1355 intågade utan att något motstånd restes, och landet införlivades med Tyskland under namnet Ostmark. Anslutningen till Tyskland bekräftades genom en tyskkontrollerad folkomröstning. Under den följande tiden igångsattes mycket hårdhänta judeförföljelser och landet nyordnades enligt tyskt nationalsocialistiskt mönster. Under 2:a världskriget deklarerade USA, Storbritannien och Sovjetunionen vid en konferens i Moskva 1943 att ett självständigt Ö. skulle återupprättas. Våren 1945 inträngde ryska arméer i Ö. och erövrade under april månad de ö. delarna av landet med Wien. De v. och s. delarna intogs ungefär samtidigt av amerikaner och fransmän. — Efter krigets slut delades Ö. i fyra zoner, som ockuperades av ryssar, amerikaner, engelsmän och fransmän. Staden Wien delades i fem zoner, av vilka en förvaltades av ockupationsmakterna gemensamt. — Efter krigets slut 1945 förklarades 1920 års författning åter i kraft. Val till nationalförsamlingen hölls i nov. 1945, varvid österrikiska folkpartiet och socialdemokraterna erhöll de flesta rösterna, medan kommunisterna endast fick ett fåtal. Dec. 1945 valdes Karl Renner till president. Sedan han avlidit valdes Th. Körner till president 1951 (död 1957). Återuppbyggnadsarbetet försvårades först genom att ryssarna i sin zon lade beslag på all tysk egendom, vilken till stor del ursprungligen tillhört österrikare eller judar men beslagtagits av nazisterna. Även detta ledde till konflikter mellan de fyra ockupationsmakterna. Val ägde ånyo rum hösten 1949, varvid partiställningen blev tämligen oförändrad. Ett nytt nationellt parti, vilket ansågs förete en del nazistiska drag, kunde inregistrera vissa framgångar, men kunde i fortsättningen inte hävda sig och led stora förluster vid valen 1954. — Den definitiva fredsuppgörelsen med Ö. drog ut på tiden, främst på grund av motsättningar mellan västmakterna och Sovjetunionen, som syntes vilja sammankoppla ett fredsfördrag med ö. med den tyska frågan. 1955 frångick emellertid Sovjetunionen denna ståndpunkt. I april detta år förhandlade en österrikisk delegation med ryssarna i Moskva. Fredsfördraget undertecknades i maj s.å. i Wien av de amerikanska, brittiska, franska och sovjetryska utrikesministrarna samt den österrikiske utrikesministern Figl. ö. fick rätt att reorganisera sitt försvar (det skulle dock ej få ha atomvapen och viss annan krigsmateriel), österrikare i rysk fångenskap skulle friges. Sovjetunionen förband sig att bl.a. återlämna Donaurederiet samt oljefälten och raffinaderierna i utbyte mot oljeleveranser. Ockupationstrupperna skulle senast 31 dec. 1955 ha lämnat ö. (Den definitiva utrymningen skedde i början av 1956.) Slutligen förbjöds Ö. att avsluta politiska avtal med Tyskland el. ansluta sig till detta land. — ö. blev medlem av FN 1955. Österrike-Ungern, 1867—1919, beteckning på förutvarande kejsardömet Österrike. Ö. bestod av två delar, Österrike och Ungern med en gemensam regering i Wien, och kallades även dubbelmonarkien. Till Ö. hörde även Böhmen och Mähren (Tjeckoslovakien) och Bosnien-Herzegovina (Jugoslavien). Jfr Österrike. österrikiska tronföljdskriget (successionskriget). Kejsar Karl VI av huset Habsburg hade, då han saknade manliga arvingar, lyckats få sin dotter Maria Teresias arvsrätt till de österrikiska länderna erkänd (se Pragmatisk sanktion). Vid Karls död 1740 uppställdes emellertid anspråk på delar av arvet bl.a. av regenterna i Preussen, Spanien, Bayern och Sachsen. S.