1237 .•sen och Österrike 1866, vilket närmast utbröt på grund av motsättningar rörande förvaltningen av .Schleswig-Holstein. Preussen segrade vid König-;grätz (Sadowa). Vid freden i Prag slapp Österrike ;att göra landavträdelser, men Schleswig-Holstein, Hannover, Hessen och Nassau förenades med IPreussen, som genom detta krig fick en ledande :ställning bland de tyska staterna. Italien kämpade i kriget på Preussens sida men besegrades. I freden erhöll emellertid italienarna Venetien. Tyska orden, andlig riddarorden, vilken 1199 erhöll påvlig bekräftelse. T. nådde en utomordentlig politisk maktställning, mycket tack vare sin förträffliga organisation. På 1200- och 1300-t. inföll ordens storhetstid. Den ägde då en mängd besittningar av vilka provinserna Preussen, Estland och Livland var de förnämsta. Emellertid bröts ordens makt på 1400-t. genom strider med Polen och Litauen. På 1500-t. förlorades Preussen. I Livland fortlevde T. men gick slutligen förlustig alla sina besittningar i östersjöprovinserna. En återstod av T. kvarlevde i Tyskland ända till 1809, då Napoleon förklarade T. upphävd. Tyska Sydväst-Afrika, se Sydväst-Afrika. Tyska öst-Afrika, se Tanganyikaterritoriet. Tysk-franska kriget 1870—71. Se Fransk-tyska kriget 1870—71. Tyskland. Förutvarande Tyska riket är sedan 1949 i politiskt hänseende uppdelat i Tyska förbundsrepubliken, vanligen benämnd Västtyskland, och Tyska demokratiska republiken, vanligen benämnd Östtyskland. T. gränsar i n. till Nordsjön. Danmark och Östersjön, i ö. till Polen, i s. till Tjeckoslovakien, Österrike och Schweiz, i v. till Frankrike, Luxemburg, Belgien och Nederländerna. Jfr kartan över Mellaneuropa. T:s areal uppgår efter 2:a världskriget till 356 000 km2 med 66 milj. inv. — N. och största delen av T. upptas av det flacka Nordtyska höglandet. I n. avbryts slätten av den låga, vidsträckta Baltiska landryggen. Kusterna utmed Nordsjön och Östersjön är i allmänhet låga och upptas av dyner. På n. delen av den utanför östersjökusten belägna ön Rügen finns kritklippor. I övrigt döljs berggrunden i n. Tyskland under mäktiga istidsavlagringar, som dels består av en bördig moränjord, dels av vida, sterila sandslätter. De senare sträcker sig i ett bälte från Holstein över Lüneburg och Berlin in i Polen. I s. Tyskland utbreder sig Bayerska högslätten likaledes upptagen av istidsavlagringar, moräner och grus från det alpina nedisningsområdet. Den begränsas av randberg, i n. av Thüringerwald, i nö. och ö. mot Tjeckoslovakien av Fichtelgebirge och Böhmerwald, i s. av Alperna, i v. mot Rhendalen av Schwarzwald och Odenwald; den genomlöps av Tyska Jura, en steril kalkplatå. I n. reser sig Harz som en horst av granit och andra äldre bergarter över låglandet som består av yngre geologiska formationer. Av dessa upptar den till trias* hörande röda sandstenen (Buntsandstein) stora områden i sv. Tyskland, och invid Harz utbreder sig den ekonomiskt viktiga dyasformationen med de mäktiga stassfurtersal-terna (kalisalter), ävensom kopparhaltiga skiffrar (vid Mansfeld). Från Fichtelgebirge löper åt nö. på gränsen mot Tjeckoslovakien Erzgebirge och dess fortsättning Sudeterna, som är rester av en gammal bergskedja, den hercyniska bergskedjan. — T. genomflyts av en mängd floder, vilka rinner i nordlig riktning till Nordsjön el. Östersjön. De är till stor del segelbara och förbundna genom ett väl utvecklat kanalnät av utomordentlig betydelse för samfärdseln. Längst i v. flyter Rhen, som upprinner i Schweiz, genomflyter den på gränsen mellan Schweiz och T. belägna Bodensjön, rinner i ö. riktning längs gränsen, kröker åt n., genomflyter den bördiga, tätt bebyggda Rhendalen och