delar upp jorden i ett halvklot, som har sin pol ungefär i n. Frankrike och ett annat halvklot, som har sin pol i Nya Zeeland, kommer det förra halvklotet, det s.k. landhalvklotet, att omfatta alla V. utom Australien. På vattenhalvklotet finns emellertid även en annan större landmassa kring sydpolen, Antarktis (jfr Sydpolarområdet), vilken ibland räknas som den sjätte världsdelen. Världseter, se Etern. Världshav, se Hav. Världshälsoorganisationen, WHO, FN-organ för den internationella hälsovården, bildades 1948. V. har sitt säte i Genève. Världskarta. En riktig bild av jordytan kan man endast erhålla genom en karta på ett klot (jordglob). En karta på en plan yta måste alltid vara felaktig. Man kan framställa ytan i form av två ellipser, så att kartan blir ytriktig, därför att de olika gradfälten då har riktig storlek. På kartan skär emellertid meridianer och parallellcirklar ej varandra ständigt vinkelrätt. Formen på landområden blir felaktig. En annan typ av världskarta är rektangulär. Gradlinjerna skär varandra vinkelrätt. Landområdena får riktig form, men deras storlek i förhållande till varandra blir felaktig. Kartan är alltså form- och vinkelriktig men ej ytriktig. Jfr även Kartprojektion. Världskrigen. — 1. Första världskriget. Sedan fransk-tyska kriget 1870—71 fanns en motsättning mellan Tyskland och Frankrike. Dessa båda makter strävade att till sig anknyta andra europeiska makter av betydenhet. Så blev Europa slutligen i det stora hela uppdelat i två fientliga partier, vilka sammanhölls av fördrag (jfr Trippelallians och Trippelententen). Det ena partiet utgjordes av Tyskland och Österrike, som lyckades få Italien på sin sida. Mot detta stod Frankrike, som genom statslån till Ryssland och genom utnyttjande av den misstämning, som förefanns mellan detta land och Österrike, lyckats förmå Ryssland till ett förbund. Såväl Ryssland som Österrike sökte nämligen vinna inflytande på Balkanhalvön, och Tyskland hade under föregående årtionden härvidlag stött Österrike. Motsättningen mellan Tyskland och Frankrike ökades bl.a. genom konflikter i Marocko (t.ex. Agadiraffären 1911). Italien var visserligen genom fördrag anslutet till centralmakterna men närmade sig alltmer Frankrike och Ryssland, bl.a. på grund av sin önskan att erhålla en del under Österrike lydande men av italienare delvis befolkade områden. Även Rumänien var genom fördrag anslutet till centralmakterna. England anslöt sig så småningom till Frankrike. Detta berodde delvis på fruktan för de tyska rustningarna till sjöss. Personlig motsättning mellan Wilhelm II och Edvard VII bidrog också i någon mån till detta partitagande. Under årtiondet före världskriget inträffade mellan de nu nämnda maktgrupperna ideliga konflikter, samtidigt som de båda grupperna inbördes organiserade sig allt fastare genom fördrag och uppgörande av tvistefrågor. Såväl till lands som till sjöss bedrevs ivriga rustningar. Karakteristiskt för situationen var dessutom, att de direkta tvistefrågor, som förefanns mellan maktgrupperna, var av jämförelsevis underordnad betydelse och att avgörandet beträffande dessa träffades genom mer el. mindre hemliga underhandlingar mellan regeringarna. 1:a V. hade alltså sin förutsättning i ett spänt läge mellan två maktgrupper. En lokal konflikt mellan Österrike och Serbien gav den närmaste anledningen till krigets utbrott. Serbien hade bedrivit en ivrig nationalistisk propaganda i de av slaver befolkade österrikiska gränsområdena intill Serbien. Den 28 juni 1914 mördades i Sarajevo den österrikiske tronföljaren Frans* Ferdinand och hans gemål. Österrike fann till en början anledning att misstänka, att den serbiska regeringen var engagerad i mordet och ansåg tillfället lämpligt att krossa Serbien. Ett skarpt