I förhoppning om att hinna krossa Frankrike, innan den ryska armén hunnit organiseras, kastade Tyskland 1914 större delen av sin disponibla härstyrka mot v. Tack vare sitt kraftiga artilleri kunde tyskarna snabbt betvinga de belgiska fästningarna Liége, Namur och Maubeuge. Den belgiska armén trängdes tillbaka mot Antwerpen. Tyskarna inföll därefter i n. Frankrike och närmade sig Paris. Franska härar anföll under tiden de tyska arméerna s. om Metz men blev hejdade och drog sig därefter tillbaka till en linje, som nära sammanföll med fransk-tyska gränsen. Tyskar och fransmän intog här befästa ställningar och började ett ställningskrig, som sedermera blev karakteristiskt för 1:a V. Fransmännen satte nu in alla krafter på att motstå anfallet av de från Belgien kommande tyska arméerna. I slaget vid Marne den 5—12 sept. blev tyskarna hejdade och tvangs att återtåga till en linje vid floden Aisne. Därefter gjorde fransmännen ett försök att genom trupper, som ryckte fram mera nordligt, komma runt tyskarnas högra flygel. Detta tvang tyskarna att utsträcka sin front till kusten (kapplöpningen till havet). Heta strider försiggick härunder, särskilt den 1—13 okt. vid Arras. Under tiden hade tyskarna intagit Antwerpen. Den belgiska armén drog sig tillbaka mot ö. och kom sedermera att jämte engelsmännen hålla linjen närmast kusten vid floden Yser. Så fullständigades fronten ut till Nordsjön. Någon möjlighet att omfatta motståndarnas flyglar och på så sätt riva upp hans ställningar fanns hädanefter ej på västfronten. Man sökte i stället genombryta motståndarens front för att därefter kunna falla honom i ryggen. Under slutet av år 1914 försiggick särskilt heta strider närmast kusten vid Yser (18 okt.—30 nov.) och Ypern (21 okt.—24 nov.). I dec. företog de allierade anfall utefter hela fronten, vilka dock blev utan verkan och närmast avsåg att hindra tyskarna från att förflytta trupper till östfronten. Moltke var från krigets början chef för tyska generalstaben. I sept. 1914 avgick han och efterträddes av Falkenhayn (sept. 1914—aug. 1916). På franska sidan var Joffre överbefälhavare. I ö. inföll ryssarna i slutet av aug. med två arméer i Ostpreussen. Hindenburg, vilken med Ludendorff som stabschef fick befälet över de tyska trupperna, vände sig först mot den sydligaste av de ryska arméerna. Han lyckades i närheten av Tannenberg omringa denna armé, som därefter i slaget vid Masuriska sjöarna till stor del måste ge sig fången. Den nordligare ryska armén hade under tiden förhållit sig tämligen passiv. Den angreps nu av Hindenburg och tvangs att återtåga. Ostpreussen blev härigenom utrymt av ryssarna. De österrikiska arméerna hade under tiden infallit i s. Polen. Samtidigt framryckte emellertid en rysk armé i ö. Galizien. De österrikiska trupper, som sändes mot denna, besegrades och tvangs till återtåg. Ryssarna intog bl.a. staden Lemberg i Galizien. Även arméerna i s. Polen drevs tillbaka, och ryssarna besatte en stor del av Galizien. Hindenburg fick nu ledningen av operationerna på östfronten. För att lätta trycket mot österrikarna företog han ett angrepp mot Warszawa och framryckte till närheten av denna stad. Detta tvang ryssarna att överföra truppstyrkor från s. delen av fronten till stadens skydd. Tyskarna blev också tillbakaslagna, varefter ryska arméer åter angrep de sydligare österrikiska arméerna. I nov. företog därför Hindenburg ett nytt angrepp i riktning mot Warszawa, vilket återigen hindrade ryssarna att fullfölja angreppet på s. delen av fronten. Österrikarna hade i början av kriget inryckt i Serbien och intagit Belgrad. Motgångarna mot ryssarna hindrade dock en kraftigare offensiv och i slutet av år 1914 måste österrikarna