Sve statskyrkan. I fråga om yrkesfördelning beräknades år 1950 23,4 % leva av jordbruk, 41 % av industri, 21,5 % av handel och samfärdsel, 14,1 % av allmän tjänst och fria yrken. Näringsliv. Storleken av skörden har under senare år varit 8—10 milj, skördeenheter. Industrins tillverkningsvärde uppskattades 1945 till 13 548 663 kr, vilket enligt 1935 års prisläge uppskattas till 7 327 500 kr. 1952 var salutillverkningsvärdet 32 853 milj. kr. Exportens värde var 1 888 milj, kr 1939 och importens 2 499 milj. kr. 1954 var exporten 8 217 milj, kr och importen 9 194 milj. kr. Bland exportartiklar står trävaror och pappersmassa främst med nära hälften av totala exportvärdet; därnäst malmer (mest järnmalm), metallarbeten, maskiner, fartyg m.m. samt animaliska matvaror. På importsidan kommer främst stenkol, födoämnen och kolonialvaror. Under senare år har på grund av världskriget import och export kraftigt fluktuerat. Jfr Sveriges försvarsväsen. Historia. Efter istidens slut invandrade folkstammar söderifrån. Av den norrut fortskridande bebyggelsen har man funnit talrika spår (jfr Sten-, Brons- och Järnåldern). Med grannländerna idkades handelsförbindelser ända ned till Medelhavsländerna. En stor del av handeln gick österut över Ryssland. Även krigståg företogs, och de nordiska vikingarna, som dels drog västerut utefter Europas kust in i Medelhavet, dels österut (varjager) följande de ryska floderna ned till Svarta havet och Medelhavet, var under 800- och 900-t. e.Kr. en landsplåga för hela Europa. Bland folkstammarna i S. blev svearna och götarna de mäktigaste. Svearna besegrade så småningom götarna och de övriga stammarna och S. enades till ett rike omkr. 550 e.Kr. Gamla Uppsala blev landets huvudstad. Där fanns också landets huvudtempel. De förnämsta gudarna var Tor, Odin, Njord och Frej. Under 800-t. infördes kristendomen i S. genom Ansgar. Medeltiden. 1060—1523. Under denna tid organiserades den katolska kyrkan allt fastare i S., som till en början tillhörde Bremens biskopsdöme. Från 1104 hörde S. under biskopen i Lund och först 1164 fick landet egen ärkebiskop i Uppsala. Erik den helige (d. 1160) företog omkr. 1160 ett krigståg till Finland för att utbreda kristendomen därstädes. Under F olkung aätt e n (1250 —1371) organiserades riket till större enhetlighet. Stor betydelse fick de av Birger Jarl och hans son Magnus Ladulås införda fridslagarna. Så småningom infördes i vissa avseenden feodalväsendet i S., vilket medförde uppkomsten av en alltmer självständig herreklass. Folkungaättens inflytande försvagades dels härigenom, dels genom långvariga släktstrider. Slutligen valdes en utlänning, Albrekt av Mecklenburg, till konung, och under den följande tiden (1371—1471) styrdes S. av utlänningar. Albrekt efterträddes av Margareta av Danmark, som i sin tur efterträddes av Erik av Pommern. Emellertid förefanns särskilt i de bredare lagren ett allmänt utbrett missnöje med utlänningarnas (danskarnas och tyskarnas) styrelse. Detta ledde till en av Engelbrekt Engelbrektsson ledd bonderesning år 1434, vilken för en tid rensade landet från utlänningar. Det tyska hanseförbundets köpmän vann emellertid snart stort inflytande särskilt i städerna. Under den följande unionstiden med Danmark (1471—1520) fanns ett av Stur ar na lett nationellt parti, som strävade att skydda rikets självständighet. Ett annat parti med anhängare särskilt bland herremännen och biskoparna sökte anslutning till Danmark. Kristian II nedslog mycket hårdhänt de nationella strävandena (Stockholms blodbad (1520). Detta medförde emellertid 1154 ett kraftigt uppflammande av