ultimatum avsändes till Serbien den 23 juli med begäran om svar inom 48 timmar. Serbien gjorde i sitt svar den 25 juli långt gående eftergifter utan att dock godta alla Österrikes krav. Österrike avbröt då förhandlingarna med Serbien och förklarade den 28 juli krig. Under dessa och följande dagar gjorde framför allt England och Tyskland alltmer ivriga försök att begränsa konflikten och att förmå Österrike till ett måttfullare uppträdande. Ryssland tog starkt parti för Serbien. Österrikes utrikesminister, Berchtold, tycks emellertid ej ha förstått, hur hotande situationen var. Man har även klandrat den engelske utrikesministern, Grey, för att han ej tillräckligt tidigt klart sade ifrån, att England, i händelse av krig, ej skulle förbli neutralt. Det är emellertid svårt att ur de diplomatiskt dunkla uttrycken i notväxlingarna mellan staterna avgöra, vad som verkligen menats, och det är också svårt att avgöra, vad mottagaren av en diplomatiskt tvetydig not trott sig kunna utläsa ur denna. Underhandlingarna tycktes den 31 juli ge gott hopp om en lycklig lösning av konflikten. Då kom underrättelse om att Ryssland mobiliserat. Detta uppfattades av centralmakterna som liktydigt med krigsförklaring. Tyskland begärde i ett ultimatum med 12 timmars frist inställandet av Rysslands mobiliseringsåtgärder och sände samtidigt en förfrågan till Frankrike, huruvida detta land ämnade förbli neutralt i händelse av ett rysk-tyskt krig. Då ryska regeringen svarade nekande på Tysklands krav, utfärdade Tyskland den 1 aug. krigsförklaring mot Ryssland. Frankrike besvarade den tyska förfrågan med att franska regeringen ämnade handla så, som Frankrikes intressen bjöd, samt påbörjade omedelbart allmän mobilisering. Tysklands krigsförklaring mot Frankrike överlämnades den 3 aug. Tyskland gjorde försök att förmå England att förbli neutralt, bl.a. genom att lova att respektera Belgiens neutralitet och att ej låta tyska flottan angripa Frankrikes nordkust samt att ej göra några erövringar av landområden från Frankrike. Grey förklarade emellertid att England förbehöll sig full handlingsfrihet. Tyskland begärde samtidigt hos belgiska regeringen att fritt få genomtåga landet. Belgien svarade, att det ämnade försvara sig mot alla kränkningar av sin, även av Tyskland i en traktat av år 1839, garanterade neutralitet. Den 4 aug. inryckte tyska trupper i Belgien. Redan den 3 aug. hade emellertid konung Albert av Belgien vädjat till England, och han fick den 4 aug. löfte om stöd i händelse av krig med Tyskland. Englands deltagande i V. föranleddes därför officiellt närmast av Tysklands kränkning av Belgiens neutralitet. Italien förklarade sig neutralt och likaså Rumänien, under framhållande av att kriget ej kommit till stånd under sådana omständigheter att de ansåg sig fördragsenligt förpliktade att delta. Däremot ingick Turkiet en hemlig överenskommelse om förbund med centralmakterna. Japan begärde redan den 17 aug., att Tyskland skulle avträda Kiaochow. Då Japans ultimatum ej besvarades, förklarade Japan den 23 aug. krig. Sedermera anslöt sig Bulgarien till centralmakterna (under krigets första del kallades de även de allierade), under det att till ententemakterna el. de allierade under krigets lopp anslöt sig en hel mängd stater, så att de allierade och associerade makterna, som de kallade sig i fredsfördraget, kom att bestå av fem stormakter, nämligen Frankrike, Storbritannien, Japan, Italien och USA jämte ytterligare 22 stater, Belgien, Bolivia, Brasilien, Kuba, Ecuador, Grekland, Guatemala, Haiti, Hejaz, Honduras, Kina, Liberia, Nicaragua, Panama, Peru, Polen, Portugal, Rumänien, Serbien-Kroatien-Slavonien (Jugoslavien), Siam, Tjeckoslovakien och Uruguay. Till dessa kom dessutom under större delen av kriget Ryssland.