Ste kala författare och konstnärer. Hon företrädde en symbolistisk riktning och blev på en del håll entusiastiskt beundrad. Steinach [sjtaj'-], E., 1862—1944, österrikisk fysiolog som sökte utreda könskörtlarnas betydelse för den inre sekretionen. De föryngringsexperiment S. företog väckte delvis överdrivna förväntningar. Steinbeck, John, f. 1902, amerikansk författare, som skrivit realistiska och psykologiskt analyserande romaner (Möss och människor, Vredens druvor). Steinberg, Saul, f. 1914, amerikansk skämttecknare av kyligt ironisk karaktär. Han driver med den mänskliga fåfängan i alla dess former, låter sina figurer bokstavligen infångas i sina egna pretentiösa namnteckningars lassokast. Steiner [sjtaj'ner], R., 1861—1925, tysk författare, som skrev en del mystiskt betonade arbeten. 1902—13 tillhörde S. teosofiska samfundet, ur vilket han sistnämnda år utträdde, varefter han jämte en del anhängare bildade antroposofiska sällskapet. Jfr Antroposofi. Steinlen [stäqlänn'], A. T., 1859—1923, fransk konstnär. I teckningar, illustrationer, litografier och raderingar skildrade S. med ironi och social medkänsla typer och situationer från Paris’ lägre befolkningsskikt och bohèmevärld. Stein Riv'erton, se Elvestad. Steinway [staj'no-ej], tysk familj, från 1853 bosatt i New York, bekant för sin pianofabrikation. Steinwayflyglarna hör till de förnämsta i världen. Stek, stundom bänd, sammanbindningssätt, som används, då ändan av ett tåg skall göras fast, och utförs så, att tågändan lätt och hastigt kan tas loss. Till de vanligaste S. hör timmerstek, ankarstek, enkelt och dubbelt pålstek m.fl. Stekelfjärilar, Glasvingefjärilar*. Steklar (HypomenopTera), insektsordning med fullständig förvandling, fyra hinnartade vingar och bitande samt sugande el. stickande mundelar. Hit hör bl.a. bin, humlor, getingar och parasitsteklar. Stelkramp, tet'anus, en sjukdom, som orsakas av bakterier, vilka särskilt förekommer i gödslad jord, t.ex. trädgårdsjord. De kan ej leva och föröka sig vid lufttillträde. Om emellertid bakterier inkommer i exempelvis ett sticksår, dit luften ej har tillträde, kan de föröka sig. De avsöndrar då ett gift, vilket sprids i kroppen och påverkar nervsystemet, så att kramp uppstår. Efter någon vecka uppträder först kramp i käkmusklerna, senare även i nack- och ryggmuskler, ansiktsmuskler etc. Då och då inträffar dessutom anfall av allmän kramp, då hela kroppens muskler är brädhårt spända. Dödligheten är mycket stor, omkring 80 %. Under l:a världskrigets början inträffade talrika fall av S., vilka orsakades av kulor el. granatskärvor, som studsat mot jorden strax innan de träffade sitt mål. Numera har man genom serumbehandling kunnat minska dödligheten. Serum bör insprutas, innan sjukdomen kommer till utbrott. Man gör därför numera regelbundet insprutning, så fort ett sår på något sätt är misstänkt. Stelfa, lat., stjärna; S. polaris = Polstjärnan. Stella'rastronomi', se Astronomi. S:t Elmseld, se Elmseld. Sten, John, 1879—1922, målare, lade till en måttfull kubism sin egen färgprunkande palett. Stenberg. — 1. Steno S., 1870—1940, jurist, konsultativt statsråd 1914—17, justitieminister 1917. — 2. Em. S., 1873—1927, målare. S. målade dalamotiv (I skymningstimman, Det bakas) samt porträtt. 