”77 Tea Kvist av tebuske. Kina och Japan odlas te numera i Indien, på Java och Sumatra och i Afrika. Det mesta av det exporterade T. går till de anglosachsiska länderna. Världsproduktionen var år 1953 ca 580 000 ton (varav från Indiska unionen 276 000 — siffror från Kina finns ej detta år). Sverige importerade 1 120 ton 1953. Teak [ti'k], se Tekträd. Team [ti'm], eng., grupp. Team-work = grupparbete. Tearos el. teros, se Rosor. Teater, skådebana; skådeplats; byggnad för teaterföreställningar; skådespelarkonst. — Den grekiska teatern uppstod ur kulthandlingarna kring vinets gud, Dionysos, som firades med stora fester under vårmånaderna. Tragedins härkomst är ännu ej helt klarlagd men troligen har den fötts ur den hyllningssång som körerna hyllade guden med. Enligt traditionen skapades dramat, då en man vid namn Thespis* på 500-t. f.Kr. till kören och körleda-ren fogade ytterligare en person. Därvid möjliggjordes en växelsång som blev till en talad dialog. Aiskylos, den förste store dramatikern, tillförde dramat ännu en person, den andre skådespelaren, och hans samtida författarkollega Sofokles en tredje skådespelare. Liksom dramat utvecklades teatern starkt under 400-t. f.Kr. Man spelade på en kal rundel (orkestran), mot fasaden av ett fondhus (skene). Publiken satt i en halvcirkel på den från spelplatsen sakta stigande sluttningen. Åskådarrummet kallades the'atron. Med teaterns utveckling följde målade dekorationer och teknisk rekvisita. De noga fastställda dräkterna bestod av en vid mantel, hög-bottnade skor, peruk med långa lockar och en ansiktsmask. Alla roller utfördes av män. — Även den grekiska komedin föddes ur en sång, en attisk nidvisa som fantastiskt utklädda sångare brukade stämma upp vid vinfesterna. Sångerna förenades med en burlesk dorisk fars och så bildades Aristofanes’ komediform mot slutet av 400-t. — Den romerska teatern var i mångt och mycket en kopia av den grekiska. Under kejsartiden blev teatrarna allt praktfullare och försågs med soltak och ridå. Spelplatsen flyttades från den runda planen till en estrad framför scenhuset. De s.k. amfiteatrarna användes för icke-dramatiska festligheter som gladiatorspel, kapplöpningar o.d. — Medeltidens teater uppstod liksom en gång den antika ur de religiösa riterna. Medeltidsdramat växte fram ur den kristna liturgin. Från en episkt berättande dialog inne i kyrkan (det liturgiska dramat) gick utvecklingen först till ett bibeldrama på landets språk utanför kyrkporten (mysteriespel), sedan till dramatiserade helgonlegender (mirakelspel) och undervisande allegorier (moraliteter) på enkla marknads-scener och slutligen till det rent världsliga dramat framfört på en s.k. simultanscen. — Den nyare tidens teater präglades under 1500-t. av renässansens uppvaknande intresse för antiken och av den primitiva medeltida teatertraditionen. Det var främst i Italien som den antiksträvande teaterriktningen blev banbrytande. 1580—84 byggdes den första inomhusteatern i Europa enligt antika förebilder och de italienska teaterarkitekterna och dekoratörerna blev tongivande för den europeiska teatern i flera århundraden. Den teaterform som nu skapades med parkett och loger och en förvandlingsscen med möjligheter till snabba dekorationsbyten har i stort förblivit oförändrad till våra dagar. — I Spanien och England uppstod en renässansteater som byggde på den medeltida marknadsscenen och i sig upptog vissa av den nya tidens antika tongångar. Den engelska teatern i synnerhet upplevde en guldålder som kulminerade med Shakespeare. Man spelade på en utskjutande scen som på tre sidor omgavs ay åskådargallerier. En flera våningar hög fond utgjorde den fjärde sidan. De tekniska hjälpmedlen var i motsats till den samtida italienska och franska teatern enkla, men kostymerna ägde desto större prakt. Med fransk-klassicismen blev Paris Europas främsta teaterstad, en ställning som staden bevarade både under 1700- och 1800-talen. 1700-t. blev de stora skådespelarnas sekel. De nya stilskapande förnyarna bröt mot den äldre tidens stela, deklamatoriska spelstil och scenens människor började röra sig och tala på ett mer verklighetstroget sätt. I början av 1800-t. tillkom en strävan efter en mer stiltrogen kostymering och ett mer omväxlande sceneri än det lagbundna franskklassiska dramat kunnat bjuda. Med detta följde kravet på en regissör och mot mitten av 1800-t. började den moderna regiteatern så sakta ta form. Det nya regibegreppet med sitt ensemblespel, sin historiska tidstrohet och äkta miljöfärg spreds främst av de s.k. Meining-arna, dvs av Sachsen-Meiningens hovteater, och deras strävanden fullföljdes mot slutet av seklet av de små ”naturalistiska” försöksteatrarna i Paris, Berlin, London och Moskva. Till den nya stilen hörde även uppfinningen av det elektriska ljuset som för teaterns del blev av stor stämningsskapande betydelse. Nya tekniska hjälpmedel som rundhorisont, vridscen och hissar har sedan bidragit till att skapa den moderna scenbilden av ljus och djup. Teaterelevskola, läroanstalt för utbildandet av skådespelare för tal- el. sångscenen. I Sverige finns två statsunderstödda skolor av detta slag, nämligen Kungl. Dramatiska teaterns elevskola och Operaskolan. T. finns även vid stadsteatrarna i Göteborg och Norrköping. Teaterkikare, se Kikare. Teaterrådet inrättades 1935 och har en rådgivande uppgift i ärenden, som rör de statsunderstödda teatrarnas ekonomiska, organisatoriska och administrativa problem. Teatralisk, tillgjord, uppstyltad, effektsökande. Teatro Colön i Buenos Aires är världens största