1117 nen*, har inom vidsträckta sumpmarker förtorvade anhopningar av död växtlighet, huvudsakligen orm-bunks-, fräken- och lummerväxter, blivit inbäddade i sedimentära leror. De utgör nu, ibland av bergs-kedjeveckningar el. förkastningar störda, men annars horisontella stenkolslager, ofta av mycket stor utbredning. I stenkolsfälten förekommer vanligtvis ett stort antal lager (flöts) över varandra i växellagring med ler- och slamstenar, ibland med järnmalm (limonPt och sideri't) el. kalksten. De enskilda flötsens mäktighet varierar från någon cm upp till flera m. Stenkol, i motsats till grafi't, som utgör det yttersta resultatet av en fullständig inkolningspro-cess, är kemiskt sett ej kol, utan mycket kolrika föreningar av kol, syre och väte, vartill kommer inbäddad lersubstans el. andra mineralföroreningar, som framkallar olika askhalt hos S. — Man skiljer mellan glanskol el. magra kol och mattkol el. feta kol. De senare är särskilt rika på oljor, gaser och tjärprodukter. Jfr vidare under Antracit, Brunkol, Grafit, Koks, Jet. — Världens S.-produk-tion för de länder, för vilka uppgifter finns, uppgick år 1952 till 1 211 milj. ton. De största producenterna är Storbritannien med ungefär 230 milj, ton, USA med ungefär 458 milj, ton och Sovjetunionen med 301 milj, ton 1952. Jfr för övrigt Kol. Stenkolsformationen (Karbonformationen), en av jordens äldre geologiska formationer (se Geologiska perioder), utmärkt genom sin rikedom på stenkolslager. De största stenkolstillgångarna finns i England, Belgien, n. Frankrike och Saarområdet, i sv. Tyskland, Schlesien, s. Ryssland (Donetsbäckenet, Kuznetskdistriktet), Kina, Spetsbergen samt Nordamerikas öststater. Se vidare Stenkol. Stenkolstjära erhålls vid torrdestillation av stenkol, fabriksmässigt framför allt som biprodukt vid lysgas- och koksverken. S. har stor användning inom industrin, bl.a. som utgångsmaterial för framställning av färgämnen, desinfektionsmedel, läkemedel m.m. Stenlunga, silikos*. Stenmeteorfter, se Meteorer. Stenmurkla, se Murklor. Stenografi', snabbskrift, skrivsystem, vilket med hjälp av tecken och förkortningar möjliggör ett ordagrant upptecknande av ett muntligt anförande. Mycket kända är Melins, Gabelsbergers och Aren ds’ system. — Stenogra'f, person, som är kunnig i stenografi, snabbskrivare. Stensalt, koksalt, klornatrium (NaCl), förekommer som mäktiga lager i vissa geologiska formationer, ofta tillsammans med gips, stundom med kali-och magnesiumsalter (se Stassfurt). S. är avsatt ur instängda havsvikar el. avloppslösa sjöar genom vattnets avdunstning. Koksalt ingår också till omkr. 3 % i världshavens vatten. I avloppslösa sjöar, där avsättning av salt äger rum, uppgår salthalten till 20 å 30 % (ex. Döda havet, Stora Saltsjön), huvudsakligen koksalt*. Stensele, municipalsamhälle i Västerbottens län. 668 inv. 1955. Stenshuvud, urbergsparti, utskjutande vid Skånes ö. kust. Stenskvätta, se Skvättesläktet. Stenstorp, municipalsamhälle i Skaraborgs län. 1 067 inv. 1955. Stenström, K. J., 1869—1933, jurist, konsultativt statsråd 1911—14, landshövding i Västernorr-lands län 1918—31. S. avgick efter Ådalsorolighe-terna och utnämndes till häradshövding i Sollentuna och Färentuna. Stensöta (Polypod'ium vulga're) hör till ormbunkar. Den har en brun, fjällig rotstock, som har sötaktigt bitter smak. Från denna uppväxer skaftade, pardelade, läderartade, övervintrande, gröna blad. S. är vanlig på berghällar o.d. Ste StenTor, en av de grekiska kämparna vid Tröjas