Weie, Edvard, 1879—1943, dansk målare. Han nådde liksom den svenske målarkamraten Karl Isak-son* i sitt måleri fram till sällsynt rena klanger. Weierstrass [vaj'-], Karl, 1815—97, tysk matematiker, professor i Berlin 1864. W. var på sin tid ett ledande namn inom matematiken. Wei-hai-wei el. Weihai, krigshamn på Shantung-halvön i Kina. W. är starkt befäst. Staden intogs 1895 av japanerna, vilka dock 1898 måste överlämna den till engelsmännen. 1930 återlämnades W. till Kina. Weijne, Josef, 1893—1951, socialdemokratisk politiker. Undervisningsråd 1939. T.f. statssekr. 1945. Ecklesiastikminister från okt. 1946. Weill, Kurt, 1900—50, amerikansk tonsättare av tysk börd, mest bekant genom världssuccén T o 1 v-skillingsoperan — en modern Tiggaropera. Weils sjukdom orsakas av en spirochaet* och sprids genom råttor. Sjukdomen utbryter 6—12 dagar efter smittotillfället med feber, frysningar och ibland kraftig gulsot. W. är sällsynt i Sverige. Weimar [vaj'mar], huvudstad i delstaten Thüring-en, Östtyskland, belägen vid en biflod till Saale. 65 000 inv. W. var i slutet av 1700-t. medelpunkten för den tyska litteraturen; flera av den tidens förnämsta tyska skalder vistades där (Schiller, Goethe, Herder m.fl.). W. har många minnesmärken från denna tid. I W. sammanträdde 6 febr.—21 aug. 1919 en nationalförsamling som den 20 aug. antog en republikansk författning för Tyska riket. — Under 2:a världskriget skadades W. svårt av bomber. Weimaria'nerna [vaj-], under senare skedet av Trettioåriga kriget benämning på de trupper, som haft hertig Bernhard* av Sachsen-Weimar till överbefälhavare, och som efter dennes död och ända till 1647 utgjorde en särskild, så gott som självständig kår i de mot kejsaren förbundnas arméer. Weimarkoalitionen, beteckning för det samarbete, som ägde rum mellan socialdemokraterna, katolska centrumpartiet och demokraterna i Tyskland vid genomförandet av Weimarförfattningen 1919. Weimarrepubliken, beteckning på tidsskedet efter l:a världskriget fram till Hitlers övertagande av makten 1933 och för den då rådande statsformen i Tyskland. Den republikanska författningen antogs av en nationalförsamling i Weimar den 20 aug. 1919. Weingartner [vaj'n-], P. E., 1863—1942, österrikisk-tysk dirigent, tonsättare och skriftställare. 1919 —24 och 1934—36 var W. direktör för Wienoperan. 1927—33 var han direktör för konservatoriet i Basel. W. räknades som en av vår tids förnämsta musikledare. Weininger [vaj'-], O., 1880—1903, österrikisk författare. Hans fantastiska, halvt filosofiska arbete Geschlecht und C h a r a k t e r väckte på sin tid stor uppmärksamhet, delvis på grund av den låga värdesättning av kvinnan, som framträder i detta. W. anser, att kvinnan principiellt saknar logik och moral. Hennes väsen är sexualitet. Om högre andliga egenskaper finns hos en kvinna, beror detta, enligt W., på en tillsats av manliga element. Weismann [vajs'-], A., 1834—1914, tysk naturforskare, vars arbeten rörande utvecklingsläran och ärftlighetsproblemen haft stor betydelse. Veitsdans, danssjuka*. Weizmann [väjts'], Chajim, 1874—1952, engelskjudisk kemist, vilken under l:a världskriget gjorde den engelska regeringen stora tjänster. Sedermera blev W. ledare för sionismen* och var 1921—31 och 1935—46 president för den sionistiska världsorganisationen. Från 1932 var W. president för universitetet i Jerusalem, till vars upprättande han verksamt bidrog. Israels förste president 15 maj 1948. Vejbystrand, badort i Barkåkra socken, Krsitian-stads län, vid Skälderviken. Wel Vejle (fordom Vedle el. Vedel), stad vid inre delen av sö. Jylland, Danmark. 