Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - 2. Andra världskriget - Sveriges ställning - Efterkrigstiden - Fredsfördragen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
transporterades genom Sverige till de tyska
trupperna i Narvik. Vidare fick utbyte av trupper,
tillhörande den tyska ockupationsarmén i Norge, s.k.
”permittenttåg”, passera svenskt territorium. Vid
Finlands inträde i 2:a världskriget 1941 erhöll en
tysk division tillstånd att passera genom Sverige till
Finland. Sverige beviljade vidare Tyskland liksom
Finland stora krediter vid leveranser av materiel av
olika slag. Vidare inskränktes tryckfriheten* i
Sverige. Parallellt med dessa eftergifter genomfördes
stegvis en mycket kraftig upprustning och armén
hölls i stor utsträckning mobiliserad. Bakgrunden
till denna politik var dels rädsla för Ryssland och
sympati för Finland, dels medlidande med Norge
och intresse för Danmark samt fruktan för
Tyskland. Under slutet av kriget gjorde svenskarna vissa
insatser för att befria krigsfångar, särskilt sådana
från Norge och Danmark, som befann sig i tyska
fångläger. Genom en aktion av Röda korset lyckades
man rädda åtskilliga tiotusental.
Efterkrigstiden. Redan under kriget hade vissa
motsättningar gjort sig gällande mellan ryssarna
och amerikanerna samt engelsmännen. De hade
nödtorftigt utjämnats på konferenser, framför allt
vid den s.k. Krimkonferensen på Jalta i febr. 1945.
Efter Tysklands kapitulation hölls en konferens i
Potsdam 17 juli—2 aug. 1945, varvid man
överenskom hur man skulle förfara efter kriget. De
motsättningar som då framträdde gjorde att man hade
svårighet att komma överens om villkoren. I själva
verket lämnade man åtskilliga frågor öppna genom
att hänskjuta dem till framtida överläggningar.
Utarbetandet av fredsfördragen anförtroddes åt ett
utrikesministerråd, bestående av Frankrikes, USA:s,
Kinas, Sovjetunionens och Storbritanniens
utrikesministrar.
Fredsfördragen. Sedan utrikesministerrådet
sommaren 1946 slutligen enats om utkast till
fredsfördragen med Bulgarien, Finland, Italien, Rumänien
och Ungern, hölls en fredskonferens i Paris 29
juli—15 sept. 1946. Enighet uppnåddes emellertid ej
under konferensen; fördragen undertecknades först
10 febr. 1947, sedan USA och Storbritannien hotat
att sluta separatfreder. Frederna trädde i kraft 15
sept. s.å. Gemensamt för dessa fredsfördrag var att
varje stat åt sina undersåtar garanterade mänskliga
fri- och rättigheter. Det stadgades vidare att de
ifrågavarande staterna ej skulle få ha raket- och
atomvapen; även bombplan förbjöds och stridskrafterna
begränsades. Det bestämdes även att
segrarmakternas ockupationstrupper skulle dras tillbaka inom 90
dagar efter det frederna trätt i kraft. Detta gällde
dock ej de ryska trupperna i Ungern och Rumänien,
vilka Sovjetunionen behövde för förbindelserna med
den ryska zonen i Österrike.
Bulgarien erhöll från Rumänien s. Dobrudsja.
Landet ålades att betala skadestånd till Grekland
(45 milj. dollar) och till Jugoslavien (25 milj. dollar).
Finland avträdde slutgiltigt till Sovjetunionen de
områden som detta land erhållit 1940 efter
vinterkriget samt dessutom Petsamo. I stället för Hangö
fick Sovjetunionen arrendera Porkkala på 50 år. I
skadestånd ålades Finland att till Sovjetunionen
betala 300 milj. dollar i varor, varjämte de tyska
tillgodohavandena i Finland överlämnades till
Sovjetunionen. Porkkala återlämnades dock till Finland
redan 1956.
Italien avträdde: till Jugoslavien större delen av
Venezia Giulia och en del öar i Adriatiska havet;
till Grekland Tolvöarna och Rhodos; till Frankrike
några smärre gränsområden kring Lilla S:t
Bernhard, Mont Cenis-platån, Mont Thabor-Chaberton
samt Tinée, Vésubie och Royadalarna. Sydtyrolen
förblev italienskt med vidsträckt självstyrelse enligt
särskild överenskommelse mellan Italien och
Österrike. Trieste med omnejd blev fristat under FN.
