Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70-
Skriftliga vittnesbörd torde ock i dylika fall hafva vunnit ett visst
beaktande, ehuru det ej finnes uttryckligen utsagdt. § 1 synes dervid
ha öppnat den väg, som § 26 afspärrat. Så långt som till ett öppet
erkännande af dessa bevismedel såsom indicier förbjöd emellertid
den antagna ståndpunkten lagstiftaren att gå; det vunna
resultatet blef derföre haltande och otillfredsställande, under det att
insigten i deras fullkomligt enahanda natur med de s. k. indicierna
hade kunnat leda till deras inordnande under § 30, hvarest de hade
sin af sakens natur bestämda plats. Och någon fara hade
ingalunda deraf uppstått, för att domarens fria bevispröfning skulle
komma att i starkare grad, än lagstiftaren afsett, inkräkta på det
område, han velat gifva den legala bevisteorien, ty kunde
domaren få pröfva värdet af det svagaste s. k. indicium och algöra,
när detta i samband med andra indicier utgjorde halft eller mer
än halft bevis för factum probandum, hvarför skulle man förneka
honom pröfningsrätt beträffande betydelsen af ett skriftligt
vittnesbörd eller en af vittnen återgifven utsaga af tredje man eller part’)
utom rätten?
Sådan vi nu framstält henne, var, enligt vår mening, den
teoretiska uppfattning, som låg till grund för 1734 års lags
stadganden angående bevisningen. Det hela, beherskadt af en oriktig
åsigt om indiciebevisets förhållande till öfriga bevismedel, och fri
bevispröfning i viss mån löpande jemnsides med legal bevisteori.
Denna senare dualism måste sluta med strid; den ena teorien
måste i praxis söka göra sig gällande på den andras
bekostnad och segern tillhöra den, som bäst motsvarade sakens
natur och praktikens behof. Så skedde äfven. Och den riktiga
uppfattningen af indiciebevisets fulla jemngodhet med öfriga be-
’) Det föregående resonnementet har sin fulla tillämpning äfven på parts
muntliga erkännande af ett faktum utom rätten, betraktadt såsom bevismedel.
i Detsamma frånkännes visserligen ej uttryckligen bevisvärde, men samma skäl,
som gjorde, att lagstiftaren ej ansåg tredje mans utsaga utom rätten för ett
indicium, måste ock hindra honom från att såsom sådant betrakta ett
erkännande af nu angifna beskaffenhet. Då dylikt erkännande således ej fins
upptaget bland bevismedlen, måste vi anse, att lagstiftaren icke velat
tillmäta detsamma något som helst bevisvärde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
