Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag räknar på fingrarna hur långt X har kvar till pensionen.
Sju år? Åtta år? Jag gitter inte ta ned Statskalendern från
hyllan fast den glittrar med guldtryck på rött klotband mellan Vem
är det och Almanack för alla. Det är för varmt. Men X har bra
många år på sig som zombi i den svenska administrationen.
Ja, jag tycker synd om honom. Men han är för gammal för
att hans fiender skall hinna dö mens han ännu är i
avancemangs-ålder och han är inte karl nog att rycka på axlama, slänga igen
dörren bakom sig och lämna det hela. Zombi.
Den administrativa framgången är en klättring på såpad stång.
Jag iakttar vännerna som strävar uppåt. Allvaret i deras ansikte.
De spända nacksenoma. Byxorna blöta av grönsåpa.
— Livet är kort men arslet är långt, ropar jag upp till dem;
både för att visa att jag är klassiskt bildad och för att muntra
upp dem.
Men de tycker inte om mina uppmuntrande tillrop; de fäktar
avvärjande med händerna som för att tysta mig. De känner sig
inte uppmuntrade och de fruktar att någon överordnad skall
lägga märke till att de umgåtts med mig; blaff, säger det då och de
halkar utför, fäktar oroligt och klamrar sig till karriärpinnen.
— Hedern näst min lönegrad, viskar de.
Nå, de når aldrig upp. Den som når toppen, han går genvägar.
De andra får på sin höjd något patriotiskt sällskaps medalj.
Nu söker en ny fluga friheten. Jag överlägger med mig själv
om jag skall befria henne från det omöjliga sökandets olycka.
Dock segrar min lättja och flugan får leva.
Ur tidernas djup ropar kejsar Heraklius från läspulpeten:
— Gibbon beljög mig. Encyclopedia Britannica beljög mig.
Visst led jag av vattusot men jag var varken feg, okunnig eller
slö. Jag säkrade riket, jag krossade perserna, jag återställde
kyrkans enhet. Att jag förlorade slaget vid Yarmouk var inte mitt
fel. Förräderi, splittring i leden blev min olycka, ödet var mot
mig. Min strategi var lika bländande då som tidigare.
Och jag vet vad han menar och jag vet vad han vill. Men vem
bryr sig om en kejsare som dog för trettonhundra år sedan? Inte
ens i skolböckerna står han. En fotnot har han blivit. Varför
störa den goda svenska sommarvärmen med att bevisa att han borde
ha vunnit fast han förlorade. Allrahelst som jag menar att han
förlorade med rätta; jag skulle själv ha förrått honom om jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