nationalitetskänslan. Gustav I (1523—1560) av Vasaätten började i Dalarna ett befrielsekrig, som slutade med danskarna . fördrivande. Så upplöstes unionen och S. blev ett självständigt rike. Gustav I stödde också re-formatünens införande i landet. Reformationsarbetet leddes av Olaus Petri. Gustav genomförde en fas styrelse i landet och minskade herremännens inflytande. Gustavs söner, Erik XIV (1560 —68) och Johan III (1568—92), var föga framstående regenter. Johan hade starka katolska sympatier och hans son Sigismund (1592—99) strävade att återinföra katolicismen, vilket mötte ett ivrigt motstånd (Uppsala möte 1593), som leddes av Johans broder hertig Karl. Sigismund avsattes och styrelsen övertogs av Karl IX (1599—1611), vilken åter bragte ordning och reda i landet. Hans son, Gustav II Adolf (1611—32), organiserade styrelsen i för den tiden mönstergilla former med ett riksråd, som ombesörjde förvaltningen. Han utarbetade även en riksdagsordning. Styrelsesättet fastställdes efter hans död genom 1634 års regeringsform. Under sin första regeringstid hade Gustav II Adolf att utkämpa krig med Danmark, Ryssland och Polen. Under den följande fredstiden ägnade han sig ej blott åt styrelsens ordnande, nä-ringsväsendets förkovrande och undervisningens organisation utan upprättade även en stark armé och flotta. I den strid mellan protestantism och katolicism, som denna tid rasade i Tyskland, det s.k. trettioåriga kriget, ingrep han 1630 med stor framgång. I såväl den inre som yttre styrelsen bistods han av utmärkta rådgivare framför allt av Axel Oxenstierna. S. förvärvade under Gustav Adolf en framskjuten plats i den europeiska politiken. Stormaktsväldet (1611—1718) saknade emellertid den ekonomiska bas och befolkningsnu-merär, som fordrades för att en längre tid motstå påfrestningar. Under Gustav II Adolfs dotters, Kristina (1632—54), regering hade landet en lugn tid. Statsfinanserna försämrades emellertid under hennes styrelse och adeln erhöll en stor del av statsegendomen i förläning. Karl X Gustav (1654—60) påbörjade därför en reduktion, den s.k. fjärdepartsräfsten. Han företog framgångsrika krig mot Polen och Danmark. K a r 1 XI (1660—97) var vid tillträdandet av styrelsen minderårig. Under hans förmyndarregering förskaffade sig adeln åter fördelar och reduktionsarbetet avstannade. När Karl själv tillträdde regeringen företog han en ny reduktion, vilken krossade högadelns makt. S. invecklades under Karl XI i ett krig med Danmark, som dock avgjordes till S:s förmån. Under hans efterträdare Karl XII (1697—1718) anfölls S. av grannstaterna. Så började det stora nordiska kriget mot Danmark, Ryssland och Polen. Karl hade till en början framgång och besegrade alla tre fienderna. Kriget med Ryssland blev emellertid ödesdigert. S. utarmades av det långvariga kriget. Härens krigsduglighet minskades och Karl XII besegrades slutligen vid Poltava 1709. Detta nederlag utgjorde vändpunkten för det svenska stormaktsväldet. Striden mot motståndarna fördes sedan med allt mindre framgång och efter Karls död måste S. avstå en betydande del av områdena på andra sidan Östersjön. Det följande skedet i S:s historia har kallats frihetstiden (1719—72). Under denna tid försvagades alltmer konungamakten. Enväldet avlöstes av ett riksdagsvälde med heta partistrider mellan hattar och mössor. Utrikespolitiskt förlorade S. alltmer i inflytande. Kulturellt var emellertid denna tid en blomstringstid. Regenterna Ulrika Eleonora (1719—20), Fredrik I (1720 —51) och Adolf Fredrik (1751—71) var obetydliga personer, vilka ej förmådde hävda sin ställning. Gustav III (1771—92) genomförde 1772