fredrik 1756 avlåten skrift från ständernas Stora sekreta deputation, i vilken påpekades alla de brott mot kungaförsäkran och regeringsform, som konungen ansågs ha begått. Vidare förklarades, att ständerna skulle se sig tvungna att avsätta konungen, ifall denne ej hädanefter rättade sig efter grundlagarna. — 2. En lag, som reglerade de konstitutionella förhållandena mellan Sverige och Norge under unionen. R. upphävdes samtidigt som denna 1905. Riksamiral, se Riksämbetsmän. Riksantikvarie, svensk ämbetsman, som har uppsikten över fornminnesvården inom riket, har att tillse att vid kyrkorestaurering de konst- och kulturhistoriska synpunkterna beaktas samt tillsammans med byggnadsstyrelsen, att de icke kyrkliga, kulturhistoriskt intressanta byggnader, som stat, kommun el. allmän institution förvaltar, vårdas på ett tillfredsställande sätt. R. är chef för riksantikvarieämbetet och därjämte chef för statens historiska museum. R. är Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens ständige sekreterare. Riksarkivarie, riksarkivets chef. Riksarkivet, se Arkiv. Riksavtal, se Kollektivavtal. Riksbanken, Sveriges centralbank, dess numera (sedan 1904) enda sedelutgivande bank. R., som grundades av J. Palmstruch år 1656, är det äldsta nu existerande svenska bankinstitutet. Av R. utgavs förmodligen de första banksedlarna. Genom ett oförsiktigt utgivande av sedlar gick banken emellertid ganska snart efter sitt bildande omkull och övertogs därefter 1668 av statsverket. Bankens styrelse utgörs av sju bankofullmäktige, av vilka sex utses av riksdagen (genom elektorsval) samt en, ordföranden, av regeringen. R. är sålunda ett riksdagens verk. Chefen för R. benämns förste deputerad. Till denna post utser bankofullmäktige en av de deputerade. Närmast biträds han av två andra deputerade. Riksdagens bankoutskott tjänstgör som ett slags överstyrelse för R. och detta utskott antar varje år ett reglemente för R. — För R:s sedelutgivningsrätt gäller vissa fasta bestämmelser, som dock i viss utsträckning suspenderades under och efter l:a världskriget och även senare. Skyldigheten att inlösa sedlar med guld var upphävd 1916—24 och upphörde åter 1931. Jfr Penningväsen. Utlåningen bedrivs väsentligen till de enskilda bankerna, som hos R. rediskonterar växlar. Om än i mindre utsträckning förekommer dock även utlåning till andra än banker. 990 Riksbibliotekarie, titel på chefen för Kungl. biblioteket (sedan 1910). Riksbrandinspektören skall som chef för Statens brandinspektion utöva tillsyn över brandförsvaret i riket. Ämbetet inrättades 1944. Riksdagen, den svenska folkrepresentationen. R. leder sitt ursprung från medeltidens herredagar. Som den första R. brukar räknas det möte, som hölls i Arboga under Engelbrekts ledning 1435. Där närvar förutom adel och präster även köp-stadsmän och bönder, vilket gav sammankomsten en från de tidigare herredagarna avvikande karaktär. Den svenska R. handlade till en början uteslutande mera betydelsefulla frågor av rent politisk karaktär. Med lagstiftnings- och beskattningsfrågor tog den ej befattning förrän under 1500-t. Första gången R. deltog i lagstiftningsarbetet var vid riksdagen i Västerås 1527. Genom den första riksdagsordningen, som utfärdades av Gustav II Adolf 1617, lagfästes den ur den tidigare utvecklingen framsprungna uppdelningen av R. el., som den då kallades, rikets ständer, på fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder. Redan under början av 1600-t. kan R:s rätt att på folkets vägnar ensam utan konkurrens från de landskapsmöten av olika art, som alltjämt hölls, delta i lagstiftningsarbetet anses klarlagd. Utvecklingen i fråga om beskattningsrätten tog längre tid och först under slutet av 1600-t. fick R. definitivt befogenhet att utan någon inblandning från de s.k. provinsialmötena i detta avseende handla å folkets vägnar. Under det karolinska enväldets dagar på slutet av 1600-t. och början av 1700-t. nedsjönk R. till att bli blott ett redskap för de enväldiga konungarna. Efter Karl XII:s död kom den starka reaktion häremot, för vilken bl.a. 1723 års riksdagsordning är ett uttryck. All makt samlades från denna tidpunkt hos R. R. var praktiskt taget enväldig såväl på lagstiftningens som på beskattningens område liksom även i fråga om alla rent politiska frågor, de utrikespolitiska inbegripna. Karakteristiskt för utvecklingen av R. under frihetstiden är det inflytande, som de ”deputa-tioner”, som tillsattes för ärendenas beredning, erhöll. Framför allt samlades makten hos det s.k. sekreta utskottet. Genom Gustav III:s statskupp 1772 reducerades riksdagens inflytande ånyo ungefär till vad det varit före det karolinska enväldets dagar. Genom förenings- och säkerhetsakten 1789 reducerades det ytterligare. Efter Gustav IV Adolfs avsättning år 1809 inriktades ansträngningarna med utgångspunkt från erfarenheterna å ena sidan från det karolinska enväldets dagar, å andra sidan från frihetstiden på att söka genomföra en tryggad maktfördelning mellan konung och R. För denna strävan är bl.a. 1810 års riksdagsordning ett uttryck. R:s uppdelning på fyra stånd bestod till 1866 års representationsreform. Enligt 1866 års riksdagsordning skulle R. icke längre bestå av fyra stånd utan av två kamrar. De förändringar, som R. undergått sedan denna tidpunkt, hänför sig i första hand till valrätts- och valbarhetsbestämmelserna. Den svenska R. äger rätt att gemensamt med kungl. maj:t stifta lag. Den s.k. ekonomiska lagstiftningen, vars omfattning emellertid alltmer inskränkts genom den faktiska utvecklingen, tillkommer dock kungl. maj:t. Beskattningsrätten tillkommer uteslutande R. Därjämte har R. en viss kontrollerande makt. Statsrådsprotokollen och därtill hörande handlingar granskas av R. genom konstitutionsutskottet. Konstitutionsutskottet kan härvid bl.a. inför riksdagen framlägga anmärkningar mot regeringen el. vissa statsråd, och dessa anmärkningar debatteras av riksdagen (dechargedebatten); R. kan i anslutning härtill begära entledigande av statsråd, men i praktiken sker detta icke. En kontrollerande makt har R. också bl.a. genom vissa av R.