Svi gången skall ha använts av den grekiske härföraren Epaminondas. Svinhufvud, P. E., 1861—1944, finsk statsman. S., som tillhörde det ungfinska partiet, blev medlem av den första enkammarlantdagen 1907 och utsågs till dess talman. 1914 blev S., som anförde det finska motståndet mot förryskningssträvandena, förvisad till Sibirien, varifrån han återvände efter ryska revolutionen 1917. Av finska lantdagen vald till regeringschef måste S. dock vika för de röda, som bemäktigade sig Helsingfors. S. begav sig under tiden till Berlin, där han avslöt fred och fördrag med Tyskland. Sedan det finska inbördeskriget avslutats och ordnade förhållanden inträtt, var S. en kort tid 1918 riksföreståndare. Under oroligheterna i samband med Lapporörelsen bildade S. regering 1930 och var sedan president 1931—37. Svinmolla el. vitmolla (Chenopodhum album) förekommer allmänt i vårt land. S. är en ört, som har obetydliga blommor i gyttrade blomställningar. Bladen kan anrättas som spenat. Svinpest är en mycket smittosam sjukdom hos svin, orsakad av en bakterie (Bacill'us suipesTifer). S. uppträder dels i en akut form med kraftig tarminflammation, blodiga avföringar, feber och fross-skakningar, dels i en kronisk, som yttrar sig i stark avmagring, stinkande diarré och skorvigt hudutslag. S. har undantagsvis uppträtt i Sverige. Svinsjuka, smittosam sjukdom hos svin, som ger symtom av lunginflammation och i många avseenden påminner om influensa hos människan. Den spelar en ej oväsentlig roll i vårt land. Svinsten, se Stinkkalk. Svipdag, fornnordiskt namn. Flera av de fornnordiska legendernas hjältar bar namnet S. Svir, flod i nv. Ryssland. S. bildar avlopp för Onegasjön till Ladogasjön. 220 km lång. Segelbar under hela sitt lopp. Svirvel, beteckning för en del fiskdrag. Sviskon, se Prunus. Svit, fr. suite*. — 1. En furstlig el. annan hög persons följe. — 2. Sammanhängande följd av spelkort i viss färg; fil (av boningsrum); följ dsjukdom etc. — 3. Mus., en kompositionsform, som särskilt användes under 1600- och 1700-t. S. bestod av flera danser i samma tonart men med olika tempo och taktart. De vanligaste danserna var allemande, cou-rante, sarabande, gigue. Ibland ingick gavott, menuett, rigaudon, polonäs el. chaconne m.fl. Bland S:s äldre mästare märks Bach och Händel. Ur S. utvecklades sonaten och symfonin. Svftjod, Svithiod, poetisk benämning på Sverige; egentligen svearnas folk, sedermera svearnas land. Swivels [so-ivTs], eng. (plur.), rörliga årtullar på kapproddbåtar. Svolder el. Svold, ö innanför Rügen i Östersjön. Jfr Olof, norska konungar 1. Svo'ivær, hamnplats i Lofoten, n. Norge. 3 300 inv. 1949. Medelpunkt för handel och fiske. Konservfabrik, silloljefabrik m.m. I mars 1941 företogs en engelsk landstigning i S., varvid en del av den av tyskarna utnyttjade industrin förstördes. Svullnad, se Vattusot och Inflammation. Svulst. Normalt sker nybildning av vävnader i kroppen för att ersätta skador t.ex. utfylla en lucka, som orsakats genom våld (sårläkning). Denna nybildning inpassar sig i kroppens byggnadsplan och har reparatorisk karaktär. Emellertid kan nybildning av vävnad ske även av obekant anledning och utan anpassning till kroppens byggnadsplan. En sådan nybildning kallas S. Reparatoriska nybildningar kan i enstaka fall skjuta över målet och få svulst-liknande karaktär. Gränserna är därför ej alltid lätta att dra. Vid mikroskopisk undersökning kan man dock som regel skilja de bägge slagens nybildningar. S. kan