Italien avsade sig all rätt till sina besittningar i
Afrika. Dessas framtida status skulle senare avgöras
av FN. I skadestånd skulle Italien betala: till
Sovjetunionen 100 milj. dollar, till Jugoslavien 125
milj. dollar, till Grekland 105 milj. dollar, till
Etiopien 25 milj. och till Albanien 5 milj. dollar.
Rumänien avträdde till Sovjetunionen
Bessarabien och n. Bukovina, till Bulgarien s. Dobrudsja.
Från Ungern återfick Rumänien Transsylvanien. I
skadestånd skulle till Sovjetunionen erläggas 300
milj. dollar i varor.
Ungern återlämnade till Rumänien
Transsylvanien, till Tjeckoslovakien de slovakiska områden
som erhållits efter Münchenöverenskommelsen 1938.
I skadestånd skulle till Sovjetunionen betalas 200
milj. dollar i varor samt till Jugoslavien och
Tjeckoslovakien tillsammans 100 milj. dollar.
Den allt starkare motsättningen mellan
Sovjetunionen och västmakterna ledde till dröjsmål
beträffande fredsuppgörelserna med Tyskland,
Österrike och Japan och till att dessa länder länge hölls
ockuperade. En del områden avträddes preliminärt.
Man kunde ej komma överens om
skadeståndsbetalningarnas storlek, men den allierade
skadeståndskommissionen genomförde i viss utsträckning en
fördelning av tysk egendom.
Tyskland uppdelades till att börja med i fyra
ockupationszoner (se Tyskland). Berlin som låg i
den ryska ockupationszonen, uppdelades också i
fyra zoner, som besattes av resp, segrarmakters
trupper. N. Ostpreussen med Königsberg
införlivades med Sovjetunionen. Återstoden av östligaste
Tyskland fram till Oder—Neisse-linjen införlivades
med Polen. Oenigheten mellan de forna allierade
tog sig framför allt uttryck i stridigheter angående
Berlin. Genom att stoppa den för staden
nödvändiga tillförseln från västmakterna framtvang
ryssarna den s.k. luftbron* till Berlin, som fungerade
ungefär ett år 1948—49. De amerikanska och
brittiska zonerna sammanslogs 1947 till det s.k.
Bizonien, till vilket franska zonen anslöts 1948. I april
1949 antog västmakterna en ny ockupationsstadga
för Västtyskland, i vilken skadeståndsskyldigheten,
Ruhrkontrollen m.m. reglerades. En konstituerande
församling utarbetade en ny författning för
Västtyskland, vilken antogs i maj 1949, varmed den nya
västtyska staten proklamerades. (Se vidare
Västtyskland.) I sept. 1951 erbjöd västmakterna
Västtyskland ett fredskontrakt. Fredsfördrag ansåg man
sig kunna sluta endast med ett enat Tyskland. För
östzonen lät ryssarna utarbeta en folkdemokratisk
författning, vilken trädde i kraft i okt. 1948, varmed
en östtysk stat konstituerats. (Se vidare Östtyskland.)
Österrike uppdelades också i fyra
ockupationszoner. Wien med omnejd delades emellertid i fem
zoner, av vilka den femte förvaltades av
ockupationsmakterna gemensamt. Rörande Wien
framträdde emellertid ej så skarpa motsättningar som
när det gällde Berlin. Österrike hade ju ej varit i
egentlig mening krigförande utan erövrats av Hitler
och tvingats att delta i kriget. Fredsfördraget med
Österrike undertecknades i Wien i maj 1955 av
USA:s, Storbritanniens, Frankrikes och
Sovjetunionens utrikesministrar. (Se vidare Österrike.)
Ett fredsfördrag mellan Japan och Västmakterna
kom till stånd 1951 och trädde i kraft i april 1952.
Formosa avträddes till Kina, Karolinerna,
Marianerna och Marshallöarna till USA. Korea blev
självständig republik. Mellan Japan och Sovjetunionen
undertecknades en fredsöverenskommelse i Moskva
okt. 1956. Av de annekterade japanska områdena (s.
delen av Sachalin och ökedjan Kurilerna) utfäste sig
Sovjetunionen att återlämna de till Kurilerna
hörande öarna Habomai och Shikotan, sedan de
diplomatiska förbindelserna återupptagits och ett formellt
fredsfördrag undertecknats. Sovjet skall vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
