Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det stora tyska Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skedde var trots paraduniformer, Hitlervrål och antisemitskrän
ett normalt skeende i en vanlig krigiskt grå och begriplig
vardagshistoria.
Att Danmarks nationella existens stod på spel de första åren
på fyrtiotalet och att det då var stor risk att Danmark skulle bli
ett nordtyskt land var ingen utomhistorisk tillfällighet. Inte heller
berodde det på vad en Fritz Clausen gjorde eller inte gjorde.
Och det är med den insikten och efter att fört undan de
ideologiska skenbilderna det verkliga hotet från det nya Stortyskland
blir oss tydligt.
Tysklands utveckling till nationalstat hade stäckts av
Trettioåriga kriget. Sverige hade fört sitt krig mot tysk enhet på franska
subsidier. Historiskt sett var vi medskyldiga till det tyska eländet.
De tyska demokraterna under första delen av adertonhundratalet
såg det som självklart att inte bara de svenska områdena i
Tyskland utan även Danmark, Holland och tyska Schweiz – liksom
Tyskösterrike – skulle ingå i det demokratiska och förenade
Stortyskland. Den traditionen är inte död. I det dåvarande DDR
träffade Gun Kessle och jag år 1964 SED-dissidenter som klockan tre
på morgonen – i livet bortom konjaken – upprepade dessa krav;
en sådan utveckling vore förutsättningen för ett i längden fredligt
Europa.
Men demokraterna var alltför splittrade år 1848. Det blev
Bismarcks Tyskland som enades. Från senare delen av
adertonhundratalet och framåt växte sedan detta Tyskland till den
tekniskt/vetenskapligt ledande staten i Europa. Dess ekonomiska
styrka tvang det att söka ta överhöghet över det råvarurika och
konsumerande östra Europa – ”B-Europa” som det kallades –
och söka organisera hela kontinentens näringsliv runt sig.
Det var detta – inte en kejsar Wilhelms förkrympta arm eller
en Führers eventuella hysteri; pickelhuvor, hakkors, sånger;
pangermanska professorer och rasistiska kycklinguppfödare – som
förde till två världskrig mot vad man från tysk sida kallade ”de
mätta makterna”.
Nu när Tyskland åter enas, nu när Tyskland också blir
officiellt suveränt, kan kasta av sig även fyrmaktskontrollens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