belägring. S. hade en stämma, som var lika stark som femtio mäns tillsammans. Därav uttrycket stentorsröst. Stentryck, se Litografi. Stenvall, se Kivi. Stenåldern kallas den förhistoriska period, då människan ännu tillverkade sina redskap och vapen av sten samt av ben och trä. S. brukar indelas i paleoli'tisk och neoli'tisk tid. Den förra motsvarar en del av istiden och dess slutfas. Den senare brukar i Norden indelas i äldre och yngre S. Under den äldre S. användes oslipade, under den yngre slipade flintredskap. S. inträffade vid olika tidpunkter i olika länder och har för vissa naturfolk fortsatt in i våra dagar. För kulturfolken i Europa, Nordafrika och Västasien växlar stenål-dersepokens slut ungefär mellan 4 000 och 2 000 år f.Kr. Under S:s yngre delar började kopparn användas och övergångstiden till bronsåldern brukar benämnas kopparåldern. I Skandinavien har man inom den yngre S„ som där började i 5:e årtusendet el. tidigare, urskilt fyra perioder: 1) Trindyx-tiden, då de döda begrovs i iordgravar. Från denna tid har man funnit slipade flintyxor samt trindyxor av annan sten. 2) Döstiden, då de döda begrovs i stendösar el. under flat mark. Verktygen var tunn-nackiga flintyxor. 3) Gånggriftstiden, då de döda begrovs i gånggrifter, täckta av stora hällar, el. jor-dades under flat mark. Verktygen var tjocknackiga flintyxor, dubbeleggade och båtformiga skafthåls-yxor, dolkar av flinta samt flata yxor av koppar. 4) Hällkisttiden, då de döda begrovs i hällkistor el. jordades. Verktyg var tjocknackiga stenyxor, dolkar av flinta etc. Man bedrev åkerbruk (vete, korn, hirs). Husdjur var nötkreatur, får, getter, svin. Den nordiska S. räknas fram till år 1800 f.Kr. Jfr Paleo-litisk konst. Stenåldershavet. Under nordiska stenåldern var de nutida kusttrakterna och de lägre delarna av vårt land (t.ex. Uppland) sänkta under havsvtan; man har betecknat den dåtida Östersjön som S. Jfr Litorina och Nivåförändringar. Stephenson [sti'vnsn], G., 1781—1848, och R., 1803—59, berömda engelska järnvägsbyggare. Jfr Lokomotiv. Stereofo'niskt ljud används för att ge vidfilmerna ett mer dramatiskt ljud. Åstadkommes genom flera samordnade ljudband kopplade till olika högtalare. Stereoisomeri', se Isomeri. Stereometri', elementär rymdgeometri. Stereosko'p. En vanlig form av S. består av en träställning, i vilken fästs två positiva linser, den ena avsedd för vänstra ögat, den andra för högra ögat. Genom linserna, använda som förstoringsglas, betraktas två fotografier av t.ex. en rumsinteriör, som tagits på ett sådant sätt, att den ena återger rumsinteriören sådan den ter sig för ett högeröga, den andra interiören sådan den ter sig för ett vänsteröga. Bilderna sammansmälter för åskådaren till en enda fristående bild. Stereotypi', framställning av en avgjutning i stilmetall av de i en stilform satta typernas gravyr. För detta ändamål framställs först en matris, vartill numera vanligen används ett flertal lager av olika slags därför särskilt lämpat papper, sammanfogade med klister. Dessa klappas mot formen med en klappborste, medan klistret är fuktigt, varvid typernas upphöjningar kommer att motsvaras av fördjupningar i papperet. Sedan klistret torkat, bort-tas den sålunda erhållna pappersmatrisen, över vilken sedan lättsmält typmetall gjuts. Numera ersätts oftast klappningen av en press, som pressar en med filt klädd järnskiva mot matrispapperet. Vid planstereotypi erhålls plana stereotypplattor, vid rundstereotypi gjuts i särskilda gjutinstrument plattorna