- Project Runeberg -  Om skriftliga bevis såsom civilprocessuelt institut /
157

(1887) [MARC] Author: Ernst Trygger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

157-

för ett fullt juridiskt bevis om oriktigheten af dess innehåll,
hvarvid tydligen starkare skäl fordras för att öfvertyga domaren, när
protokollet justerats, än då någon justering Icke egt rum ’). Vid
afgörandet, om motsatsbeviset lyckligen förts, är domaren obunden
af den legala uppskattningen af bevismedlen. Tvenne vittnen om
oriktigheten tvinga honom således ej att anse protokollets vitsord
störtadt. Först då han vunnit en £ast öfvertygelse, att dess
innehåll ej öfverensstämmer med hvad verkligen passerat, är
han ej längre berättigad att anse dess uppgifter riktiga. Huru
mycket som erfordras för’ att gifva honom denna öfvertygelse,
kan man ej på förhand bestämma, utan beror det på
omständigheterna i hvarje fall. Såsom regel torde man dock kunna
uppställa, att ett domstolsprotokolls vitsord2) endast torde böra
falla för en bevisning, som betydligt öfverskrider måttet för ett
legalt fullt bevis 3).

Hvad derefter angår beviskraften hos andra offentliga
handlingar, lär man kunna säga, att äfven den i dem
förekommande utsagan eger en presumtion af riktighet. Grunden härtill
är, såsom lätt inses, samhällets behof att ega handlingar, hvilka
i sig hafva tilltro, samt de olägenheter, som skulle följa deraf, att
embetsmännen, så snart riktigheten af hvad de intygat bestreds,
måste höras såsom vittnen. Härtill kommer det särskilda ansvar,

’) Äfven om det justerade protokollet innehåller en af part gjord
viljeförklaring af ett visst inneh&ll, kan tydligen bevis derom, att en dylik
viljeförklaring icke afgifvits af parten, få föras. Dervid måste emellertid beviset gå ut
på. att han hvarken direkt afgifvit den nämnda förklaringen eller godkänt det
densamma innehållande protokollet, då det justerades. I godkännandet af ett
protokoll, som upptager en viss viljeförklaring såsom af part afgifven, måste
nemligen anses ligga ett uttalande af samma viljeförklaring. Derest tiden för
denna förklarings afgifvande emellertid är af betydelse, är det klart, att part
kan vinna sitt mål genom att blott vederlägga protokollets uppgift, att nämnda
förklaring vid det i protokollet upptagna tillfälle blifvit af honom afgifven.

2) Lagkomitén föreslog, att mot justerade protokoll bevisning ej skulle fö
föras (22 kap. 1 § Rättegångsbalken). Annorlunda Lagberedningen; se dess
motiv i »Förslag till Rättegångsbalk», Stockholm 1849, s. 32. Jfr C. P. O. §§
160, 285, 380—383.

’) Minoritetens mening i det i N. T. II s. 511 refererade rättsfall torde
icke hafva grundat sig på något underkännande af protokollets vitsord.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:17:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skriftliga/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free