utfaller i Tys Nordsjön på holländskt område. Till Nordsjön rinner vidare Weser och Elbe. Till Östersjön flyter Oder, som utfaller i Stettiner Haff. I s. rinner Donau i sitt övre lopp på tyskt område. — Klimatet är i nv. ett kustklimat med svala somrar och blida vintrar men övergår i sö. så småningom till ett fast-landsklimat. — Jordbruket är inom stora delar av T. huvudnäring. Dess avkastning är dock ej fullt tillräcklig för landets behov. Mest odlas råg och potatis (särskilt i n.) samt vitbetor. Rhendalen är känd för sin vinodling. I de skogrika bergstrakterna bedrivs ett rationellt skogsbruk. T. är rikt på stenkol och brunkol samt järnmalmer, för vilkas nedsmältning emellertid svensk malm i stor utsträckning behövs som tillblandning. Ekonomiskt viktiga är vidare kalisalterna vid Stassfurt. Industrin hade före 2:a världskriget nått en storslagen utveckling. Den var koncentrerad till järn- och koldistrikten (Rhentrakten, Sachsen). Viktigast var järnindustrin, därnäst textilindustrin. Handelsom-sättningen uppgick år 1938 till 5 351,9 milj, guldkronor import och 4 967,7 milj, guldkronor export. — Tyskarna är till största delen (nära %) protestanter, i övrigt, särskilt i de s. delarna av landet, romerska katoliker. Historia. T. var ursprungligen bebott av germanska stammar. Dessa kom så småningom i beröring med romarna, med vilka de förde segslitna strider. Först under Karl den store (742— 814) förenades germanerna under en härskare. Efter Karls död sönderföll hans stora rike. Ludvig den tyske (842—76) fick 843 genom fördraget i Verdun på sin lott ett område, som motsvarade Tyskland före l:a världskriget. Landet uppdelades emellertid i en hel mängd län, vilkas regenter väl var underordnade den tyske konungen såsom vasaller men i själva verket blev allt mer självständiga. Regenterna av Karl den stores ätt var föga framstående, och de lyckades ej befästa konungadömets makt. När denna ätt utslocknat, tillföll kronan den Sachsiska ätten (919—1024). En medlem av den sachsiska ätten, Otto den store (936— 73), blev av påven krönt till kejsare. Så uppstod det Heliga romerska riket av tyska nationen (962—1806). Kejsardömet innebar läns-överhöghet över Italiens furstar och fria städer. Kejsarens strävan att befästa sin makt i Italien medförde emellertid under den följande tiden ständiga strider, särskilt med påven, vilken alltmer gjorde anspråk på bestämmanderätt även i världsliga frågor. Efter den sachsiska ättens utslocknande tillföll kejsarkronan den Frankiska el. saliska ätten (1024—1125). Länsfurstarna i T. blev samtidigt allt mäktigare, och så småningom förskaffade de sig rättighet att välja kejsare, ehuru man som regel vid valen höll sig till den ätt, som den föregående kejsaren tillhörde. 1138 valdes till kejsare Konrad III (1138—52), hertig av Franken, och med honom uppsteg den Hohenstaufenska ätten på tronen (1138—1254). Efter denna ätts utslocknande valdes 1273 greve Rudolf av Habsburg (1273—91) till kejsare. Denne blev stamfader för den Habsburgska ätten. Under den följande tiden förlorade påvedömet så småningom i inflytande. Genom reformationen kom en stor del av folket i öppen konflikt med katolska kyrkan. En del länsfurstar ställde sig även på reformationens sida. Kejsaren Karl V (1519—56), som genom arv även härskade över Spanien och dess biländer, ställde sig på kyrkans sida. Protestanterna organiserade sig i det Schmalkaldiska förbundet. Det krig, som följde, slutade olyckligt för kejsaren. Jfr Schmalkaldiska förbundet. Så småningom utbildade sig en motsättning mellan de nordligare, protestantiska småstaterna och kejsaren, som stöddes av de sydligare furstarna. Detta ledde till