H53 2. Huvudstad i S. 1, före 1924 benämnd Jekatfrin-burg, 707 000 inv. 1956. Medelpunkt för det iral-ska bergsbruket (järn, koppar, guld, stenindustri). Tillverkning av kemiska apparater, elektriska maskiner m.m. Järnvägsknut på sibiriska banan Flyghamn. — I S. 2 blev tsar Nikolaus och heU hans familj mördad år 1917. Sverdrup. — 1. J. S., 1816—92, norsk 'statsman och partiledare, skaparen av det norska vänsterpartiet. Som medlem av stortinget gav S. prov på en utomordentlig parlamentarisk begåvning och slagfärdig vältalighet. 1871—81 var han stortings-president, och 1884—89 var han chef för Norges första vänsterregering. Han genomförde en del reformer i demokratisk riktning och arbetade för parlamentarismens genomförande. — 2. O. N. K. S., 1854—1930, norsk upptäcktsresande. Deltog 1888 i Nansens skidfärd över den grönländska inlandsisen. Var befälhavare på Fram under Nansens polfärd 1893—96. Företog 1898—1902 en egen expedition till Grönlands västkust. Sverige. Konungariket S. upptar ö. och s. delen av Skandinaviska halvön med en areal av 449 070 km2, varav omkr. 39 000 är vatten. Dess sydligaste punkt (Smygehuk) ligger på 55° 20' n. bredd, dess nordligaste punkt på 69° 4' n. bredd. Största längd är 1 574 km, största bredd 499 km. Av landarealen upptas 9,4 % av odlad jord, 2,2 % av äng, 60 % av skogbärande mark, 28,4 % av fjäll och kala berg samt andra impediment (myr, ljunghed etc). Efter den allmänna naturbeskaffenheten kan uppställas följande huvudområden. Fjällregionen, som upptar v. Lappland mellan norska gränsen och de stora sjöarnas nedre ända samt v. delarna av Jämtland, Härjedalen och övre Dalarna. Endast en mindre del av denna, omkr. ¥3, når över skogsgränsen, och endast de högsta fjällen når upp till snögränsen. De nedre delarna av fjällen och dalgångarna är skogbärande; de större dalgångarna är i allmänhet något bebyggda och odlade. Den nordsvenska skogsregionen upptar en bred zon ö. om föregående region och innanför den följande. Den utmärks av förhärskande skogsmark, skogklädda berg (lider) och på de jämnare lågmarkerna vidsträckta myrar, vidare av sparsam bebyggelse, som företrädesvis tagit sydsidan av höjderna och sjöstränderna i anspråk. Till denna region är utanför Norrland att räkna större delen av Dalarna och Värmland samt de högläntare delarna av Västmanland. Det sydsvenska höglandsområdet, innefattande det inre av Småland samt delar av Västergötland, ansluter sig med avseende på sina allmänna naturförhållanden till föregående region, men har på grund av gynnsammare jordmåner och läge samt tidigare bebyggelse en tätare befolkning och mera omfattande odling än detta. De marina lerornas region, som från kusterna sträcker sig in emot högsta marina gränsen, vilken i Norrland ligger intill 250 m ö.h., i mell. Sverige omkr. 120—180 m och i sydligaste Sverige blott intill några tiotal m över havet, har i Norrland endast ringa bredd men utbreder sig i mell. Sveriges lågland över landskapen kring de stora sjöarna från Östersjön till Skagerack, för att åter i Bohuslän och Halland samt vid ö. Smålandskusten och i Blekinge inskränkas till en smal kustzon och till de från denna förgrenade dalgångarna. Skåne, Öland och Gotland bildar särskilda, av berggrundens och de ur den härledda jordlagrens beskaffenhet bestämda naturområden, som i likhet med de marina lerornas region i det hela är de mest odlade och tätast befolkade delarna av landet. S. tillhör det stora fennoskan-diska urbergsområdet med graniter och gnejser som förhärskande bergarter; fjälltrakterna tillhör emellertid den av mestadels yngre bergarter (amfiboli'ter, Sve glimmerskiffrar, kvartsPter m.m.) uppbyggda