Öst des av romarna, och Donau utgjorde romarrikets n. gräns. På 200-t. e.Kr. intränger goter och franker, på 300-t. hunner. På 500-t. inträngde avarerna och satte sig i besittning av de senare österrikiska länderna, vilka de innehade i över 200 år. Så småningom kom alla de olika stammarna under frankernas konung Karl den stores välde. Karl upprättade markgrevskapet Östmark (Österrike), dit frankiska kolonister inflyttade. På 800-t. satte sig magyarerna i besittning av Ungern. Ungrarna framträngde västerut men besegrades av den tyske kejsaren Otto I. 976 —1246 innehades Östmark av den babenbergska ätten. Den siste babenbergaren stupade i strid mot ungrarna. Om de babenbergska besittningarna utbröt häftiga strider. Slutligen kom de österrikiska länderna (Österrike, Steiermark, Krain) under habs-burgarna (1282—1918). Kärnten överlämnades 1286 till Tyrolen men återkom under habsburgskt välde 1335. Tyrolen, Istrien m.fl. områden införlivades även. 1437 förenades Böhmen och Ungern under habsburgarna men gick snart åter förlorade. Ungrarna valde Mattias Corvinus till konung. Under Maximilian I (1493—1519) förenades alla de habs-burgska länderna, som förut varit splittrade på olika grenar, och till dessa hade genom gifte kommit de burgundiska länderna. Vid denna tid började det habsburgska väldets stormaktstid. Maximilians sonson, kejsar Karl V, var Europas mäktigaste furste och förenade under sin spira även Nederländerna och Spanien. Han delade sitt väldiga rike mellan sin broder Ferdinand I, som fick de österrikiska länderna, och sin son Filip II, som erhöll Spanien och Nederländerna. Ferdinand valdes 1527 till konung i Böhmen och Ungern, sedan hans svåger Ludvig stupat mot turkarna vid Mohåcs 1526. Turkarna erövrade emellertid större delen av Ungern och härjade även i Österrike. Vid denna tid utbreddes reformationen i de österrikiska arvländerna. 1564 efterträddes Ferdinand av sin son Maximilian II i Österrike, Böhmen och Ungern. Under början av 1600-t. blev motsättningen mellan katoliker och protestanter allt skarpare. Då Ferdinand II valts till kejsare (1619), sökte han energiskt utrota protestantismen i alla sina länder. Protestanterna i Böhmen och Ungern vägrade emellertid att erkänna honom, och böhmarna valde kurfurst Fredrik av Pfalz till konung. Detta gav anledning till det trettioåriga kriget*. Kurfursten förjagades, och Böhmen återfördes under habsburgskt välde. Först under Ferdinand III avslutades genom Westfaliska freden (1648) det förödande kriget. Leopold I bekämpade ett uppror i Ungern och råkade därvid i strid med turkarna. I freden i Karlowitz 1699 måste Turkiet avstå största delen av Ungern. Karl VI (1711—40) införlivade med sina länder Neapel, Sardinien (utbytt mot Sicilien 1718), Milano och Belgien. Senare erhöll han efter strider mot turkarna delar av Bosnien, Serbien och Valakiet men måste 1739 återlämna de båda senare. 1735 måste han utbyta Neapel och Sicilien mot Parma och Piacenza. Karl efterträddes av sin dotter Maria Teresia (1740—80), vars arvsrätt erkändes av Preussen, Spanien m.fl. stater först efter det s.k. österrikiska tronföljdskriget*. Under detta förlorade Maria Teresia Schlesien samt Parma med Piacenza. I Sjuåriga kriget* sökte hon förgäves återta Schlesien. Vid Polens första delning (1772) erhöll Maria Teresia Galizien och Lo-domerien. Frans II (1792—1835, som österrikisk kejsare Frans I) deltog i Polens andra delning 1793. 1796 besegrades han av Napoleon Bonaparte och förlorade flera landområden till Frankrike. 