1233 till Konstantinopel. På Berlinkongressen 1878 måste sultanen A b d-u 1-H a m i d II (1876—1909) erkänna Rumäniens, Serbiens och Montenegros oberoende samt överlämna Bosnien och Herzegovina till Österrikes förvaltning. En hel del reformer utlovades också, men till följd av gammalturkarnas motstånd omsattes ej löftena i praktiken. T:s finanser var dåliga och rikets inre organisation mycket bristfällig. Stormakternas inbördes avundsjuka förhindrade emellertid ett energiskt uppträdande från deras sida. Tyskarna förvärvade så småningom allt större inflytande och genomförde en ny organisation av armén. Det ungturkiska partiet vann emellertid ett alltmer ökat inflytande, och 1908 genomförde detta en statsvälvning, varigenom en ny författning infördes. Sultanen motarbetade dock fortfarande ungturkarna, vilket förde till hans avsättning. Han efterträddes av Muhammed V. (1909—18). 1911 angreps T. av Italien (se Tripolis-kriget) och förlorade i freden 1912 Tripolis. Under den följande tiden hade T. att utkämpa flera strider med Balkanstaterna (se Balkankrigen). I sin utrikespolitik närmade sig T. alltmera Tyskland. 1914 ingrep T. i l:a världskriget på Tysklands sida. I den följande freden i Sèvres 1920 tvangs T. att avträda nästan hela sitt område i Europa och en stor del av de asiatiska områdena. Under tiden hade emellertid ett nationalistiskt parti under Kemal* pascha organiserat sig i Mindre Asien och bildat en regering med säte i Angöra. Denna vägrade att godkänna fredsfördraget. Grekland sökte med vapenmakt tvinga Angoraregeringen till underkastelse, men grekerna besegrades i grund, och nationalistarmén framträngde mot Konstantinopel. I denna situation såg sig västmakterna tvungna att ingå vapenstillestånd. I den följande freden i Lausanne 1923 mildrades fredsvillkoren högst väsentligt. T. fick genom denna fred sina nuvarande gränser, och de s.k. kapitulationerna upphävdes. Strax efter freden infördes i T. ett republikanskt statsskick, och Kemal pascha (Atatürk, 1880—1938) valdes till president. Denne blev sedermera omvald fyra gånger, senast 1935, och var i praktiken diktator. Han genomförde en hel del reformer efter västerländskt mönster, avskaffade exempelvis månggiftet och gav kvinnan rösträtt, införde civil- och strafflag enligt europeiskt mönster etc. Även i utrikespolitiskt avseende var han framgångsrik. 1936 återfick T. rätten att befästa Bosporen och Dardanellerna och 1937 uppnåddes en överenskommelse med Frankrike angående Alexandrette, som 1939 avträddes till T. Efter 2:a världskrigets utbrott ingick T. en överenskommelse om ömsesidigt bistånd med England och Frankrike. 1941 ingicks ett vänskapsfördrag med Tyskland, *men samtidigt garanterade England och Ryssland T:s självständighet. 1944 avbröt T. kromexporten till Tyskland och bröt även de diplomatiska förbindelserna. T:s läge var vid flera tidpunkter mycket kritiskt, men landet lyckades dock undvika att bli indraget i kriget. — Efter Atatürks död 1938 valdes till hans efterträdare Ismet Inönü, vilken omvaldes 1943 och 1946 (—1950). Efter 2:a världskrigets slut har Sovjetunionen framfört krav på revision av Montreuxkonventionen angående Dardanellerna och vidare gjort anspråk på områdena Kars och Ardahan i ö. T. Delvis som följd härav upprätthåller T. en stark militär beredskap. T. har vidare orienterat sig alltmera åt västmaktshåll. Av USA har det erhållit stora lån de senaste åren. Inrikespolitiskt söker man demokratisera det politiska livet och oppositionspartier är nu åter tillåtna. Vid val i maj 1950 fick det 1946 bildade demokratiska partiet 400 av 487 mandat. Därefter valdes