skandinaviska fjällkedjan (se under Jämtland och Lappland). Spridda rester av den fossilförande silu'rfor-mationen förekommer litet varstädes (se kartan till Geologiska perioder samt under de särskilda landskapen). Dessutom upptar yngre formationer betydande delar av Skåne (se under detta landskap). De förnämsta malmdistrikten ligger i n. Lappland (Kiruna, Gällivare m.fl. malmfält), i mell. Sverige (Bergslagen) samt omkring Skellefteälvens nedre lopp (Skellefteåfältet). I avseende på vattenkrafttillgången hör S. till Europas bäst lottade länder. Totala vattenkraften beräknas till 21 milj, hästkrafter. Endast en mindre del av vattenkraften har ännu tagits i anspråk. Särskilt må nämnas statens stora kraftverk vid Trollhättan, Älvkarleö, Norrforsen och Porjus. I klimatiskt hänseende intar S. ett mellanläge mellan kontinental- och havsklimat, med det förra mest markerat i det inre Norrland och Dalarna, det senare vid västkusten och s. östersjökusten. Nederbörden är för största delen av landet mellan 500—600 mm per år, minst, omkr. 400 mm, i det inre Norrland och i Östersjöns kustbälte samt på Öland och Gotland, störst i v. delen av sydsvenska höglandet (omkr. 700 mm) och i fjälltrakterna närmast norska gränsen, där den kan uppgå till 1000 mm och mera. Medeltemperaturen är för inre och övre Norrland i jan. —12° till —14°, i juli omkr. 4-12° till 4-14°, för sydligaste S. resp. 0° till —2° och 4-16°. Vegetationsgränser. Den vildväxande barrskogen har sin sydgräns i n. Skåne samt något innanför västkusten och Blekinges kustbälte och på mell. Öland. Denna gräns är också nordgränsen för bokens mera allmänna uppträdande. Eken går vild till Dalälven och vid kusten upp till Hälsinglandsgränsen; lönn, lind och hassel till Siljanstrakten och efter kusten upp till örnsköldsvikstrakten. övre barrskogsgränsen ligger i s. fjälltrakterna på omkr. 700—800 m ö.h., i n. Lappland 400—500 m ö.h. och björkgränsen ungefär ett hundratal m högre. Nordgränsen för veteodling av någon praktisk betydelse faller inom Hälsingland, korn och råg mognar på gynnsamma lokaler ännu i nordliga Lappland och i mell. Norrland intill 500 m höjd ö.h.; potatis och rovor ännu högre. Äpple går med sina härdigare sorter till övre Dalarna och efter kustlandet ända upp till Norrbotten. Körsbär går väl till upp till Härnösand, päron och plommon i regel ej norr om Dalälven. Befolkningsförhållanden. Sveriges folkmängd var 1 jan. 1955 7 234 664. Årliga folkökningen har under senaste årtiondet i medeltal varit mellan 13,4 och 4,0 per 1 000 och uppgick 1953 till 5,8 per 1 000, antalet levande födda var 15,58 och dödsfall omkr. 9,7 på 1 000. Antalet emigranter, som på 1880- och 1890-t. ävensom 1923 steg till 30 000 per år och mera, var 1954 13 822. Antalet immigranter var s.å. 20 817. Folkökningen betingas av att en förhållandevis stor del av befolkningen befinner sig i fruktsamhetsåldern. Frukt-samhetstendensen är i själva verket så låg, att det antal barn som föds nätt och jämnt är tillräckligt för att hålla folknumerären konstant. Jfr Befolkningsfrågan. Av hela befolkningen utgör lappar omkr. 5 300, finnar omkr. 34 000, de senare huvudsakligen i socknarna omkring Kalix- och Torne-älvarna. Folktätheten är ytterst ojämn; medan den i Malmöhus län uppgår till 112 personer per km2, är den i Norrbottens län endast 2,2 personer per km2. I medeltal för hela landet är den 17. I religiöst hänseende beräknas (1954) baptister uppgå till 36 915, metodister till 11 855, judar till 6 653, romerska katoliker till ej fullt 5 000 och andra främmande trosbekännare till ungefär lika många. Större delen av Sveriges övriga befolkning tillhör svenska 37