Tys Trettioåriga* kriget, vilket blev ödesdigert för T. Landet förhärjades, befolkningen minskades och ett allmänt tülstånd av laglöshet rådde. På 1500- och 1600-t. hade kejsaren att utkämpa flera farliga krig med turkarna. Habsburgarnas strävan att skaffa en medlem av ätten spanska kronan invecklade dem i Spanska* tronföljdskriget. Kejsarna hade sedan gammalt haft sitt främsta stöd i de österrikiska arvländerna, som de direkt härskade över. Så småningom blev Preussen den förnämsta makten i Nordtyskland, och den följande tiden fick framför allt sin prägel av motsättningen mellan Preussen och Österrike. Kejsarens överhöghet över T. var till stor del skenbar. De olika småstaterna var i det närmaste självständiga, och de anslöt sig delvis till Preussen. Jfr Preussens och Österrikes historia. Under 1800-t. gjorde sig nationella strömningar gällande. Då varken Preussen el. Österrike ville avstå från ledningen, lyckades man emellertid ej genomföra ett enande av de tyska staterna. Först under Bismarcks ledning fick Preussen ett avgjort försteg. Sedan Österrike besegrats och Preussens lysande framgångar i fransk-tyska kriget fått nationalitetskänslan att mäktigt uppflamma, kunde en frivillig sammanslutning av de olika staterna genomföras. Detta skedde genom de s.k. novemberfördragen av år 1870. Den l:a jan. 1871 började det Tyska riket sin tillvaro under kejsar Vilhelm I [(1861) 1871 —88]. Den sammanslutning, som bildats, bestod emellertid av delvis ganska olikartade element. En motsättning mellan de södra och norra delarna före-fanns alltjämt, delvis betingad av att de södra delarna bekände sig till katolicismen, medan de norra var anslutna till protestantismen. Denna motsättning medförde på grund av påvens utmanande hållning den s.k. kulturkampen. Landets alltmer utvecklade industri gav upphov till ett mäktigt arbetarparti, som var anslutet till socialdemokratin och som begärde ökat inflytande på statsförvaltningen. Bismarck ställde sig länge fullkomligt avvisande och sökte genom lagar hindra socialdemokratins utbredning. Han genomförde emellertid samtidigt ett omfattande socialt lagstiftningsarbete. Undantagslagarna mot socialismen upphörde 1890 att gälla. För att skaffa den snabbt utvecklade industrin råämnen och ge förvärvsmöjligheter åt den ökade befolkningen började man förvärva utomeuropeiska kolonier. Utrikespolitiskt anslöt sig T. framför allt till Österrike och Italien. Jfr Trippelallians. T. skaffade sig också ett ökat inflytande i Turkiet. Sedan Wilhelm II (1888—1918) uppstigit på tronen, kom Bismarck, som sedan rikets uppkomst haft ett avgörande inflytande på regeringen, snart i konflikt med kejsaren. 1890 erhöll Bismarck sitt avsked. Han hade med stor skicklighet lotsat landet fram genom flera konflikter med grannländerna. Under den följande tiden anslöt sig T. alltmer ensidigt till trippelalliansen och kom i allt skarpare opposition till Frankrike och Ryssland. Kejsarens impulsiva och okloka uppträdande ökade motsättningen, vilket slutligen ledde till l:a världskriget. Dettas för T. olyckliga utgång medförde kejsardömets fall. T. ombildades till Republik (1918). Ett kommunistiskt parti, som leddes av Spartacus*-förbundet, sökte tillvälla sig makten. Detta hade framför allt inflytande i Berlin, där häftiga strider ägde rum 1919. I den nyvalda nationalförsamlingen hade emellertid de måttfullare partierna en överväldigande majoritet. Ebert (1919—25) valdes till rikspresident. De följande regeringarna hade stora svårigheter att ordna skadeståndsfrågan med de allierade. Jfr Världskrigen 1. T:s tilltrasslade finanser och penningväsendets desorganisation framkallade en svår kristid. Tillvaron av aggressiva kommunistiska och monarkistiska partier bidrog också att försvåra