1804 proklamerade han de österrikiska arvländerna som ett ärftligt kejsardöme Österrike. Efter Napoleons fall erhöll Österrike på Wienkongressen 1814 Venedig samt sina gamla besittningar i Italien men avstod Belgien. Under 1800-t. utbröt revolutioner i 1354 Wien samt i Ungern, Böhmen m.fl. stater. Oroligheterna föranledde kejsaren, Ferdinand I, att avsäga sig kronan till förmån för sin brorson, Frans Josef (1848—1916). I italienska frihetskriget besegrades österrikarna och måste avstå från Lombardiet. Efter ett krig mot Preussen 1866 måste Österrike erkänna Preussens hegemoni över Tyskland. Venetien avträddes s.å. och överlämnades till Italien. Fortsatta oroligheter i Ungern gjorde en uppgörelse med detta land nödvändig. 1867 tillförsäkrades Ungern full självstyrelse men skulle fortfara att vara förenat med ö. Monarkins namn blev hädanefter Ös-terrike-Ungem. 1879 ockuperade Österrike-Ungern Bosnien och Herzegovina, vilka 1908 införlivades med monarkin. 1879 ingick Österrike-Ungern förbund med Tyskland och 1882 slöt sig Italien till detta (trippelalliansen). Efter mordet på den österrikisk-ungerske tronföljaren Frans Ferdinand i Sarajevo 1914 förklarade Österrike-Ungern Serbien krig, vilket blev signalen till l:a världskriget. I detta led den österrikisk-ungerska monarkin ett fullständigt nederlag och riket upplöstes sedan genom inre revolutioner. I frederna i S:t Germain 1919 och Trianon 1920 styckades den forna stormakten. Ungern blev självständigt. Av den huvudsakligen av tyskar befolkade delen bildades 1918 förbundsrepubliken Österrike. S.å. erkändes Tjeckoslovakiens och Jugoslaviens självständighet. Österrike genomgick efter kriget en svår kristid med åtföljande arbetslöshet. Hos NF lyckades Ö. utverka ett lån till upphjälpande av finanserna mot villkor att Ö. underkastade sig en sträng kontroll av beskattning och statsutgifter. Sedermera bättrade sig Ö:s finanser och under högkonjunkturen kunde 1926 NF:s finanskontroll upphävas. Styrelsen fördes i allmänhet av koalitionsregeringar, i vilka det konservativt orienterade, kristligt sociala partiet spelade en dominerande roll. Det förefanns dock en djupgående motsättning mellan socialdemokraterna, som framförallt stödde sig på arbetarbefolkningen i Wien, och de klerikala och konservativa elementen i övriga delar av landet. Dessa senare anslöt sig alltmer till en av de kristligt-sociala ledd speciell form av fascism, austrofascism, i vilken kristliga element ingick på ett egendomligt sätt, samtidigt som man uppställde fordran på en auktoritativ styrelse. 1933 kom det till en öppen konflikt. Det republikanska skyddsvärnet i Wien besegrades efter blodiga strider, och det socialdemokratiska partiet undertrycktes hårdhänt av Dollfuss. Under tiden hade i Ö. uppväxt en nationalsocialistisk rörelse med ett militärt organiserat hemvärn, som leddes av Starhem-berg. Dollfuss sökte och erhöll stöd från Italien och med detta land slöts ett avtal i mars 1934. Den 25 juli 1934 mördades Dollfuss vid ett nationalsocialistiskt kuppförsök. Ledningen övertogs av Schusch-nigg, som nu blev förbundskansler. Förhållandet till Tyskland utvecklade sig till en kris. Då Italien koncentrerade trupper vid österrikiska gränsen, avtog emellertid spänningen. Sedermera besegrades nationalsocialisterna, hemvärnet upplöstes och en militärt organiserad frontmilis tillhörande det kristligt sociala partiet blev den enda kvarstående organisationen. Hösten 1936 ingicks en överenskommelse mellan Italien och Tyskland, i vilken Österrikes oberoende erkändes. Emellertid stödde Tyskland alltmer kraftigt det österrikiska nationalsocialistiska partiet, som ivrade för en anslutning till Tyskland. Våren 1938 fordrade Hitler att nationalsocialisterna skulle erhålla viktiga poster i regeringen. Schusch-nigg ingick en överenskommelse med Hitler, vilken han dock beslöt hänskjuta till folket genom att anordna en folkomröstning. Tyskland koncentrerade nu trupper mot ö. Schuschnigg måste avgå och efterträddes av nationalsocialisten Seyss-Inquart, vilken begärde hjälp från Tyskland. Tyska trupper