30 700 inv. 1955. Residensstad för Vejle amt. Livsmedelsindustri. Textilindustri. Stort sanatorium. Vek'tor, en storhet inom fysiken, som bestämå dels av sitt talvärde, dels av sin riktning. Exempel på V. är kraft och hastighet. Storheter, som bestäms allenast av sitt talvärde (t.ex. tid, temperatur), benämns skala'rer. — Läran om V., dvs sammanfattningen av de regler, som äger giltighet vid räkning med V., kallas V e k' t o r a n a 1 y' s. Welanderhem, sjukhem för barn med medfödd syfilis; har uppkallats efter professor E. Welander (1846—1917), som 1900 grundade det första i Stockholm. W. finns numera även på andra platser i Sverige samt i utlandet. Velåsquez [-keth], D., 1599—1660, spansk målare. V. är ett av målarkonstens största namn. Hans karak-teriseringskonst var genialisk och hans färgbehandling överlägsen. Som porträttmålare kännetecknas han framför allt av en obeveklig objektivitet. V. företog två resor till Italien och var för övrigt företrädesvis verksam som hovmålare åt konung Filip IV. Av V:s många arbeten må nämnas porträtt av Filip IV, påven Innocentius X, Juan de P a r e j a, ett självporträtt, Väverskorna, Drinkarna. WeFdonsIam, regenererad brunsten*. Namnet härleder sig från den engelske kemisten W. Weldon, 1832—85. Wel'fer, se Guelfer. Welhaven, J. S. C., 1807—73, norsk skald av den romantiska skolan, påverkades av norsk folkdiktning. W. uppträdde även som en skarp samhällssati-riker (sonettsamlingen Norges dæmring). Veli'kije Luki [-lo'ki], stad i förvaltningsområdet V., mell. Ryssland nv. om Moskva. 26 000 inv. V. intogs av tyskarna 1941 efter heta strider. Staden befriades jan. 1943. Velin, se Veläng. Weller [oäll'ö], Thomas H., f. 1915, amerikansk bakteriolog, professor vid Harvard University, Cambridge, Massachusetts. Erhöll 1954 nobelpriset i fysiologi och medicin tillsammans med J. F. Enders och Fr. Robbins för arbeten rörande barnförlamningens virus. Welles [oäl's]. — 1. Summer W., f. 1892, amerikansk diplomat, upprepade gånger biträdande utrikesminister. Febr.—mars 1940 reste W. på uppdrag av Roosevelt till Europa och besökte Rom, Berlin, Paris och London. USA:s representant vid flera internationella konferenser, specialist på sydamerikanska frågor. — 2. Orson W., f. 1915, eng-elsk-amerikansk teater- och filmman, känd genom insatser såväl inom radio som på scen och film. E n sensation (1941). Wellesley [oäFsli], se Wellington. Wellington [oäPingtön], huvudstad på s. kusten av Nordön, Nya Zeeland, befäst hamnstad, skeppsvarv. 140 400 inv. 1954, med det närbelägna Hutt 190 000 inv. Wellington [oäPingtön], Arthur Wellesley, hertig av W., 1769—1852, engelsk härförare och statsman. Sitt ryke som fältherre grundläde W. på Pyreneiska halvön, där han från 1808 ledde försvaret mot fransmännen och bl.a. vann segrarna vid Vittoria och Talavera. Efter Napoleons återkomst från Elba kallades W. till överbefälhavare för de allierades arméer och vann jämte den preussiske generalen Blücher den avgörande segern vid Waterloo 1815. 1828—30 var W. ministerpresident och genomförde, trots att han tillhörde torypartiet, 1829 den katolska emancipationslagen. Han föll på sitt motstånd mot en parlamentsreform. W. kallades ”järnhertigen” och hade trots sin högdragenhet och kyliga överlägsenhet en mycket stor auktoritet i England.