Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hur djup genreuppspaltningen blivit). Jag vill bara nämna en av
dem jag anser störst. Vilhjalmur Stefansson. Men jag har aldrig
mött hans namn i något sammanhang som kunde kallas
”litterärt”. Och såvitt jag vet är hans ”Det vänliga Arktis” ännu
icke utgiven på svenska. Det trots att de äldre bland de
närvarande förläggarna själva låg på vinden under sommarloven och läste
Nordenskiölds ”Antarctic”. Men i Stefanssons fall kan det ju bero
på hatet mellan honom och Amundsen. Personhat spelar en viss
roll för böckers öden som vi alla borde veta.
Mitt intresse för ett själsliv blir inte större därför att detta
själsliv transporterar sig i Orienten i stället för mellan Urshult och
Klasamåla.
Det innebär inte att jag är emot litteratur. Bara att jag —
liksom den viktorianske borgaren, icke delar den provinsiella synen
på Europa, konst, konstnärligt och själfullt.
För de personer som nu gör uppslagsböcker är dock
reseskildring åter ett ord att skriva om. Ty nu när den europeiska
dominansen har krossats har vi också fått möjligheter att spränga vår
provinsialism. Vad som har hänt är inte att vi återgått till
ader-tonhundratalet. Den nya europeiska reseskildringen delar inte
adertonhundratalets överlägsenhetskomplex. Tvärtom. Men den
har börjat åt oss återvinna skildringen. Vi förnekar det
provinsiella. Vi förnekar både den europeiska själens betydelse och den
europeiska tarmkatarrens lustighet. Vi förnekar genrerna.
Det är alltså inget nytt som inträffat. Men det är dock nytt.
Åter är Strindbergs ”Bland franska bönder” en mer aktuell bok
än de många — ingen nämnd och ingen glömd — litterära
reseskildringar som följde på den. Men först nu har det blivit
möjligt att genomföra det program som Strindberg skisserade upp
för Albert Bonnier 19.9 -84 och som då aldrig kunde fullföljas:
”Min afsigt är att under loppet av några år, omväxlande med
skönlitteratur i pauserna, göra resor GENOM DE VITAS
VÄRLDSDEL för att studera Europas urinnevånare, dvs. den
jordbrukande befolkningens, böndernas villkor. Bondefrågan står
på alla länders dagordning ...
Jag vill skriva ett värdefullt men icke lärt arbete. Vad jag vill
sedan förstudier i böcker och statistiska byråer är gjorda, är att
vandra i landet, undvikande städerna, och söka skildra som
turist:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