å. inryckte Fredrik II av Preussen i Schlesien. Frankrike slöt sig till Österrikes fiender, medan däremot Ryssland och England ställde sig på Maria Teresias sida. Kriget mot Preussen (första schlesiska kriget) gick illa för Österrike, som i freden i Berlin 1742 måste avträda Schlesien. Öst Mot de övriga fienderna vann Maria Teresia framgångar, vilket förmådde Fredrik att ånyo börja krig 1744 (andra schlesiska kriget). I freden i Dresden 1745 fick han bekräftelse på avträdelsen av Schlesien men måste erkänna Maria Teresias gemål, Frans I, som kejsare. S.å. slöt Bayern separatfred med Österrike. Frankrike och Spanien stod nu ensamma mot österrikare, engelsmän och holländare (Holland hade anslutit sig till Österrike 1743). Fransmännens härförare Moritz av Sachsen besegrade emellertid de förbundna i flera drabbningar. Den slutliga freden slöts i Aachen 1748, då Maria Teresia fick behålla sin faders länder (utom Schlesien). öster-Risör, se Risör. östersidan, municipalsamhälle i Skaftö kommun, Göteborgs och Bohus län. 148 inv. 1956. östersjöavtalet och Nordsjöavtalet kallas två samtidigt (1908) ingångna överenskommelser i syfte att trygga territoriellt status quo, den förra i östersjöområdet, den senare i de till Nordsjön gränsande områdena, östersjöavtalet undertecknades i Petersburg av Tyskland, Danmark, Ryssland och Sverige, Nordsjöavtalet i Berlin av Tyskland, Danmark, Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Norge och Sverige. Bägge avtalen miste sin betydelse genom l:a världskriget. Östersjön, Baltiska havet, inhav till Atlantiska oceanen, avgränsat från denna av Skandinaviska halvön och Jylland, ö. står över Kattegatt och Skagerack i förbindelse med Atlanten genom tre sund, Öresund, Stora Bält och Lilla Bält. Ytvidden uppgår till omkr. 420 000 km2. Kusterna är i allmänhet låga. I n. inskjuter den stora Bottniska viken (117 000 km2), i ö. Finska viken (30 000 km2). Bland större öar märks Åland, ösel, Dagö, Gotland, Öland och Bornholm. Största djupet, 463 m, har uppmätts utanför Södermanland. Salthalten är obetydlig, särskilt i Ö:s inre delar. östersjöprovinserna, se Baltiska staterna. Östersund, stad vid Storsjön, mell. Jämtland. 23 538 inv. 1956. Residensstad för Jämtlands län. östeuropeisk tid, se Normaltid. Östflandern, se Flandern. östfolds fylke i sö. Norge ö. om Oslofjorden. 4 180 km2, 189 154 inv. 1952. östgermaner, se Germaner. östgoter, se Goter. östhammar, stad vid en vik av Ålands hav, nö. Uppland. 1 573 inv. 1956. östkap, se Ostkap. östkarelen, se Karelen. Östlandet, beteckning för den del av s. Norge, som ligger ö. om fjällen. östra Aros, se Aros och Uppsala. Östromerska riket, Bysantinska riket el. Grekiska kejsardömet (395—1453). År 326 e.Kr. flyttade den romerske kejsaren Konstantin den store sin huvudstad till Bysans, hädanefter benämnt Konstantino-pel. Vid Teodosius* den stores död 395 delades det romerska riket i två delar, det Västromerska (se Romerska riket) och det Östromerska riket. Det senare omfattade huvudsakligen Balkanhalvön, Mindre Asien, Syrien och Egypten. Ö. blev, så länge det ägde bestånd, en europeisk utpost mot asiatiskt framträngande. Kejsar Justinianus* (527— 65) gjorde erövringar västerut, särskilt i Italien, där han erövrade Rom. På 600-t. återtogs Italien av lan-gobarderna*, medan slaviska stammar satte sig i besittning av delar av Balkanhalvön. Perserna angrep Syrien, skövlade Jerusalem och angrep Konstantino-pel men besegrades slutligen. Araberna erövrade emellertid strax därefter Egypten och Syrien. ö:s område minskades alltmer. Leo III Isauriern (717—41) vann flera segrar över araberna. Under den mace-doniska dynastin (867—1056) inföll Ö:s sista glansperiod. Konstantinopel blev för en tid världshan-