Tur Buchariet”), dels det kinesiska Ö s t-T urkestan (”Höga Tatariet”, ”Lilla Buchariet”). Jfr kartan över Asien. Väst-Turkestan (ca 2 milj, km2) är uppdelat på de till SSSR anslutna sovjetrepublikerna Kazachstan (7,2 milj. inv. 1954), Kirgisistan (1,8 milj. inv. 1954), Turkmenistan (1,5 milj. inv. 1954), Uzbekistan (6,3 milj. inv. 1954) och Tadjikistan (1,8 milj. inv. 1954) och gränsar i n. till Västsibiriska slätten, i s. till Afghanistans och Irans högland, i v. till Kaspiska havet, i ö. till det Centralasiatiska höglandet (Pamir, Tienshan, Altaj); det genomflyts av Amu-darja* och Syr-darja*; v. delen är slättland, övervägande stäpp (Kirgisstäppen) och öken (Kara-Kumöknen), men här och var förekommer oaser och genom konstgjord bevattning fruktbara områden; i öster blir området bergigt. Bomull är den viktigaste kulturväxten, särskilt i provinsen Fergana; vidare bedrivs i oaserna frukt- och sädesodling och på stäpperna boskapsskötsel. Näringslivet gjorde under tiden närmast före l:a världskriget stora framsteg, som befordrades genom järnvägsanläggningar (Transkaspiska järnvägen m.fl.) och konstgjord bevattning. Folkmängden består av kirgiser och turk-mener och för övrigt finns en brokig blandning av olika folkslag: ryssar, kineser, araber, afganer, tatarer, judar, tyskar. Viktigare städer och orter är: Samarkand, Tasjkent, Bokhara, Chiva, Merv, Kras-novodsk (vid Kaspiska havet utgångspunkt för Transkaspiska banan) och Semipalatinsk (vid Ir-tysj). Öst-Turkestan ingår jämte Dsungariet i den kinesiska provinsen Sinkiang och ligger mellan Tienshan och Kuen-lunkedjan och gränsar i v. till Pamirhöglandet, genom vilket det skiljs från V.-Turkestan; i ö. övergår det i Gobiöknen, med vilken Ö.-T. stundom sammanslås under den gemensamma kinesiska benämningen Hang-Hai. Tarimflo-den genomflyter v. delen av Ö.-T. (Tarimbäckenet och Takla-makanöknen) och utmynnar i den av-loppslösa Lob-nor. Högslätten mellan gränsbergen är övervägande öken (medelhöjd ö.h. omkr. 1 000 m), men vid randbergen förekommer bördiga trakter och oaser med silkes-, bomulls-, frukt- och sädesodling. I bergstrakterna spelar fåraveln en stor roll. Djurvärlden karakteriseras bl.a. av jaken*, som begagnas såsom lastdjur, vildåsna, vild kamel, anti-loparter, tiger. Befolkningen är mycket blandad; tatariska språk är förhärskande. Viktiga städer är Yarkand, Khotan i sv., Turfan och Tihwa i nö. — Histo r i a. Under antiken var endast sv. delen av T. mera känt, det övriga Väst-T. kallades Scythia intra Ima'um, medan hela Öst-T. kallades Scythia extra Imaum. Den sv. delen, som bl.a. lydde under Alexander och senare under det grekisk-baktriska riket (jfr Baktrien), intogs strax före början av vår tideräkning av sakerna och kom på 400-t. under ”de vite hunnerna*”. På 600- och 700-t. inträngde muhammedaner och senare skedde den mongoliska invasionen. Sedermera förblev delar av Väst-T. oberoende intill nyare tiden, då Väst-T. kom att lyda under Ryssland. Öst-T. kom under 2:a årh. f.Kr. under Kinas välde men erövrades i slutet på 700-t. av tibetanerna, hörde senare under nigurväldet och islams välde och kom åter under Kina på 1700-t. Turkiet, republik, efter l:a världskriget omfattande i Europa endast ett litet område på Balkanhalvön, v. om Svarta havet och n. om Dardanellsundet, Marmarasjön och Bosporen, på 23 485 km2, och Mindre Asien, 743 634 km2, sammanlagt 24,1 milj, inv. 1955, varav ca 1,6 milj, i den europeiska delen. Det europeiska T. gränsar i v. till Grekland, i n. till Bulgarien. Huvudnäring är åkerbruk med boskapsskötsel. På senare tid har ett ivrigt arbete nedlagts på industrins utveckling. Särskilt har man ägnat sig åt bergsbruket (kol, järn och koppar), textil- och 1232 sockerindustrin. Befolkningen