Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69-
lösning af frågan har utan tvifvel till en del haft sin grund i
lagrummets äldre lydelse. Att gå så långt, som enligt 1734 års
lag gälde, synes man hafva ansett strida för mycket mot den
legala teorien, men å andra sidan ville man gifva domaren friare
händer, än som skulle hafva blifvit fallet, derest man blott
gifvit honom rätt att fritt pröfva beviset om jäfvet men med
afseende på sjelfva vittnesmålet, derest vittnet efter denna pröfning
befans ojäfvigt, bundit honom vid det legala värdet på detsamma.
Fri bevispröfning i fråga om vittnesutsagor eger domaren
dessutom enligt § 25, under det att skriftligt vittnesbörd, som ej
beedigats eller dessförutan af parterna godkännes, liksom ock ett
ostadigt vittnesmål saknar hvarje vitsord. Detsamma gäller ock
i regel om s. k. testes ex auditu, d. v. s. tredje mans utsaga utom
rätten, som genom andras vittnesmål blir bragt till domstolens
kännedom, saknar hvarje bevisvärde i fråga om det faktum,
som tredje man förklarat sig hafva iakttagit. Just i detta
förkastande af det obeedigade skriftliga vittnesbördet samt af
vittnen ex auditu visar sig den praktiska olägenheten af
lagstiftarens oriktiga uppfattning af, indiciernas förhållande till öfriga
bevismedel. Då han för sig behandlade de bevismedel, som
återgåfvo en iakttagelse af factum probandum, måste han utesluta de
nu nämnda från beaktande, ty en bestämd uppskattning af deras
värde var på förhand omöjlig, och deras bevisvärde var för öfrigt
i det hela alltför obetydligt, för att de, isolerade, skulle ha kunnat
lemnas åt domarens fria bevispröfning. Endast i ett visst
sammanhang kunde de få någon betydelse, och det var i
sammanhang med indicier, som möjligen kunde förekomma, men från
att bedöma dem i samband med dessa hindrades man af deras,
enligt lagstiftarens. mening, fullkomligt olikartade beskaffenhet
med indicierna. Endast i de fall, då omständigheterna i sjelfva
verket nästan uteslöto möjligheten af hvarje annat bevis än
indiciebeviset, beqvämade inan sig till att taga dem med i
räkningen. Så, hvad testes ex auditu angick, i det i § 24
omnämnda fall, »då upplysning söktes i det, som för lång tid skedt var»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