Celal Bayar* till president och demokraten A. Menderes bildade regering. Vid valen 1954 fick det demokratiska partiet återigen större delen av mandaten (504 av 541) Tur Bayar återvaldes till president och Menderes bildade ånyo regering. — T. slöt 1954 en försvarspakt med Jugoslavien och Grekland (Balkanpakten). En samarbetspakt har vidare slutits med Pakistan och 1955 med Irak. — Oroligheterna på Cypern, som har en turkisk befolkningsminoritet, ledde 1956 till stark motsättning mellan Grekland och T., som ej vill acceptera att Cypern efter en period av självstyre eventuellt skulle få suveränitet och därmed möjlighet att ansluta sig till Grekland. Turkisk musik, beteckning för militärmusik av viss typ. Turkiskt bad, hetluftsbad med torr luft. Turkme'ner, turkomaner, se Turko-tatariska folk. Turkmenista'n, en av de ryska förbundsrepubli-kerna, belägen i Väst-Turkestan. 484 800 km2, 1,5 milj. inv. 1954. Huvudstad Asjchabad, 126 580 inv. Åkerbruk, boskapsskötsel, mattillverkning. Turko's, ett aluminiumfosfatmineral av vacker ogenomskinlig himmelsblå till blågrön färg, i synnerhet i forntiden högt skattat som ädelsten. De förnämsta fyndorterna fanns i Persien och i Arabien. Turko-tata'riska folk, sammanfattande beteckning för en del folk, vilka talar besläktade språk, turkotatariska språk. Man har antagit, att de skulle härstamma från trakterna av Altaj. Möjligen hörde hunnerna till T. Bland de folk, som numera räknas till T., märks tatarerna, vilka bebor ö. och sö. Ryssland, Krim och Kaukasien. Till T. hör vidare kirgiserna i v. Centralasien och v. Ryssland, j a k u t e r n a i nö. Sibirien, turkmenerna i Väst-Turkestan och angränsande trakter, östturkarna el. uigurerna i Öst-Turkestan, o s-m a n e r n a, omfattande de turkiska undersåtarna i Europa och Mindre Asien, samt de a z e r b a j d z-janska turkarna i Iran. De flesta av dessa stammar står kulturellt jämförelsevis lågt och lever som nomader av boskapsskötsel el. har ett primitivt åkerbruk. Osmanerna är de enda, som lyckats bibehålla sin självständighet. I rashänseende hör T. närmast till den mongoliska rasen. De är dock starkt uppblandade med angränsande folkslag, framför allt med främreasiatisk, alpinsk och orientalisk ras. Renast framträder kanske de mongoliska dragen hos kirgiserna och jakuterna. Starkast uppblandade är troligen osmanerna och tatarerna. Jfr även Turkiet: Historia. Tur'ku, se Åbo. Tumialfn, ett silikatmineral av invecklad sammansättning, som bildar långa, längsrefflade, vanligen svarta, mera sällan blå el. röda stänglar. Den röda T. är ädelstenen rubelli't. T. har fått radioteknisk användning. Turn'bullsblått, se Blodlutsalt. Turner [tö'nö], J. M. W., 1775—1851, engelsk målare. T. var framför allt färgkonstnär och utvecklade som sådan en glödande fantasi och djärv originalitet. Han behandlade virtuost de mest komplicerade ljus- och färgproblem. Till hans mest kända tavlor hör Dido grundlägger Karta-go och Téméraires sista resa. Turne'ra, vända, vrida, ge en viss vändning åt något. Turnip [tö'nip], eng., ett slags stor rova. Turnväsen [tor'n-] (ty. turnén = gymnastisera), tyskt gymnastiskt system, vilket skiljer sig från den svenska gymnastiken genom livligare och mera omväxlande rörelser, delvis av halvt akrobatisk karaktär. Som T:s grundläggare räknas Jahn. Talrika turnföreningar fanns tidigare i Tyskland, vilka tidvis hade en utpräglat patriotisk inriktning, härvidlag påminnande om våra skytteföreningar. Turny'r, ett på 1870-t. av damer nyttjat underplagg, som tjänade till att markera ryggens slut ge" nom en kraftig utskjutning; se bild sid. 1234. Turska bönor, se Störböna,