1909—12 var S. professor i målning vid konsthögskolan i Stockholm. Stenbildning, se Njur-, Blås- och Gallsten. Stenbit, se Sjurygg. Stenbock. — 1. Gustaf Otto S., 1614—85, greve, 1116 riksråd 1651, generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge 1658, riksamiral 1664. Efter motgångar för flottan under Karl X Gustafs danska fälttåg dömdes S. till stora böter. Han drabbades även hårt av reduktionen under Karl XI. — 2. Magnus S., 1663—1717, fältmarskalk. S. var den skickligaste av Karl XII:s generaler och besatt därjämte en ovanlig administrativ förmåga. 1702 blev han chef för generalkrigskommissariatet och 1705 guvernör över Skåne. Vid det danska anfallet 1709 måste S. till en början dra sig ur Skåne, men f.å. bröt han in med en här, slog danskarna vid Hälsingborg och tvang dem att utrymma Skåne. S. ledde den expedition, som 1712 överfördes till Stral-sund, och vann s.å. en lysande seger vid Gadebusch över en dansk-sachsisk armé. Emellertid blev han innesluten i fästningen Tönning och måste kapitulera. S. dog som fånge på Fredrikshavns kastell i Köpenhamn. Stenbock (Capra ibex) hör till getsläktet. Hannen har långa, bakåtböjda horn, vilka på framsidan är försedda med tvärbalkar. Honan har mindre hom. S. var fordom allmän i Alperna. Numera är den i det närmaste utrotad. Stenbocken, stjärnbild inom Djurkretsen*. Jfr Stjärnhimmeln. Stenbröllop firas på 70:e årsdagen av ett bestående äktenskap. Stenci'1, ett slags papper, överdraget med paraffin e.d., vilket används för mångfaldigande (duplicering) av dokument etc. Dupliceringen utförs i en särskild apparat, i vilken S. insätts på en vals. Jfr Dupliceringsmaskin. Stendhal [starjdal'], pseudonym för den franske författaren H. Beyle*. Stendös, se Dös. Stenfrukt, se Frukt. Stenget, Gems*. Stengods tillverkas av eldfast lera, som bränns vid hög temperatur. Glaseras genom tillsats av koksalt under bränningen. Stenhammar, K. V. E., 1871—1927, tonsättare, pianist, dirigent. 1907—22 var S. förste dirigent vid Göteborgs orkesterförening och 1924—25 tjänstgjorde han som kapellmästare vid K. operan i Stockholm. Bland S:s kompositioner märks musikdramat Gildet på Solhaug, kören S v e r i-g e, pianostycken och sånger (Inga 1 i 11, romansen I skogen, balladen Florez och B 1 a n-z e f 1 o r). Stenhammar, gods i Flens socken, Södermanlands län, vid sjön Valdemaren. Huvudbyggnaden är från 1600-t:s mitt samt restaurerades och tillbyggdes omkr. 1850 och 1905. Testamenterades av R. von Kræmer till svenska staten för att mot en mindre arrendesumma upplåtas åt någon svensk prins med företräde för hertigen av Södermanland. Sedan 1908 bebor prins Wilhelm S. Stenhumla, se Humlor. Steniga Arabien, en genom feltolkning uppkommen benämning på Petreiska Arabien, som fått sitt namn av staden Petra (lat. petra = sten) och utgörs av Sinaihalvön och den angränsande delen av nv. Arabien. Stenkil, konung i Sverige (från slutet av 1050-t. till omkr. 1066), grundläggare av den stenkilska konungaätten (omkr. 1060—omkr. 1130). Stenknäck (Coccothrau'stes coccothrau'stes), en finkfågel med brokig teckning i brunt, svart och rött, som har stor och kraftig näbb. Lever av fruktkärnor och frön och förekommer sällsynt i Sverige. Stenkol. Död växtsubstans, som anhopas på sumpmarker, förtorvas (jfr Torv). Förtorvningen kan fortsättas av inkolning, en process, som befordras av tryck och värme. Under gångna geologiska perioder, framför allt i stenkolsformatio