Uts kristendomens genombrott kom seden allt mer ur bruk för att slutligen förbjudas. I Norden upphörde bruket i slutet av 1100-t. Utsökningsbalken ingår i 1734 års lag och är numera ersatt med utsökningslagen av 10 aug. 1877. Utsöndringsorgan. De encelliga djuren, kavite'ts-djur och tagghudingar saknar särskilda U. De enskilda cellerna ombesörjer själva hos dessa avsöndrandet av avfallsprodukter. Hos maskar finns s.k. exkretionskanaler utbredda i kroppen. Dessa mynnar på kroppsytan. Hos insekterna finns liknande kanaler, vilka mynnar i tarmkanalen, s.k. mal-pi'ghiska rör, jfr Malpighi. Ryggradsdjuren har av små kanaler sammansatta organ, vilka kallas njurar. Hos t.ex. lansettfisken finns förnjurar, vilka ligger i gälregionen. Hos groddjur och övriga fiskar finns urnjurar på ömse sidor om ryggraden. De högre ryggradsdjuren anlägger under fosterutvecklingen såväl för- som urnjurar. De organ, som kommer att fungera som njurar, är emellertid hos dessa de s.k. ef-ternjurarna, vilka anläggs i bäcken- el. ländregio-nen. Njurarna är uppbyggda av fina kanaler, vilka utgår från en inbuktad blåsa. I denna blåsa finns ett kärlnystan (glomer'ulus), ur vilket från blodet avfallsprodukter avsöndras. De fina kanalerna mynnar i njurbäckenet. Härifrån leds urinen genom urinledarna till urinblåsan och därifrån vidare genom urinröret. Urinen innehåller hos människan kvävehaltiga ämnen, framför allt urinämne och urinsyrade salter samt oxa'lsyra, ett gult färgämne, urokro'm, och oorganiska salter, särskilt natrium-klorid och fosfat. Vid urinens sönderdelning bildas bl.a. ammoniak. Urinens mängd varierar i hög grad. I genomsnitt utgör den 1—Wz 1 per dygn. Halten av fasta ämnen kan anslås till 60 g per dygn (ca 4 %). Uttar Pradesh, stat i n. Indiska unionen kring Ganges och dess bifloder. 291 000 km2. 63,2 milj, inv. 1951. Huvudstad Lucknow, 496 861 inv 1951. — 85 % av befolkningen är hinduer. Jordbruket är huvudnäring och sysselsätter 74 % av befolkningen. Trots det heta och torra klimatet ger det goda skördar tack vare irrigation och kanalsystem mellan floderna. Vete, bomull, socker, tobak m.m. odlas. Uttrar. 1256 Utter, fiskredskap, som består av en rev med ett stort antal krokar, vilken hålls spänd mellan båten och en s.k. utterbräda, som går parallellt med båten. Utterdjur (Lutri'nae), en underfamilj av de vessle-artade djuren inom rovdjurens ordning, vilka har simhud mellan tårna. Till U. hör h a v s u 11 ersläktet (Enhydra), som omfattar en art, havs-uttern (E. marina), vilken förekommer i vissa kustområden vid Stilla havet. Den jagas för sin värdefulla päls. Till U. hör vidare fiskutter-släktet (Lutra), till vilket den vanliga fiskuttern (L. vulgaris) hör. Den är till färgen mörkbrun med gråbrun buk. Längd omkr. 1 m, varav hälften utgörs av svansen. Den lever av fisk och anställer stor förödelse i våra fiskvatten. Den jagas på grund härav samt för sitt värdefulla skinn. Uttersberg, järnbruk nv. om Köping, mell. Västmanland. Uttolkarna, de sjuttio U., kallas enligt traditionen sjuttio judiska lärda, som på uppdrag av den egyptiske konungen Ptolemaios Filadelfos skulle ha utfört den översättning av bibeln till grekiska, som kallas Septuaginta. Utvandring, se Emigration. Utvecklingsläran, den åsikten, att nu levande djur och växter härstammar från enklare byggda organismer. Paleontologin visar, att långt tillbaka i tiden endast jämförelsevis enkelt byggda varelser fanns och att först i de geologiska perioder, som ligger närmare vår tid, mera invecklat byggda varelser uppträdde. Man får en tydlig bild av en fortskridande utveckling mot allt högre former. Embryologiska undersökningar har visat, att på fosterstadiet uppträder organ och egenskaper, vilka överensstämmer med lägre varelsers och vilka reduceras och försvinner, så att de ej förefinns hos den fullvuxna individen. Människan är exempelvis på fosterstadiet försedd med svans och gälfickor. Man har till och med uppställt en lag (biogenetiska lagen), enligt vilken individens fosterutveckling återspeglar artens utvecklingshistoria. Djur- och växtsystem atiken grundar sig på en gradvis likhet mellan organismerna, som tyder på att vissa organismer är närmare besläktade med varandra än andra organismer, en sak, som i sin tur tyder på att en utveckling ägt rum. Bevisen för U. är med andra ord så talrika och hämtade från så olika områden, att man kan anse U. som säkerställd. När det gäller att förklara, hur utvecklingen kommit till stånd, har man hittills ej uppnått enighet. Darwinismen antar, att de små olikheter, som förefinns inom en art, är ärftliga. Genom kampen för tillvaron utrotas de mindre lämpligt utrustade individerna. De fördelaktiga avvikelserna kommer därför att summera sig från generation till generation. Ärftlighetsundersökningar har emellertid visat, att de speciella avvikelser, på vilka Darwinismen bygger, ej är ärftliga. Däremot har man kunnat påvisa förekomsten av jämförelsevis stora avvikelser, som plötsligt och av okänd anledning uppträder hos någon individ av en art. Dessa avvikelser har man kallat mutationer el. språngvariationer. För närvarande anser man i allmänhet, att mutationerna under inverkan av ett genom kampen för tillvaron skeende urval, s.k. naturligt urval el. selektion, ger upphov till utvecklingen. Då man emellertid ej kan förklara mutationernas uppkomst och det vidare är tvivelaktigt, om en stor del mutationer verkligen beror på tillkomsten av nya egenskaper och ej endast beror på förlust av egenskaper, kan man ej säga, att den s.k. mutationsteorin slutgiltigt löst utvecklingens problem. En annan teori, som härstammar från Lamarck, har sökt förklara utvecklingen genom antagandet att de egenskaper, som en individ genom övning el. på annat sätt personligen för-