situationen 1238 (Kappkuppen). Så småningom inträdde emellertid lugnare förhållanden. Penningväsendet ordnades och industrin kom i viss mån på fötter. Förhållandet till västmakterna förbättrades och T. blev 1926 medlem av NF. Skadeståndet nedskrevs steg för steg. Juni 1931 beviljades T. moratorium och på en konferens i Lausanne 1932 avskrevs skadestånden så när som på 3 miljarder guldmark, vilka emellertid aldrig betalades av T. — Hindenburg, som närmast representerade de borgerliga, var president 1925—34. Emellertid började 1930 en ekonomisk kris, som blev alltmer elekartad. Denna medförde utbredd arbetslöshet och ekonomiska svårigheter även för medelklassen och för industrin. De konservativa partierna började stödja det nationalsocialistiska partiet. Vid riksdagsvalen vann nationalsocialisterna på de konservativas bekostnad. Socialdemokrater och kommunister samt mellanpartierna hade praktiskt taget oförändrad procent av rösterna fram till det sista fria valet i nov. 1932. I jan. 1933 kom Hitler till makten i allians med de konservativa (Papen och Hugenberg). Han utnämndes till rikskansler. Riksdagen upplöstes. Före de nya valen lät nazisterna nedbränna riksdagshuset, vilket utnyttjades i agitationen såsom ett verk av kommunisterna, vilkas ledare fängslades och vilkas press förbjöds. Den socialdemokratiska agitationen kring-skars och vid valen i mars 1933 erhöll regeringen 52 % av rösterna. Sedermera utmanövrerades de konservativa och det nationalsocialistiska partiets ställning befästes. Speciella lagar stiftades mot judarna samtidigt som demonstrationer och förföljelser mot dem inleddes. Vidare krossades fackföreningarna och de socialdemokratiska och kommunistiska ledarna sattes i koncentrationsläger. En schism utbröt emellertid inom det nationalsocialistiska partiet, vilket medförde en rensningsaktion. 13 juni 1934 avrättades utan dom och rannsakning oppositionens ledare. Sedermera upprättades en totalitär våldsreeim och obegränsad personlig diktatur för Adolf Hitler. 1 mars 1935 införlivades Saarområdet med Tyskland efter folkomröstning, som gav överväldigande majoritet för områdets återupptagande i Tyska riket. Kort därefter infördes allmän värnplikt och den 7 mars 1936 besattes den demilitariserade Rhen-zonen. T. anslöt sig till Italien (axeln Rom—Berlin) och slöt 1936 ett avtal med Japan (antikominternpakten*) till vilket Italien anslöt sig 1937. Mars 1938 genomfördes Österrikes Anschluss och hösten 1938 framfördes fordringar rörande det Tieckoslovakien tillhöriga Sudetområdet på ett mycket hotfullt sätt. Konflikten om Sudetområdet blev akut och Tjeckoslovakien tvangs genom Englands och Franrkrikes på-trvckning att avträda de sudettvska områdena (Münchenavtalet den 29 sept. 1938). Hitler förklarade sig nu ej ha några territoriella önskemål i Eu-rona. Under förevändning av att stödja en slovakisk självständighetsrörelse inryckte emellertid tyskarna i Tjeckoslovakien 15—16 mars 1939. Tjeckoslovakien uppdelades i protektoratet Böhmen-Mähren och Slovakien, som blev en ”självständig” stat under tyskt beskydd. Dessa handlingar väckte stor oro i England och Frankrike och betraktades där som klara löftesbrott. Samförståndspolitiken, som byggde på tanken, att man skulle söka tillfredsställa Hitlers önskemål i förhoppning att han skulle vända sig österut och krossa bolsjevismen, övergavs. De tyska anspråken på inflytande i Danzig medförde sommaren 1939 en konflikt, som så småningom blev elakartad. England och Frankrike garanterade Polens oberoende. Den 23 aug. s.å. ingick Tyskland en nonaggressionspakt med Sovjetryssland, vilket innebar, att Polen inte kunde vänta stöd från Ryssland i ett krig med Tyskland. Polen förklarade sig emellertid villigt att underhandla om Danzig. Hitler