åter dra sig ur landet, Turkiet förklarade sig i början av V. neutralt. De tyska pansarkryssarna Goeben och Breslau, som vid krigets utbrott befann sig i Medelhavet, inlöpte i Konstantinopel. De inköptes av Turkiet, som också mobiliserade sina landtrupper. I okt. 1914 bombarderade Goeben och Breslau en del hamnar i Svarta havet och detta inledde Turkiets deltagande i V. Turkarna gjorde 1914 ett misslyckat anfall på Suezkanalen. Egypten förklarades självständigt under brittisk protektion. Ryska trupper inryckte i Armenien men blev tillbakaslagna. Under 1915 koncentrerade centralmakterna sina krafter på östfronten. På västfronten blev ställningen i stort sett oförändrad. Heta strider utkämpades där utan egentligt resultat. I ett angrepp vid Ypern (22 april—25 maj) använde tyskarna för första gången gas i större skala. Detta hade mycket stor effekt, men man utnyttjade inte tillfället genom att göra ett ordentligt anfall. När sedermera gas kom till användning, var fienden i viss mån förberedd. Fältmarskalk French fråntogs befälet över de engelska trupperna, vilket överlämnades till Haig. På östfronten gjorde ryssarna ett angrepp på Ostpreussen. Hindenburg lyckades återigen omringa en rysk armé i nö. Polen, vilken måste ge sig fången. De ryska arméerna blev utdrivna ur Ostpreussen. Under tiden hade de sydliga ryska arméerna börjat ett angrepp på österrikarna och inträngt i nö. Ungern. Fästningen Przemysl föll i ryssarnas händer den 22 mars. Ryssarna hade nu en mycket stark ställning. För att hejda den ryska framryckningen hämtade tyskarna artilleri och trupper från västfronten och bildade en ny armé under Mackensens befäl. Den 2 maj gjorde denna armé ett kraftigt anfall mellan Gorlice och Tarnów i ö. Galizien och lyckades här genombryta den ryska fronten. De ryska arméerna måste företa ett hastigt återtåg till en linje invid floden San. Fästningen Przemysl återtogs den 2 juni. Även Lemberg erövrades och Galizien var därefter befriat. Nu företog de tyska arméerna på n. delen av fronten ett kraftigt angrepp. Staden Kovno intogs. Därefter utfördes angrepp såväl n. som s. om Warszawa. För att undvika inneslutning måste ryssarna uppge staden (5—8 okt.). De ryska arméerna drevs sedan allt längre mot ö. De befästa städerna Brest-Litóvsk och Grodno intogs. I slutet av året lyckades ryssarna dock hålla stånd på en linje i ö. Polen genom Rokitno-träsken upp mot Riga. Italien hade under tiden alltmer närmat sig västmakterna. En ivrig folkstämning hade uppkommit för Italiens deltagande i kriget i avsikt att erövra under Österrike lydande områden med italiensk befolkning. Den 23 maj 1915 förklarade Italien krig. Överbefälhavare för de italienska arméerna blev Cador'na. Fronten kom att följa gränsen mot Österrike. Vid Ison'zo, på sträckan närmast Adriatiska havet, gjorde italienarna häftiga anfall i avsikt att genombryta fronten, vilka dock misslyckades. Bulgarien hade genom Balkankrigen kommit i skarp motsättning till Serbien. Medelst löften om landförvärv lyckades centralmakterna förmå Bulgarien att utfärda krigsförklaring mot Serbien den 14 okt. Den bulgariska hären och en österrikisk armé under Mackensen* riktade därefter kraftiga angrepp mot Serbien, vilket land intogs. Den serbiska armén krossades. En fransk-engelsk armé, som landsattes i Saloniki, kom för sent för att hjälpa serberna och kunde ingenting uträtta. Engelsmännen riktade detta år ett häftigt angrepp mot Dardanellerna. Företaget misslyckades dock, och tre slagskepp förlorades. De trupper, som landsattes, led stora förluster och kunde ingenting uträtta. I slutet av året beslöt man att uppge angreppet. I Armenien led turkarna nederlag. En engelsk armé, som framryckte i