Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växlande ståndpunkter i fråga om klädedräkten - »Det matematiskt behagliga»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungens hand behärskande omslöt och guldspiran var
en trollstaf, med hvilken han, Guds ställföreträdare på
jorden, skapade lyckan åt sitt trogna folk. I den
strålande skrud som »konungen af Guds nåde» bar, syntes
för hans bländade underlydande all jordens och
himmelens härlighet samlad i ett fullt och helt
skönhetsmoment. Något tvifvel på tillförlitligheten af den gamla
satsen, att »den Gud ger ämbetet ger han också
förmågan att sköta det» fördunklade ju också mera sällan
den praktfulla synen. Att vår förändrade uppfattning i
fråga om detta, liksom hithörande skådespel, är en
produkt af nutidens allt mer demokratiska och rationalistiska
åskådning torde icke kunna förnekas. En återgång till
den tidigare uppfattningen synes oss väl numera icke
heller tänkbar, utan en allmän återgång mot
mänsklighetens tidigare, kanske ännu ej så helt afslutade
barndomstillstånd. Den traditionella och symboliska
kungadräkten har emellertid som bekant i de flästa civiliserade
länder så godt som spelat ut sin roll. Till och med kungarna.
själfva ha börjat finna den en smula löjlig och genant under
de nya förhållandena. När kung Leopold af Belgien vid sitt
besök på Stockholmsutställningen fick se Oscar Björcks
porträtt af Sveriges kung, iförd denna dräkt, utropade han
också helt bestört till en tysktalande följeslagare: »Wann
geht man so angezogen?»[1] Att kungadräkten med sina
pompösa former och våglinjer, sina mättade, väl samstämda
färger och hela sin praktfulla utsmyckning trots allt är
ståtlig att skåda och i hög grad stimulerande för blicken,
kan ju icke ens af den mäst utpräglade rabulist förnekas;
men endast i det fall att vi lyckas intaga den rätta
historiska ståndpunkten skall den för oss kunna återfå
något litet, en reflex, af dess tidigare, öfverväldigande och
sublima skönhet. De rester af skönhet som alltjämt finnas
där och alltjämt skola finnas där tillhöra alla det slag af
primitiv skönhet som i ästetiken kallas »det matematiskt
behagliga» och som jag här vill ett ögonblick uppehålla
mig vid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