ta sin utgångspunkt från vilken väv 1158 nad som helst, frånsett nervceller. S. i nervsystemet härstammar ej från egentliga nervceller utan från stödjeceller. Till karaktären kan S. vara godartade el. elakartade. De förstnämnda uppbyggs av mogna, normala celler och är jämförelsevis väl begränsade. De sistnämnda intränger förstörande i omgivande vävnad och är uppbyggda av omogna celler, vilka i tillväxtenergi och utseende påminner om vävnaderna på fosterstadiet. De elakartade S. sprider sig i kroppen ej blott därigenom, att de intränger i omgivningen, utan även på så sätt att enstaka celler lossnar och följer med blod-el. lymfströmmen. I andra kroppsområden kan dessa celler fastna och ge upphov till s.k. dottersvulster el. metastaser*, vilka har samma karaktär som modersvulsten. De flesta elakartade S. härstammar från epitelceller. Dessa kallas kancer el. k r ä f-t a i egentlig mening, och de uppstår alltså på hud, slemhinnor el. körtlar (t.ex. magkräfta, bröstkräfta). De elakartade S., som uppstår från andra vävnader, kallas s a r k o m el. i folkspråket blodkräfta. De egentliga kräftsvulsterna sprider sig framför allt på lymfvägarna och uppträder mestadels hos äldre personer (över 40 år). Sarkom däremot sprider sig framför allt på blodvägarna och uppträder även hos yngre personer. Orsaken till S:s uppkomst är som nämnt ännu ej utredd. På senare tid har man dock kunnat visa, att vissa yttre retningar gynnar S.-bildning. Så t.ex. har man genom pensling med tjära på öron av kaniner kunnat framkalla kräfta. Man har härigenom fått bättre möjligheter att experimentellt studera S. Svyck (zvyck), studentfest, examensfest. Svältorna, ett område i mell. Västergötland, n. om Borås, utmärkt av stenbunden jord och ljunghedar. Svämlera, sötvattenslera, som avsätter sig vid åmynningar; vanlig jordart i strandängar. Svämtorv, se Torv. Svängel, tvärslå av trä el. järn, vid vilken man fäster draglinor på åkdon. Svänghjul är jämförelsevis stora och tunga hjul, vilka används i maskiner för att ge dessa en mera jämn gång. Om drivkraften orsakar en periodisk rörelse, medför nämligen S. på grund av sin tröghet, att rörelseökningen resp, minskningen ej blir fullt så märkbar. Svängningsrörelse, se Oscillationsrörelse. Svängningstal, se Oscillationsrörelse. Svängningstid, se Oscillationsrörelse och Pendel. Svärdbärare (Xiphoph'orus helPeri), vanlig akva-riefisk, gulröd el. grågrön med längsgående röd strimma. Hannen har stjärtfenan utdragen till ett ”svärd”. Honan ändrar ofta kön efter en tid. Föder levande ungar. Svärddans utförs av män med svärd i händerna och förekom redan hos de gamla grekerna och romarna. S. var sannolikt ursprungligen en segerdans. Även hos de gamla germanerna förekom S. Ända in på 1600-t. utfördes S. i Sverige. Svärdfisken (XiphTas gladTus) är en ända till 4 m lång benfisk, överkäken är förlängd till ett långt, svärdformigt utskott. Med detta angriper S. valar och t.o.m. båtar och fartyg. Den finns i Atlanten och Indiska oceanen. Bild sid. 367. Svärdslilja (Iris), växtsläkte, tillhörande liljeväxternas familj bland de enhjärtbladiga växterna. Hos oss finns tämligen allmänt vid sjö- och åstränder den vackra gula svärdsliljan (L. pseuda-corus), vars stora blomma är gul till färgen. Många arter odlas, t.ex. sibirisk svärdslilja (I. sibirica) med blå blomma och tysk svärdslilja (I. germanica), vars blomma är blåviolett och gråblå. Svärdsorden, se Ordnar. Svärdsriddarorden, som bildades av biskop Al-