utgörs till största delen av turkar (osmaner) med muhammedansk konfession, till en mycket ringa del av greker. Representationen utgörs av en nationalförsamling med 541 medlemmar valda på fyra år. Varje turkisk man och kvinna, som fyllt 22 år, har rösträtt. Val-barhetsåldern är 30 år. 1 spetsen för staten står en president vald av nationalförsamlingen på fyra år. Vid sin sida har presidenten en regering bestående av 17 ministrar. Premiärministern utses av presidenten. Residensstad är numera An'kara* (Angöra), 453 000 inv. 1955, belägen i det inre av Mindre Asien. De största städerna är den forna huvudstaden Istanbul (Konstantinopel), 1 milj, inv., och handelsstaden Smyrna, 230508 inv. 1950.1 övrigt, se Mindre Asien. — Historia. Turkotatariska stammar, kommande från Centralasien, grundade på 1200-t. ett litet rike i Mindre Asien. Under sin härskare Osman, efter vilken de kallades osmaner, övergick de till islam. Under den följande tiden erövrade de en del angränsande områden, och särskilt under Orkhan, 1326—59, ökades deras makt. Då samtidigt det östromerska riket alltmer försvagades, kunde detta rike ej bjuda osmanerna tillräckligt motstånd. 1453 erövrade de under Muhammed II (1451—81) Konstantinopel, som sedan blev rikets huvudstad. Under den följande tiden underlade de sig Balkanhalvön och framträngde åt n. mot Österrike, vilket rike de starkt hotade. Under Sulej-man I (1520—66) erövrades Belgrad. Ungrarna besegrades vid Mohåcs. Turkarna framträngde sedan mot Wien, som belägrades. Turkiska sjörövare, vilka med förkärlek höll till i Algeriet och Tunisien, gjorde denna tid medelhavshandeln stort avbräck. Turkarna betraktades med stor förskräckelse av hela Europa. Även i Asien erövrade turkarna stora områden (Armenien. Mesopotamien m.m.). Under S e 1 i m II (1566—74) blev emellertid turkarna besegrade i sjöslaget vid Lepanto 1571. Från denna tid började T:s makt att minska. Flera soldatuppror skakade riket. Janitscharerna, en turkisk infanteritrupp, fick allt större inflytande på regeringen. Vid ett nytt krigståg mot Wien blev turkarna slagna 1683 av en polsk-tysk här under Sobieski och Karl av Lothringen. I det följande fälttåget led turkarna flera motgångar, och i freden i Karlowitz 1699 måste T. bl.a. avstå Ungern och Siebenbürgen till Österrike, Podolien och Ukraina till Polen och Morea och en del öar i grekiska arkipelagen till Venedig. Under början av 1700-t. ingick T. förbindelse med Karl XII, som 1709 tog sin tillflykt till T. Karl lyckades förmå T. att förklara Ryssland krig, men de i detta krig vunna framgångarna utnyttjades dåligt, och 1714 fann sig Karl föranlåten att lämna T. Under den följande tiden fördes flera krig med Österrike och med Ryssland. Dessa gick olyckligt, och T. förlorade en del områden. Grekland lösslet sig 1821—29. 1853 utbröt åter ett krig mellan Ryssland och T. Västmakterna ställde sig emellertid i detta krig, det s.k. Krimkriget, på T:s sida, och Ryssland besegrades. Under föregående tid hade janitscharernas kår upplösts (1826) och en hel del reformer genomförts i avsikt att få till stånd en fastare styrelse. De strävanden att genomföra reformer i västerländsk anda, som alltmer öppet företräddes av ett ungturkiskt parti, väckte motstånd hos gammalturkarna, ett reaktionärt parti, som särskilt sökte väcka till liv den muhammedanska fanatismen hos folket. Detta lyckades också till en viss grad och följden blev, att de kristna periodvis angreps och att formliga blodbad anställdes. Detta medförde en del inre oroligheter. Montenegro, Serbien, Moldau och Valakiet grep till vapen. På en konferens i London 1877 framställde västmakterna krav på en del reformer till de kristnas förmån. Ryssland anföll slutligen T. och framryckte ända